Aldrig kvalitetstid
Jag vet att det finns många föräldrar i vårt avlånga land, som bara får ha sina barn varannan vecka och att de saknar ihjäl sig när de sitter ensamma i sina hus eller lägenheter. Jag skulle ge allt för att få byta med en sådan förälder just nu!
Det är ingen förmån att ensam ha sitt barn 100%, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Visst är det ofta underbart, och jag älskar min son över allt annat på jorden. Det är inte det. Men svenska samhället är uppbyggt på ensamhet, och är man själv med sina barn, så blir man just det. Själv. Man får ta allt ansvar själv och man får INGEN tid till återhämtning eller avslappning eller nöjen what so ever.
Två gånger detta år har sonen fått vara hos sin pappa. Visst, det finns omständigheter, som en längre utlandsresa, som förklarar en del av detta. Tyvärr har dessa två, korta tillfällen inte gett någon vila, för då passar man på att för en gångs skull få dammsuga eller tvätta utan sällskap. Egentligen borde jag ligga i soffan, slötitta på en film och äta praliner. Det hade fungerat ifall jag hade avlastning på regelbunden basis och det hade gynnat både mig och Kevin, eftersom jag hade blivit en mer avslappnad mamma, som mer hade värdesatt varje stund vi har tillsammans.
Jag tror det är extra jobbigt när Kevin är i den ålder han är. Hade han varit äldre, så hade han varit och lekt med kompisar. Hade han varit yngre, så hade han vilat mitt på dagen. Hade han haft ett syskon, så hade han lekt med det. Nu är han 2,5 år och hänger efter mig i hasorna som ett plåster. Han vill HELA TIDEN krama om min arm, sitta i mitt knä eller stå max två cm ifrån mig. Jag kan inte ens sätta på en tecknad film i förhoppningen att den ska sysselsätta honom lite; han följer efter mig så fort jag avlägsnar mig. Det blir jobbigt med enkla sysslor som att laga mat, rätta prov eller bara skicka iväg ett sms eller mail, eftersom allt måste göras med en hand. Även om det är jättemysigt större delen av tiden, så blir det frustrerande när man verkligen inte har tid. Eller som när jag har migrän och knappt klarar att någon rör vid mig, för då exploderar huvudet även av den minsta rörelse. Och ju mer stressad jag blir över att inte hinna med vardagen, desto mer migrän får jag. Och tyvärr har läkaren precis sagt att han inte har några andra mediciner att ge mig eller behandlingar över huvud taget, utan jag måste minska stressen. Yeah, right. Jag trollar genast fram en varannan-vecka-pappa.
Visst har jag många omkring mig, som säger att de kan passa Kevin en stund. Det är jättesnällt och känns tryggt, men jag sparar på de tjänsterna tills när det verkligen är nöd. Och nödfall är sällsynta... Jag önskar att jag kunde få den regelbundna avlastningen de allra flesta andra får.
Även om det är jobbigt att vara ifrån sitt barn hälften av tiden, se på den kvalitetstid ni faktiskt får. Jag vet att de flesta ”varannan-vecka-föräldrar” gör så mycket jobb de kan den vecka de är barnfria, och så får de mer ledig tid med sina älskade barn. Jag får all min lediga tid med min son, men tro mig, det är inte mycket kvalitet nuförtiden. Det handlar om att överleva vardagen.
