emblasmatte

Jag har börjat ogilla helgerna skarpt. Den tid på veckan, då de flesta har roligt och njuter av ledigheten från jobbet. Den tid som de allra flesta sett fram emot i fem dagar. Men jag är ett undantag. Jag känner mig så ensam och isolerad och olycklig på helgerna, så det är inget att se fram emot längre.

 

 

På jobbet har jag underbara kollegor och fantastiska elever, som gör att jag nästan alltid är glad. Visst är det stressigt att vara högstadielärare, men hela miljön omsvärmas av så mycket värme och skratt att det lätt väger upp de jobbiga stunderna.

 

I veckorna är det också bra tillfälle att träffa kompisar, för på helgen vill alla vara med sina familjer i stället.

 

Det är tröttsamt med arbetsdagarna, som inte bara innehåller undervisning och allt annat som hör till läraryrket. Det ska också stressas hem, hämtas på dagis, lagas mat, badas, läsas och nattas. Sedan, när det blir lite egentid, så går ögonen i kors medan jag försöker läsa mail, planera lektioner, rätta förhör. Inte direkt roligt. Så till helgen måste jag ha kul, eller hur!?

 

På helgerna är det dags att ta itu med allt sådant som inte hunnits med tidigare i veckan. Det ska handlas i olika affärer, tvättas, ärenden ska uträttas, huset ska städas. Hela tiden är jag ackompanjerad av en trotsig treåring, som rätt snabbt tar slut på mina krafter. På lördagskvällen, när andra har det roligt ute eller hemma med sin respektive när ungarna sover, så sitter jag här. Ensam. Uttråkad. Ingen att prata eller skoja med. Ingen som lättar upp stämningen. Vecka ut och vecka in, eftersom Kevin inte åker till sin andra förälder så ofta. Vanligast ett dygn i månaden, i BÄSTA fall två.

 

Jag saknar såååå mycket att ha någon vid min sida varje dag, varje kväll, varje helg. Någon som förgyller min tid och som bryter min ensamhet. Jag har en sådan, det vet alla som känner mig. Men alla regler kring asylsökningar mm gör att han är fast i ett annat land, och det spelar ingen roll att han längtar ihjäl sig där han är och jag längtar ihjäl mig här - jag är ensam. Ännu en lördag. Hur många fler ska det bli?