Bye bye love
Idag var det dags för Kevin att åka till sin pappa. Eftersom min bil är på verkstaden, så fick vi ta bussen in till tågstationen. Trots att det egentligen var sovdags för Lilleman, så var det stört omöjligt. Överallt såg han bussar, lastbilar, traktorer och tåg. Till och med skåpbilar fick honom i extas! Det belv nästan pinsamt, som att vi är värsta rednecksen, som bor sju mil ute i skogen och aldrig satt vår fot utanför byhålans gränser. Fast lite sant är det. Även om jag pendlar till jobbet via motorvägen varje dag, så åker Kevin ju sällan längre än mellan hemmet och dagis.
Inne i bussen var det också spännande. Framför allt knappen för handikappade, som vill gå av, var lockande och efter pling på den, så fick jag rusha fram till chauffören och be om ursäkt. Jag hade inte lust att bli avtvingad på vischan mellan Storvreta och Uppsala!
Efter avlämnandet vid tåget ilade jag tillbaka till bussen (och slapp lösa ny biljett), medan Kevin grät. Och inombords gjorde jag det också. För även om det är skönt med avlastning efter en månad, och verkligen, verkligen vad jag behöver, så är saknaden enorm redan efter några minuter.
Bye, bye love. Mamma älskar dig och saknar dig! Vi ses snart igen!
Kommentarer
Trackback
