emblasmatte

Allt tar tid och kräver så mycket av den energi jag inte har. Semestern har varit underbar och fantastisk, och jag har kunnat koppla av. Huvudvärken har varit som bortblåst. Nu är jag tillbaka i verkligheten och översköljs av så många uppgifter, och de batterier jag hade laddat så omsorgsfullt är redan uttömda.

 

Jag visste att det skulle bli lite stressigt när jag för en gångs skull avstod från att jobba på sommaren. Planeringar och prov ska fixas, material läsas igenom. Det borde dock gå, tänkte jag. Och det hade säkert gått alldeles utmärkt, ifall inte andra saker kom emellan.

 

 

Inte nog med att det dök upp oväntade uppgifter, de saker man försöker ordna upp, och som i tanken går fort att fixa, tar en evighet om det innefattar telefonsamtal. För hur ofta ringer man rätt person, exempelvis på en myndighet, vid första försöket? Man bollas runt till olika personer. Någon är på lunch, återkommer senare. Man väntar, ringer igen, bolas till nästa, som vid det här laget har hunnit sluta för dagen. Nästa dag: samma procedur.

 

tt exempel från idag: ordentlig som jag är, så skulle jag logga in på kommunens sida och fylla i Kevins dagistider. Fast… Han finns inte med! Har ingen aning om varför han ”åkt ur systemet”, men det innebär ju en massa extra jobb för mig, när jag måste maila till ansvariga (och säkert mailade jag fel person och får skickas vidare), skriva lapp med tiderna till fröknarna osv.

 

 

Ett annat exempel: jag försökte få tag på en läkartid i måndags. Efter att ha ringt fyra olika ställen kan jag ett par dagar senare konstatera att 1) man får vänta många timmar på att bli uppringd, vilket gör att man med största sannolikhet missar andra instansers telefontid (som i princip alltid är på morgonen och därför måste man vänta till nästa dag med att ringa nästa ställe), 2) Att den tid de säger att de ska ringa upp sällan stämmer (så att sitta och vänta i bilen vid rätt tidpunkt i stället för att gå in i affären och handla blir slöseri med tid), 3) akuttiderna är alltid slut, och de du erbjuds ligger ett par veckor framåt. Nej, jag får hoppas på att jag kurerar mig själv. Det löser sig nog…

 

 

Jag borde skriva till Ryanair och klaga på att barnvagnen förstördes i transporten. Jag borde ringa taxiföraren och kräva åter de hundra kronorna han tog för mycket. Jag borde ringa något taxiförbund och anmäla honom, så fuskarna får sina licenser indragna. Jag skulle ringa Familjerätten, men de hade så klart inte telefontid längre idag. Jag borde ha åkt till pappa och hjälpt honom packa idag. Jag borde ha dammsugit hela huset. Jag borde ha tvättat. Jag borde ha åkt till djuraffären i stan och köpt ny hundmat. Men jag valde att sova. Efter att ha lämnat på dagis idag, så ägnade jag denna lektionsfria dag åt att genast gå och lägga mig igen och jag sov i tre timmar. Ändå är jag fortfarande trött. Och alla ”måsten” och ”borden” finns kvar. Några nya har också tillkommit.

 

Det tar på krafterna att vara den som sköter allt själv. Jobb, hämta och lämna på dagis, matlagning, städning, nattning, handla, stryka, sy i namnlappar, tvätta… Listan kan göras hur lång som helst. När man är två, så reflekterar man sällan över den avlastning man faktiskt får (även om den andra parten i förhållandet inte tar lika mycket ansvar som en själv). När man sedan också måste finnas där för andra, så blir det svårt med energin. Men på något sätt går det. Man orkar mer än man tror. Det är motigt, ja, men min belöning kommer sedan, för någon gång är det min tur att ha ork och tid. Hopefully sooner than later! :)