emblasmatte

Jag orkar inte mer nu. Gränsen är nådd. Jag känner mig så sviken, så ouppskattad, så utnyttjad.

Bakgrunden är enkel. Jag vet att lärare tjänar uselt i förhållande till utbildningsnivån. Ingångslönen är på 24.500:- (efter nästan fem års universitetsstudier) och de som är nära pensionen tjänar 10.000:- mer. Katastrofal löneutveckling, alltså. Att arbeta för att lärare ska få skälig lön i förhållande till utbildning och det arbete vi gör är en sak. Att se hur man ligger i löneligan på den egna arbetsplatsen är en annan.

Jag vet inte varför jag dröjt med att kolla upp hur jag ligger till. På något sätt har jag väl trott att jag legat medelmåttigt till. Därför var besvikelsen i början av året väldigt stor när det visade sig att jag låg bland de sämst betalda – och då är nyutbildade och till och med outbildade medräknade! Tilläggas kan att jag arbetat 17 år i yrket, varav 16 på samma skola.

När det nu blev dags för årets löneförhandling, så trodde jag att vår nya rektor skulle visa att hon uppskattar mitt arbete. För på något sätt, så måste det ju ha varit förra rektorn som tydligen inte uppskattade mig  och därför hållit tillbaka mig lönemässigt. Vad annars kan det bero på?

Ändå förstår jag inte. Vad har jag gjort för del? Jag har slitit som ett djur, så till den grad att jag fått bli deltidssjukskriven, eftersom mina höga krav på mig själv och att prestera de bästa resultaten satt en för hög press på mig. Hur bra mina elever än presterade, så blev jag aldrig nöjd. Ett par år kollade jag upp resultaten mina elever fick på de nationella proven och jämförde med andra klasser i Uppsala och till och med hela Sverige. Av mina elever nådde 23-24% högsta betyget på de nationella proven i engelska. Snittet i Sverige var runt 12%. Ändå var jag inte nöjd. Jag visste att jag kunde bättre, om jag bara lade ner ännu lite mer tid och energi.

Rektor visste att jag slet hårt och att mina elever presterade långt över snittet, för jag delgav henne statistiken. Sådant visade sig konstigt nog inte i lönekuvertet. I stället fick jag bara höra att jag inte skulle vara så ambitiös, inte ha så höga krav på mig själv. Men hur kan jag må bra som lärare, om jag nöjer mig med att släppa iväg ett gäng (i bästa fall) medelmåttor, när jag vet att de har kapacitet för så mycket mer? Och hur rättvist är det mot eleverna att inte utmana dem efter deras förmåga!?

Jag engagerade mig i de nationella proven och medföljande utvärderingar. Ställde upp som utprövningsklass. Universitetet blev så positivt över de uppsatser mina elever skrev, berättade att mina elever skrev så ovanligt bra (med andra ord att jag måste vara bra på att undervisa i textskrivning), så de ville ha med mig i bedömargruppen till framtida nationella prov i svenska. Ett ärofyllt uppdrag! De har kostat på mig utbildning i textanalys och alla de konsulttimmar jag arbetat åt dem har varit till gagn för skolan där jag själv arbetar. Men syns det i lönekuvertet?

Mina elever är inte bara elever. De betyder allt för mig. Jag är engagerad i dem och jag finns där för dem. Det finns många, som kan berätta att jag är viktig för dem, att jag gör ett bra jobb, att de känner tillit till mig. Samtidigt som jag arbetar hårt för ett bra klassrumsklimat (andra har intygat att det är lugnast på mina lektioner) och sliter för att motivera dem till att lära (nyligen blev min 8:a bjudna på fika av mig, eftersom det är första gången i min karriär som hela klassen fått godkänt på ett läxförhör), så finns jag där och kan tala om allt med eleverna. De har berättat och rådfrågat i förtroende och jag gör allt jag kan för att de ska växa som människor. Jag ordnar födelsedagspresenter åt dem, personliga uppmuntrande avskedsbrev, messar dem foton från speciella evenemang de deltar i. Jag gör så långt mycket mer än vad en lärare behöver, bara för att jag tycker så mycket om dem.

Nu säger jag inte att jag är den enda läraren som gör så här, misstolka mig inte. Jag vill bara förmedla en bild av att jag gör så många bra saker, men ändå får jag ingen konkret uppskattning av det annat än från eleverna. Det är fantastiskt underbart att få positiv respons från eleverna och det gör att jag orkar med den hårda miljön vi faktiskt har, men när man år efter år inte får uppskattningen ifrån skolledningen, då orkar man till sist inte mer. Jag vågar med bestämdhet påstå att jag är en bättre lärare än genomsnittet – på alla plan. Jag må ha dåligt självförtroende när det gäller det mesta i mitt liv, men min yrkesskicklighet vet jag är bättre än bra. (Detta inte för att jag är en unik och fantastisk människa, utan för att jag offrat så mycket tid och energi på mitt arbete, långt, långt utöver vad jag har förväntats göra).

Jag vet att det jag skriver är känsligt, det är mycket hysch-hysch kring att jämföra folks löner. Det skiter jag i. Just nu skiter jag i allt som har med jobbet att göra. Jag tjänade nyss bara 3000:- över ingångslönen, vilket var 2500:- mindre än den näst sämsta betalda jämförbara läraren. Nu fick jag en löneökning på tusen kronor. Glappet är långt till de lärare som före löneökningen tjänade 6-7.000:- mer än mig – jämnåriga med lika lång lärarkarriär. ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” ekar i mitt huvud. Jag känner mig värdelös, hopplös. Och jag gråter. Ja, jag skäms inte för att säga att jag faktiskt gråter. Jag är så ledsen över hur lite jag uppskattas – jag trodde jag betydde mer. Det svider att få veta hur värdelös man tydligen är. Jag är ledsen över mina elever, som jag nu måste svika. De ska börja nian och har haft det tufft på lärarfronten. Jag är också så ledsen över att behöva lämna mina underbara, fantastiska, älskade kollegor, som betyder så mycket för mig och mitt välmående.

Men det går inte längre. Jag kan inte jobba kvar när jag vet att jag inte är vatten värd. Jag får ångest när jag tänker på att jag måste leta nytt jobb – har jag ork till det? För det här tog musten ur mig. Jag känner mig så orkeslös. Jag hade det tufft redan innan, nu är det som att sparka på någon som redan ligger. Jag vet inte hur jag ska orka vidare. Det enda jag trodde jag var bra på, den stolthet jag kände över att vara duktig på mitt jobb, det har tagits ifrån mig.