emblasmatte

Nu har solen äntligen kommit så pass nära, att våra bleka, frusna kroppar tacksamt suger åt sig varenda ståle in i porerna. Plötsligt svämmas gårdarna över av glada människor och utemöblerna borstas omsorgsfullt av. Alla njuter i fulla drag. Alla utom Kevin...

 

Till en början var sonen minst lika lycklig som hans mamma över att få galoppera runt utan ytterkläder (även om mamman mest travade runt som en halt Nordsvensk). Skogspromenaden med hunden var så härlig. Fjärilar fladdrade runt oss, fåglarna kvittrade i träden. Och på marken - en spindel. EN SPINDEL!? Kevin blev rädd, mamma blev rädd. Men för att inte föra över min fobi, så försökte jag vara pedagogisk. "Ja, vi måste akta spindeln, så vi inte trampar på den, för då får den ont". Klart mer pedagogiskt än "NEJ! Trampa inte på spindeln, för då får du spindelmos under skon, och det vill inte jag ha in i min hall!" Självklart går det inte enligt planerna. Nu skriker Kevin hysteriskt, för han vill inte råka trampa på vare sig spindlar eller myror, och då är det ganska svårt att ta sig fram på en skogsstig...

 

Tyvärr är han fortfrarande rädd för allt smått som rör sig. Trots att jag försöker tala lugnande och snarast personifierar alla fän som envisas med att besöka vår tomt.Han är dock listig. För att slippa sitta på pottan med fötterna i luften, vilket är en svår balansakt, så löste han problemet på sitt eget sätt, medan mamma var inne och hämtade något.