emblasmatte

Jag minns fortfarande anställningsintervjun för 18 år sedan. Nervös klev jag in i konferensrummet på Sävjaskolan, sedermera Stordammsskolan, sedermera Stordammen. Efteråt fick jag sitta ner utanför i ett par minuter medan de överläggde, och sedan fick jag jobbet på stående fot.

 

 

Skolan har ändrats otroligt mycket över åren. Dels har olika rektorer styrt på olika sätt, dels - och främst - så har elevantalet drastiskt förändrats. I början var det en 6-parallellig skola med stora klasser; runt 650 elever i årskurs 6-9 om jag inte minns fel. Det var knökfullt med elever precis överallt i korrisorerna, när än man gick där.

 

Idag håller vi på att återhämta oss från en rejäl svacka. Vi hade tills nyligen bara en eller två paralleller på högstadiet, vilket resulterade i ekande tomma korridorer. Skönt för öronen, men sorgligt för hjärtat. 

 

Det finns två saker som alltid hållit mig kvar. För sanningen att säga, så har jag under perioder verkligen funderat på ifall det var ett sådant bra val att bli lärare. Yrket i sig älskar jag, men den ofattbara arbetsbördan (som späs på av att man aldrig stämplar ut när man åker hem, utan kan sitta halva nätterna och jobba) och den under åratal usla lönen (nästan sämst betald på hela bygget, trots mina fantastiska elevresultat) gjorde att jag var nära att kasta in handduken inte bara en eller två gånger.

 

För det första, så har eleverna varit fantastiska. Självklart finns det oroliga själar, på min skola likväl som på varenda skola i Sverige. Visst finns det tonåringar som vill mopsa upp sig och visa att de är förmer än oss vuxna. Men den fantastiska stämningen som råder mellan eleverna och lärarna är svår att uppleva på andra ställen, i alla fall om man får tro lärarkandidater, vikarier och andra som kommer på besök. De är alltid impinerade över hur vänliga eleverna är i korridorerna gentemot främlingar, de är hjälpsamma och nyfikna.

 

 

Kollegorna är det andra som hållt mig kvar. Visst har de bytts ut under åren, även om några gamla rävar finns kvar än. Men vi har alltid haft tur och fått så fina medarbetare. Snabbt slukas de upp av oss och vår gemytliga atmosfär - kanske är det därför de nya alltid kommit att bli lika trevliga och fina som vi andra? ;-)

 

Efter 18 år är det så dags att bryta upp. Jag börjar med tjänstledigt i ett år - man vet ju inte hur det blir i Göteborg, och det är säkrast att ha ena foten kvar på skolan. Dessutom hade det varit för svårt att ta riktigt avsked med en gång. Då kommer jag hellre tillbaka om ett år och säger farväl, för då har jag inte precis jobbat med alla fantastiska på bygget och då är det lättare att ge den där sista kramen och säga de sista orden.

 

 

Min nya skola i Göteborg påminner på pappret väldigt mycket om Stordammen. Samma elevunderlag, samma profil, samma resultat. Jag är alltså inte ett dugg orolig för att klara av yrket eller eleverna. Men det är så otroligt viktigt att trivas med sina kollegor, så jag hoppas de är lika fantastiska där som på min nuvarande skola. De får svårt att leva upp till den stämning jag är van vid, men å andra sidan är göteborgare kända för att vara goa, så jag har goda förhoppningar!