emblasmatte

Dagen efter Kevins kalas var det dags för dedikation, ungefär som dop. Lilla Kate skulle tas upp i församlingen hennes föräldrar hör till, och eftersom det var tacksägelsedag, så skulle ceremonin i kyrkan ta uppemot 4 timmar. Klockan 10 skulle allt börja, och svensk som jag är, så var jag redo långt före dess. Det vore ju pinsamt att kliva in i kyrkan när allt redan dragit igång! Vi skulle bli upplockade med bil, men klockan hann bli 10.20 innan Christina kom och körde oss ett kvarter. Vi skulle nämligen stanna till hos Kates familj, så Christina kunde klä på sig det sista.

 

 

Det visade sig att hela familjen var kvar hemma (!) och inte förrän klockan 11 sladdade vi in på kyrkans parkering, åtta personer i bilen avsedd för fem (de tre barnen satt i knät). Men inte gjorde det något att man stövlade in lite när man ville – det droppade in folk lite då och då. Och ringde någons mobiltelefon, så kunde man svara medan man satt där (visserligen gjordes samtalet väldigt kort, men ändå). Inte sällan pratade man med sina kompisar medan prästen pratade.

 

Kollekt samlades in även här, men inte genom att en skål skickades runt. I stället placerades den längst fram och medan alla sjöng och smådansade, så bildade man en lång kö, och när man kom fram till skålen, så lade man sedeln där. Visst kunde man lägga i lite skramlande mynt, men det hade snarast varit lite pinsamt och ett tecken på att man är snål.

 

 Mellan prästens tal, så sjöngs det en hel del, och då stod alla upp och dansade och klappade händerna. Trevligt, till skillnad från de lugna psalmer som sjungs i de vanliga svenska kyrkorna. Säkert är det annorlunda i de traditionella katolska kyrkorna, men till just den här hör i princip bara afrikaner. De få vita som var där var alla gifta med en svart person.

 

Alla deltog ivrigt i vad prästens talade om, och ”Amen” ekade högt titt som tätt från publiken. Och högt är rätt ord - inte sällan så skrek (!) folk det. Prästen tyckte att det var bra att man gjorde det.

 

 

 

Han hade en samtalsstund också, då publiken fick räcka upp handen och fråga om vad de ville. En man ville veta hur man skulle se på sin första fru om man har skilt sig och gift om sig. Prästen svarade, och efter det var det många som ville ge sina synpunkter på ämnet, medan prästen återigen påtalade vad som är ”rätt”.

 

Själva dopet var i slutet av ceremonin och familjen ställde sig längst bak och inväntade rätt stund. Då dansade de fram medan det sjöngs för dem, och alla andra dansade också fram och lade ånyo pengar i kollekten. Prästen döpte lillflickan och sedan var det dags för fotografering – i alla möjliga konstellationer. Säkert i 45 minuter poserades det, gratulerades och – inte att förglömma i den afrikanska kulturen – bjöds på mat. Ris och kött hämtades tillsammans med tårta och alla pratade och åt.

 

 

Och var var då Kevin under hela denna tid? Jo, längst bak i kyrkan fanns ett inglasat rum för alla barn. Två kvinnor passade dem och de hade en liten tv med sång och tecknat. Kevin var helt fantastisk. Utan att protestera gick han in dit medan jag och Elvis gick in i själva kyrkolokalen. Han var där inne hela tiden utan att gnälla trots att jag flera gånger såg att han hade tråkigt (i början hade de inte tv:n på och det fanns inga leksaker där inne).

 

 

Det är alltid roligt att uppleva nya saker, och detta var något jag inte varit med om förut. Jag gjorde så gott jag kunde; visserligen kunde jag inte sångerna, men att dansa lite rytmiskt är ju inget avancerat. Man får ju ta seden dit man kommer!