emblasmatte

Två av våra utflykter gick till ett bilmuseum och ett fiskspa. Egentligen skulle jag inte följa med på museet, eftersom gamla bilar ligger rätt långt ner på min intresselista, men eftersom junior tyckte det var så läskigt att gå ner i en källare pimpad med en uppsjö skyltdockor i och kring bilarna, så blev det en omöjlig uppgift för Elvis att gå runt ensam med Kevin. Vi hittade en gammal Volvo, och en riktigt risig gammal BMW (till skillnad från de välvaxade som brukade glida runt på våra gator). Motorcyklar är ju Kevins stora passion, men eftersom det var läskigt här, så vågade han bara knappt röra vid dem.

 

 

 

 

Givetvis fanns här också andra attiraljer, som hör till motorvärlden. Gamla registreringsskyltar och bensinpumpar, en jukebox som verkade funka, men som glatt behöll myntet utan att vilja bjuda på en trudelutt (undrar hur många som liksom jag bjudit maskinen/museet på mynt…). Mitt i allt fanns också en kopia av Hulk Hogan i naturlig storlek av någon obegriplig anledning!

 

 

Vid ett tillfälle var det också någon ”car show” på torget i Bugibba. Massor med fina bilar, allt ifrån gamla raggarbilar till lyxiga sportbilar. Återigen, inget för mig…

 

Fiskspat verkade som en bra idé. Först fick man fötterna tvättade, och sedan stoppade man ner dem i ett akvarium fullt med utsvultna fiskar. Jisses, vad jag skrek till! Men det gjorde kvinnan som satte sig strax efter också, så det är nog en rätt vanlig reaktion. Det är en konstig känsla, dels kittlande, dels… Ja, konstig, helt enkelt. Satt med gåshud i tio minuter och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Insåg precis innan jag stoppade ner fossingarna att jag ju inte ens vågar peta på en död fisk, så hur dum är inte jag när jag låter dem äta på mig i 15 minuter? Kevin tittade fascinerat på och erbjöds att prova på gratis, men han var inte ett dugg intresserad. Tror jag det, han som skriker hysteriskt om en insekt råkar komma nära…