emblasmatte

Vi lever i en stressad tid. Småbarnsföräldrar som trycker i sista smörgåsbiten i barnen i bilen på väg till dagis. Kaffekoppen från tiofikat, som får följa med in på kontoret, då rasten inte hinner avnjutas som den sig bör. Toabesöket, som avklaras medan kopieringsapparaten spottar ut dubbesidiga, häftade prov. Pizzan som plockas upp på väg hem från jobbet. Listan kan göras hur lång som helst.

 

Jag tycker inte om stress (vem gör det), men det är en omöjlighet att undvika den. Däremot är jag tacksam för de stunder, då jag kan sitta ner och faktiskt njuta en stund. Tre dagar i veckan behöver vi inte stressa till dagis på morgonen, och vi kan gosa en stund framför tecknat före frukosten om vi vill det. Kevin kan få busa medan vi tar på ytterkläderna, för det gör inget om det tar fem minuter extra.

 

Självklart måste jag också göra prioriteringar. Min trädgård är till exempel en katastrof. Eller obefintlig, hur man nu vill se det. Visst har jag lite svenssonångest över det, för man vill ju visa upp en perfekt fasad för sina grannar. Fast ytterst handlar det ju om att överleva och skulle jag hålla hög standard på allt omkring mig, så hade jag gått under för länge sedan.

 

Ibland kommer saker emellan, saker man måste prioritera och därmed blir annat lidande. Just nu har min pappa en hög prioritering, vilket inte alltid elever uppskattar och det svider, för jag vill ju vara duktig för ALLA.

 

I somras förlorade min pappa sin livskamrat sedan 30 år. I samma veva var han tvungen att flytta, då hela lägenhetskomplexet skulle rivas. Jag fick varva terminsstarten med att hjälpa pappa hitta lägenhet, packa hela hans bohag, flytta en del saker osv. Bouppteckning följde på det. När allt verkade ordna sig, så behövde pappa föras till sjukhus med ambulans. I snart två veckor har han varit där, och jag har besökt honom ett par gånger en timmes bilfärd härifrån), varit iväg till hans lägenhet (också en timmes bilresa härifrån), ringt Hemtjänsten flera gånger osv. Jag måste också åka tillbaka till lägenheten för att ordna med hans räkningar, som inte kunnat bli betalda pga sjukhusvistelsen.

 

Självklart prioriterar jag min pappa. Det som har fått stryka på foten är rättning av prov och läxförhör, och tyvärr är vi mitt inne i en period med massor av den varan... De flesta eleverna är förstående, men ett antal tror fortfarande att jag bara har deras klass. En timme efter ett prov kan de komma till mig och fråga om jag rättat. "Nä, jag har faktiskt haft lektion med en annan klass..." När de två lektioner i rad fått veta att jag ÄNNU inte rättat, så blir de mäkta besvikna. Trots att jag försöker förklara. Det är inte bara omständigheter omkring mig, utan jag själv var dålig i migrän i två dagar nyss. Det är inte lätt att jobba då.

 

Och även om jag vet att jag har legitima skäl till att inte ha rättat inom några dagar, så lider jag av att se deras besvikna ögon. Jag lider varje gång jag får frågan om jag rättat än. För jag vill vara alla till lags, det är en av mina värsta svagheter. Jag vill vara perfekt, som en robot som kan jobba dygnet runt med skolarbete och hemmet. Mina gäster ska kunna spegla sig i glaset på vitrinskåpet, bländas av polerat kakel i badrummet, avnjuta långkok varenda dag, samtidigt som jag är en pigg och glad värdinna, som håller sällskapet muntert till långt inpå småtimmarna, trots att jag ska upp klockan sju nästa morgon.

 

Det handlar om tid, vår generations stora bristvara. Tills någon uppfinner fler timmar på dygnet, så kan jag bara omprioritera, så jag kan få så många som möjligt nöjda. Under tiden tränger jag undan alla tankar på smärtan som börjat smyga sig på i magtrakten, intalar mig att en påse samarin säkert hjälper. För snart kommer höstlovet och då har jag ju lov. Åtminstone i tre dagar. Efter att jag skrivit två klassers omdömen. Och rättat alla prov jag inte hunnit med. Och kanske storstädat huset. Och rensat ur alla prylar i Johans rum, så han kan använda det igen. Och så ska jag ha kvalitetstid med vovven och med Kevin. Och hälsa på pappa. Och en massa andra jag borde hälsa på. Eller åtminstone ringa... Puh!