emblasmatte

Facebook kan vara bra till mycket, till exempel inspiration. Efter att ha läst en berättelse där, måhända är den inte alls sann, men det spelar ju ingen roll, så länge min inspiration blev bra, så bestämde jag mig för att inte vara sämre än läraren i historien.

 

Berättelsen handlar om en man, som dog i kriget för Staterna. Kanske var det Afghanistan, kanske Irak, kanske någon helt annanstans. På hans begravning kom det fram att han hade en skrynklig lapp i sin plånbok, som hans lärare en gång gett honom. Därpå var skrivet ord, som hans klasskamrater hade skrivit om honom vid en uppgift, positiva ord enbart. När detta avslöjades, så trädde genast fler fram och berättade att även de har kvar denna lapp.

 

Och eftersom världen är full med skit och vi alla, tyvärr, är rätt bra på att påpeka när någon säger eller gör något dåligt, så tyckte jag att det var en himla bra lärare, det där. Så en morgon samlade jag klassen, delade ut en klasslista och efter ett kort, inledande tal så fick eleverna skriva positiva ord om varandra. Dessa samlade jag sedan in och nu väntar jag bara på att förstå teknikens under, så jag kan göra den bild, jag så omsorgsfullt letat efter, ljusare, så orden jag ska skriva på den syns tydligt. Sedan ska jag laminera lappen och dela ut den. Även om bara en enda elev blir gladare över de positiva adjektiven, så är övningen värd att ha blivit gjord.

 

Jag blev ärligt förvånad, då elever redan direkt efter lektionen frågade om när de skulle få se vad de andra skrivit. Flera stycken har frågat många gånger. De är så nyfikna och vill så gärna veta vilka bra egenskaper de fått sig tillskrivna.

 

Åh, om jag bara vore lite mer teknisk. Men snart, snart, kommer mina rara små sjuor att få en inplastad bild på en lejonmamma och hennes unge, med massor med fina ord skrivna på. <3