emblasmatte

Alla vet att livet går upp och ner vare sig man vill det eller inte. Det kommer att komma perioder då allt tycks gå emot en. Uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" har ju inte myntats utan anledning, menar jag. Oavsett hur mycket skit man har i livet för stunden, så gäller det att ta tillvara på de små glädjeämnena. Så länge man kan bli lycklig över det lilla i vardagen, så finns det hopp om livet!

 

Kevin är min stora ljusspridare, oavsett om jag befinner mig på toppen av berg-och-dalbanan, eller är längst nere i den. Han har en förmåga att alltid få mig glad och på bra humör, även om jag är trött och sliten efter en lång dag.
Som idag: varje kväll har vi kvällsproceduren som tar ungefär en och en halv timme. Ibland hade det varit skönt med avlastning och få slippa hela den långa proceduren när man är så trött; bad, kvällsmat, tandborstning, pyamas + blöja på, sagor (alltid tre stycken!) och så nattningen. Det tar tid, så ibland genar jag lite. Kanske måste jag inte läsa varenda rad i boken. Återberätta går ju också bra!

 

Idag valde Kevin som vanligt tre sagor ur berget av barnlitteratur i sovrummet. Jag brukar hålla tummarna att han ska välja de små pixi-böckerna, för de går snabbast att läsa, men ofta vill han ha de riktigt stora och tjocka böckerna. Det är då jag brukar fuska och välja att återberätta i stället. Idag valde han bland annat en av sina favoriter: Bambi. Busig som jag oftast är, så höll jag upp boken och läste: "Dumbo". "Nääääejj" svarade Kevin leende. "Lejonkungen", försökte jag, varpå han återigen fräste ifrån med ett glatt "Neeeejjjjj". Jag försökte med ett par till namn: "Pinocchio", "Askungen", men när jag sade "Bamse" Så vrålade han "JAAA!", lite för tidigt. Han insåg sitt misstag (han trodde ju jag var på väg att säga Bambi) och vi skrattade hysteriskt båda två.

 

Sista boken tog han ifrån mig och skulle läsa högt själv. Han mindes vad huvudpersonerna hette och berättade hela sagan med sina korta meningar. Han var så duktigt och jag var så stolt över honom, så efteråt öste jag beröm över honom. Han sken som en sol över att få höra hur duktig han varit.

 

Jag förundras ofta över hur mycket han förstår trots att han bara är två och ett halvt år. En gång busade jag genom att sjunga en av barnsångerna med falsk stämma. Då härmade han mig och sjöng så falskt han också kunde. Så förståndig redan!

 

Det gäller som sagt att glädjas över även de minsta sakerna i vardagen. Hittar man inget sådant, så bör man försöka med att ge beröm eller hjälpa andra, för den glädje den personen visar upp gör att man blir lycklig bara av det! Om det tryter på glädjefronten så har jag också mitt inplastade kort kvar i handväskan, det kort med fina ord eleverna skrev till mig (och varandra) förra året. Kanske skulle vi alla ha sådana och titta på ibland?