När vardagen blir svår
Det är inte lätt att vara ensam med ett litet barn. Saker man tar för givet när man är två, blir plötsligt så oerhört svåra att utföra eller uppnå och vardagliga ting kan te sig omöjliga att genomföra.
Jag kan inte längre erbjuda föräldrar utvecklingssamtal efter min ordinarie arbetstid. Jag kan inte jobba över en stund ibland. Jag kan inte följa med på den där middagen universitetet skulle bjuda mig på. Att börja gå på gymmet är ett oöverstigligt hinder, att gå på bio är en dröm.
Även om det är väldigt tråkigt att inte kunna gå ut och göra något kul, så är ändå frustrationen över de vardagliga sakerna störst. Det går knappt att dammsuga med Kevin, för han klänger på apparaten, drar ur kontakten osv. Men jag kan ju knappast dammsuga när han sover heller. Tvättstugan är skitjobbig. Vardagar kan jag bara passet 17-21 (eftersom jag jobbar på dagarna), men det betyder att Kevin sover på slutet och det känns inte bra att springa dit och lämna honom ensam (han vaknar ofta flera ggr och skriker på kvällen). Då återstår helgen, några svettiga timmar med en pojke som gillar att kliva in i torksskåpet och banka så hela huset skakar.
Om mjölken tar slut, så är det ju normalt sett lätt att bara sticka iväg till affären och köpa mer. Men när man är ensam med småbarn, så är det verkligen inte lockande att ta på alla ytterkläder, stuva in barnet i bilen, handla med honom i kundvagn (för vi vet ju alla hur skoj det är med en busunge som river ner varenda pryl om han får gå fritt), tänka på att ställa kundvagnen mitt i gången hela tiden, så de - egentligen - korta armarna inte når alla glasflaskor på hyllorna, betala medan Kevin fipplar med betalapparaten, lasta in honom i bilen igen, kånka barn och kasse hem från parkeringen (alternativt låta Kevin gå själv, vilket medför en kvarts paus för att kasta sten i brunnarna, utflykter till alla tomter, testdragning av vartenda handtag på garagen osv). När en sådan förr så enkel grej plötsligt blir så jobbig, så drar man sig för att utsätta sig för den. Om Kevin dessutom redan sover när jag kommer på att något saknas, så är det bara att glömma. Jag kan ju inte lämna honom ensam hemma!
När ett möte behöver läggas in efter dagistid, så uppstår jätteproblem. Vad göra? Be dagis att jag får hämta honom senare? (Har jag gjort två ggr, men det är givetvis inte populärt) Be någon vän hämta honom med sina egna barn/sitt eget barn? Be någon barnlös bekant mot betalning hämta honom? Ringa in morsan från Stockholm för en timme eller två?
Att bara stoppa in disken i maskinen är ett helt projekt. Småbarn tycker visst det är ytterst upplyftande att plocka ur smutsdisken och lägga dem överallt i köket. Eller smälla igen luckan på mammas händer. Eller klättra in i maskinen. Eller… De är uppfinningsrika, de små rackarna!
Ofta stänger jag bara dörren till köket och får ta reda på allt när han somnat. Fast det första jag gör när han somnat är att hämta jobbväskan. Fram med datorn och så lite surf och jobb om vartannat. Varenda kväll. Ingen kväll är jobbfri, oavsett hur mycket huvudvärk jag har. För det har jag – alltid, mer eller mindre. Men det är bara att bita ihop. Det är verkligen, verkligen inte lätt att vara ensamstående mamma, men det går. Kärleken till barnen gör att man kämpar vidare. Det blir bättre. Även om det kanske tar 20 år.
Det dåliga samvetet är konstant. Inte bara över allt man inte hinner med, utan också över att man inte orkar göra en massa roliga saker hela tiden. Men framför allt känns det så jobbigt att jag får dåligt tålamod när energin tryter. Det är mycket som påverkar energin: om det är en kämpig period på jobbet, om jag har extramycket huvudvärk eller om jag inte får den avlastning varannan helg, som jag ser fram emot och så desperat behöver.
Jag är inte ensam om min situation, det vet jag, och jag vet också att det blir bättre. Men lite får man väl gnälla i varje fall…? :-)
