Att sätta krokben för sig själv
- Jag vill ha blodpudding, säger Kevin när jag undrar vad han vill ha till frukost en morgon.
Va!? Vad hände med smörgås, gröt eller som dagen innan: pannkaka? Jag hade blivit förvånad redan då att han ville ha en ovanlig frukost, men tänkte att så länge han äter, så är det ju inga problem. Han har ju inte precis lika rejäla fettdepåer som sin mamma.
- Blodpudding? Nä, det går inte. Det har vi inte, säger jag, som vet att det tar för lång tid att gräva i frysen, steka och äta den innan vi måste vara på väg till dagis.
Kevin fortsätter gnälla, och för att snabbt få ett slut på det, så gör jag det klassiska föräldraknepet:
- Nä, det är slut och affären är stängd nu.
Det sistnämnda är ingen lögn. Och hur kan barnet fortsätta gnälla efter något som är slut och helt klart inte går att få tag på nu?
Det funkar. Denna gång. Men jag inser att det enda jag gjort är att sätta krokben för mig själv. För nästa gång han frågar efter något och han VET att affären är öppen, då är jag i ”deep shit problem”…
Jag borde ha tagit tjuren vid hornen redan idag. I stället håller jag nu fingrarna och ber att han aldrig mer ska be om blodpudding till frukost.
