emblasmatte

För ett tag sedan var Kevins pappa i Afrika ett par månader. Under den tiden märktes det tydligt hur snabbt ett litet barn glömmer bort ett utseende: En dag när en afrikansk granne, vars enda likhet med pappan är hudfärgen - varken kroppsbyggnad eller utseende stämmer överens alls - kom från bussen, så sprang Kevin fram, jätteglad, och sade "pappa". Mannen hörde inte det, men log mot Kevin och fortsatte hem till sig. Jag distraherade Kevin, som ville följa med mannen, och när denne försvunnit, så blev Kevin ledsen och ville leta reda på "pappa" igen.

 

 

I går mötte vi denna afrikanska man på parkeringen igen. Kevin ropade högt "Hej!" (vilket han förvisso gör till var och varannan person) och mannen hälsade glatt tillbaka. Men nu hade Kevin lärt sig koden: nu viskade han frågande till mig: "Är det pappa?" Just att han viskade, och alltså förstod att sådant frågar man inte högt, är något han snappat upp utan att jag eller någon annan sagt det rätt ut till honom. Vid den första incidenten, så förklarade jag bara (gång på gång) att det INTE var pappa (han ville inte riktigt tro mig), men just att jag försökte avleda hans uppmärksamhet då när det hände, att jag inte sade något högt till mannen, allt sådant har han omedvetet tagit till sig, så nu förstod han att en sådan fråga ställer man inte högt.

 

De är så små, men ändå så förståndiga. Vi ska inte underskatta exakt vad barn kan utläsa mellan raderna. Föräldrar, som bara grälar när barnen sover (och därmed tror att barnen inte förstår att läsa av stämningen i vardagen), ögonkast i samförstånd mellan vuxna, som man tror barnen inte begriper... Det finns så många exempel på situationer där allt annat än ord avslöjar så mycket. Glöm inte det!