Föräldrar som inte förstår
Det finns en sak jag nog hatar mer än annat när det gäller läraryrket: vissa föräldrar. De allra flesta är helt OK, även om jag tyvärr ser att alldeles för få föräldrar ser till att barnen sköter skolan på bästa sätt: att det pluggas till läxor och prov eller att man tar igen sådant man ligger efter med. Så många ungdomar klarar inte av det på egen hand (det finns ju en anledning till varför man inte anses vara vuxen förrän man är 18). Jag själv hör till den kategorin föräldrar, tyvärr. Jag hade kunnat pusha mina egna barn mera, kontrollerat och krävt mer studietid hemma, så jag vet att många av oss säkert sitter med dåligt samvete. Faktum kvarstår dock.
Sedan finns det en väldigt liten klick föräldrar, som inte förstår det här med att hur deras barn är hemma inte alls betyder att deras barn är likadana i en grupp med 30 andra jämnåriga. Man kan vara from som ett lamm hemma, men i klassrummet ska man vara Balla Allan. Även om man är naiv som förälder, så är det ju bra ifall man tror på läraren när vederbörande på utvecklingssamtalen rapporterar om hur ungdomen är, men det är det inte alla föräldrar som gör. Det är fel på oss lärare, för hemma är ju Pelle så snäll och söt och rar och lugn och…. Mm, men om mamma eller pappa behagade sätta sin fot i klassrummet en halv skoldag, så skulle nog mamma eller pappa bli tämligen förvånade! (För trots att alla skärper till sig om det kommer in en förälder, så glömmer de bort sig vid vissa tillfällen). Under mina 17 år har en förälder kommit på besök på högstadiet en eller två gånger!! Besöket varade max en lektion. Klart som korvspad att många föräldrar inte har en aning om hur ungdomar beter sig i större grupper.
En del föräldrar väljer att bara lyssna när ens barn kommer hem och säger något, sedan skickar föräldern iväg ett väldigt argt mail och anklagar läraren för saker som ska ha hänt. Jäpp, hände mig nyss. Mitt svar till föräldern blev två A4-sidor långt, där jag detaljerat berättade om vad som hände på lektionen och där framkom en hel del information, som eleven själv inte berättat hemma.
Nu väntar jag med spänning. Jag känner inte denna förälder, så det kan gå åt två håll: antingen blir föräldern rosenrasande och väljer att ändå inte tro på mig och vad jag berättat om hur ungdomen uppfört sig, eller så skäms föräldern och ber (i bästa fall) om ursäkt. För jag var noga med att poängtera i mailet att det är bra att man hör av sig när man tycker något verkar tokigt, men man måste ju höra alla inblandade innan man börjar anklaga någon!
Och visst kanske jag inte skulle skriva allt. Man grubblar: var allt professionellt uttryckt? Är det bra att skriva när man när upprörd när man återupplever att man blev kränkt dagen innan? En del kommer säga nej, men jag är inte en person som sticker under stol med vad jag känner i vissa situationer. Om någon anklagar mig på detta sätt, så kommer jag att svara med besked. Vill föräldern välja att bli förbannad över mitt svar, så fortsätter jag att ta striden. Jag ska faktiskt inte behöva ta skit bara för att jag har det yrke jag har. Jag ska inte behöva sopa under mattan för att våra ”kunder” ska vara nöjda. Det skulle utan tvekan orsaka att jag låg sömnlös på nätterna, och jag vill inte, TÄNKER INTE offra min hälsa, bara för att jag ska låta ”kunderna” tycka att de kan säga/göra vad de vill.
Lyckligtvis är de få, de föräldrar som inte accepterar det en lärare säger. Det har bara varit en handfull genom åren (kan nog räkna på ena handens fingrar!). Så jag hoppas att även denna förälder förstår efter mitt långa mail, så jag inte behöver börja räkna även på andra handens fingrar snart…
Och du som förälder: tänk på att det alltid finns minst två versioner av allt du hör. Undersök först. Kritisera sedan om det behövs! Men glöm inte: lärare är också människor. Vi har också känslor.
