emblasmatte

På väg till jobbet idag fick jag känslan att jag hade en cilvilare bakom mig. Jag låg i 90 på en 70-sträcka och misstanken gjorde att jag sänkte hastigheten (fast de låg ju bakom mig ett tag medan jag körde alldeles för fort). Jag vet inte vad som egentligen kännetecknar en civil polisbil, men jag analyserade så gott jag kunde - en roande sysselsättning jag gärna ägnar mig åt.

 

För det första var bilen mörk och hade extralampor fram (vilket egentligen inte är ett teckan alls, för deras blå lampor syns inte). Det var två personer i bilen (poliser kör väl aldrig ensamma?) och de var dessutom mörkklädda. Eftersom solen gassade, så hade de solskyddet nerfällt, och därpå fanns en klisterlapp, "P 13". Jag antar att den ska användas i parkeringssammanhang och hur många behöver skylta med en sådan parkeringslapp, om inte civilpoliser på polisens gemensamma parkering? (Fast det är ju bara mina spekulationer, men himla kul att gissa är det ju!).

 

Ett par kilometer längre fram saktar bilen plötsligt in, för att göra en u-sväng på vägen och köra iväg i motsatt riktning. För mig var det det sista tecknet på att de troligen var civiliare. Plötsligt larm. Säkert.

 

Nyfiken som jag är, så kollade jag upp registreringsnumret. Ägare? Polismyndigheten i Uppsala!

 

Plötsligt känner jag mig som kriminell. Hur kan jag annars ha identifierat ett civilt polisfordon så lätt? :S

 

Vardagen travar på och det finns knappast en enda människa som tycker den är spännande. Tyvärr tar vardagen upp så stor del av vår tid, att det inte finns mycket plats för positiva saker, stora som små. Därför är det extra viktigt att faktiskt komma ihåg det där lilla extra, för att visa sin uppskattning mot de som betyder så mycket för oss.

Det kan hända att vi avstår att ringa ett samtal till en vän eller familjemedlem, eftersom vi vet att det var så länge sedan sist och ett telefonsamtal skulle lätt ta en timme eller längre. Det är svårt att hitta den tiden i stressen, jag vet. Men varför måste det betyda att vi inte visar att vi tänker på personen? Det finns ju andra sätt. Skicka ett överraskande vykort, till exempel! Bara några rader i all enkelhet, men oj, så uppskattat det lär bli! Och du har precis köpt dig lite extra tid inann du "måste" ringa det där samtalet. För den med stålar i plånboken kan man slå på stort och skicka ett blommogram. Bara sådär. Ingen födelsedag, inga födda barn. Bara för att man är uppskattad. Hyperstressvarianten är en käck liten bild över Facebook, men personligen skulle jag garanterat föredra överraskningen när jag öppnar brevlådan hemma.

 

 

Det är inte bara dem vi känner som behöver uppskattning. För ett par dagar sedan, medan jag backade in i parkeringsrutan utanför ICA, så började BMW:n bredvid mig att köra iväg. Bara det att föraren gått in på ICA och ingen satt i bilen... En kvicktänkt försäljare, som stod utanför sin husvagn som visar upp köksluckorna han vill kränga, rusade fram och lyckades med sin kropp stoppa bilen från att rulla in i en annan parkerad dito. Sedan gick han in och fick tag på BMW-ägaren, som körde tillbaka till p-rutan och drog åt handbromsen. Det slumpade sig så, att jag kom ut från affären samtidigt som den trenchcoatprydde dyrbilsägaren, och jag tänkte att han nog aldrig fattade hur nära det var att hans ögonsten fått sig en buckla. Jag tror inte han fick veta att försäljaren faktiskt var tvungen att fysiskt stoppa bilens oönskade framfart. Till min förvåning, och stora glädje, så går ägaren fram till försäljaren och ger honom en chokladask och en flaska mineralvatten! En liten kostnad jämfört med verkstadsbesök och så himla trevligt att se att någon visar sin uppskattning på sådant sätt. He made even my day, fast jag inte var inblandad på något sätt!

 

 

Jag är själv dålig på att leva som jag lär. I början av terminen tänkte jag, när jag såg att jag börjar först vid lunch på fredagar, att jag kunde ägna förmoiddagrna åt att baka åt mina kollegor och bjuda på i personalrummet. I hemlighet, för tanken skulle vara att göra alla glada, inte att få alla att tycka att just jag är så hinmla snäll. Men veckorna har gått och inget fika har dykt upp. Det kommer så mycket emellan, så jag hinner inte. Kanske någon gång, kanske inte, men jag hade önskat att jag hade haft den tiden och orken. Likaså har jag velat överraska kollegor, som gjort något rejält jobb för skolan/arbetslaget. En enkel liten blomma på deras skrivbord. Ingen avsändare, bara "Tack för ditt arbete".

 

Jag måste ändra på mig. På måndag kanske någon har ett litet vykort i sin brevlåda. Och redan idag, på Kanelbullens dag, kanske det bjuds på kanelbullar på Nya Stordammen. :-)

 

 

På Aftonbladets webb idag kan man läsa flera artiklar som handlar om en 52-årig pedofil i Skåne, som via webbkamera fått kvinnor i Filippinerna att begå övergrepp på sina barn/släktingar/grannbarn. De utsatta flickorna är sex till antalet och var mellan sex och tio år när det skedde. Den svenska pedofilen åkte fast i Sverige och är dömd att betala flera hundra tusen kronor i skadestånd åt barnen.

 

 

Myndigheterna på Filippinerna agerar som vanligt: ingen ska åtalas. Även förövarna är "offer" (de var ju så fattiga, så vad hade de för val annat än att sälja sina barn/släktingar/grannbarn?) menar man där. När en delegation från Sverige åkt dit bland annat för att berätta om skadeståndet, så blir det jobbigt för myndighetspersonen. Man kan ju inte ge "belöning" för att familjerna sålt sina barn! Hm, hur ska de göra? Omhänderta barnen och inrätta en fond åt dem? Nä, det är nog bäst om de aldrig får pengarna ändå...

 

Jisses, man blir mörkrädd när man läser om hur de resonerar! För mig är det solklart vad som ska göras: Jo, "belöna" familjerna som sålt sina barn! För om ryktet sprids, så kommer nog alla som sålt sina barn att göra polisanmälan i hopp om att få skadestånd och då kommer ju en jäkla massa äckliga pedofiler åka dit! Och vilka pedofiler vågar köpa barnsex (ofta med våldsinslag) över webben igen, när de vet att de som säljer barnen kanske bara sitter och väntar på att få göra en polisanmälan för att få skadestånd?

 

Skitenkelt, ju. Om man tänker lite. Och om man bryr sig om barnen.

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17554642.ab