emblasmatte

Den senaste veckan har jag gjort en ny bekantskap i skogen. En mamma på dagis, tillika hundägare, har korsat min väg vid ett par tillfällen. Hennes småttingar är Emblas raka motsats, men det är alltid roligt när hon får träffa andra hundar.

 

Tack vare dessa nya möten, så har jag funderat. Ibland hör man någon klaga på en dejt eller liknande, att dejten mest bara satt och pratade om sig själv. Hur har jag själv varit vid dessa nya möten? Och är det alltid dåligt att prata om sig själv?

 

 

Faktum är att jag garanterat är en sådan, som inte ställler tusen frågor. Det beror inte på ett ointresse - tvärtom, jag är väldigt nyfiken på alla människor jag träffar. Däremot är jag rädd att personen ska tycka att jag är FÖR nyfiken. Ibland reser sig ett ögonbryn eller två när man frågar något, och man känner hur obekväm samtalspartnern plötsligt blev. Jag vill inte hamna i den situationen, och därför ställer jag inte så många frågor, åtminstone inte innan jag får ett klartecken att det är okej att fråga.

 

Jag har två alternativ. Antingen frågar jag rätt ut om det är okej att ställa en massa frågor, men det känns rätt plumpt. I stället förlitar jag mig på att om personen berättar en del om sig själv, så kommer jag förstå att hon tycker det är okej att berätta och då vågar jag ställa frågor.

 

Så - nästa gång du tycker att din nya bekantskap mest pratar om sig själv, fundera på hur mycket DU själv faktiskt pratar om dig själv och därmed bjuder in till att blotta dig. Är du tyst och hemlighetsfull, så är det kanske inte så konstigt att personen mittemot dig pratar om sig själv, för att slippa pinsamma tystnader....