emblasmatte

Är man okänslig om man säger till en deprimerad: "Ursäkta, men ta inte kål på dig nu, tack. Jag har tillräckligt med kaos i mitt liv just nu och dessutom fyller jag snart år, och så blir det jul...". Egoistiskt, jag vet. Okänsligt, ja visst. Men det är ju så jag känner. Exakt hur mycket kaos jag har i mitt liv just nu är det inte så många som vet, även om flera stycken vet en hel del. När en äldre person i min närhet sedan ledsnat på allt, då känns det tungt. Oroligt, ångest, vånda. Besök, övertalning, kontakt med sjukvård som inte fungerar. Panik när personen inte svarar i telefonen. Ska jag åka över med lilla Kevin (i brist på barnvakt); vad händer om det är en makaber syn som möter oss i dörröppningen?

 

 

Dessutom känner jag inte den här personen så väl som jag kanske borde. Inga nära anhöriga finns att rådfråga hur personen vill ha sin begravning, vad minnestalet ska innehålla för information etc. Kan man komma med papper från Vita Arkivet och be personen fylla i? Ungefär som: "Ja, vem vet hur länge du blir kvar, kanske bäst att planera lite här?" Vansinnigt okänsligt. Men det behövs ju!

 

 

Det är svårt när någon blir sjuk eller deprimerad, även för alla runtomkring. Ju fler som mår dåligt, desto större blir var och ens börda att bära...