När små gester betyder så mycket
Jag har gått ner 8 kg bara i år. På 10-11 veckor, alltså. 18 kg på ett år. ”Vad duktig du är!” säger folk som får veta om viktnedgången (för lustigt nog är det jag som sagt det, nästan ingen verkar ha sett det). Jo, nog hade det varit duktigt, ifall jag hade kämpat mig till detta. Men när viktraset är en följd av att man har det jobbigt i livet just nu, då är det inte så duktigt. Då är det ett varningstecken.
I Sverige är det viktigt att hålla skenet uppe. Allt ska vara perfekt. Man ska ha den perfekta familjen, det perfekta jobbet, den perfekta fritidssysselsättningen. Man ska ha ett tusental goda vänner, som man umgås med var och varannan kväll. Till middag serverar man dagligen det där långkoket man lagt ner sin själ i. Fyra gånger om året åker man dessutom Jorden runt. Jag kan inte leva upp till det. Jag är inte ens i närheten.
För att lasta av lite från mina skuldror, så har jag berättat en del till olika människor omkring mig. Det känns skönt att få förklara, så andra kan förstå varför jag är trött eller okoncentrerad eller inte mitt vanliga glada jag. Men svenskheten sitter i, vilket gör att jag inte berättat allt för någon. Lite här, lite där, man vill ju inte verka dålig som människa. Många tror nog att de vet om alla mina bekymmer. Om de bara visste… Det som tynger mig allra mest är det nog bara två personer som vet om. Och de vet inte mycket om mina andra bekymmer.
Så, varför skriver jag nu detta? För att få sympati? Nej, inte alls. Sympati ordnar inte mina problem. Däremot gör alla omkring mig ofta små, små saker, som får mig positiv och glad, som ger mig styrkan att orka en dag till. Ni vet inte om det, och ni förstår alldeles säkert inte hur bara småsaker kan påverka. Ett litet positivt ord. En hjälpande hand när man inte ens bett om det. Ett vänligt leende… Grannflickan som vill ut och leka med Kevin just när jag haft det så jobbigt med att han varit KLISTRAD vid min sida i många dygn, så jag får en timmes egentid. När eleverna plötsligt hade gjort läxan allihop. Det oväntade telefonsamtalet som ringdes till mig bara för att någon tycker så mycket om mig. Det är sådana gester jag klänger mig fast vid när så mycket otyg staplas på hög. Fortsätt med det, alla kära läsare, inte bara mot mig. För hur vet vi vem som har det tufft just nu? Det är så många fler än jag som är mästare på att maskera hur kropp och själ faktisk mår.
Så underskatta aldrig betydelsen av det lilla. Det kostar dig inget men kan betyda allt för någon annan. <3
