emblasmatte

Jag vet inte hur jag bättre kan beskriva min känsla nu annat än som att jag går under. Långt ute på öde hav, i en gummibåt som läcker, försöker jag desperat hitta något att klamra fast mig vid.

 

Det har tagit två och ett halvt år och flera turer kring kontaktfamilj åt Kevin, och att vi flyttade först till Göteborg och sedan tillbaka hit, har gjort att han ännu står utan en sådan och jag försöker desperat klara av vardagen. Socialtjänsten berättade att den som väntat längst på kontaktfamilj har väntat över ett år. Ska jag fortsätta så här i ett år till? För den krassa sanningen är att mycket annan avlastning har jag inte. Det känns som att jag utnyttjat de jag har omkring mig (ja, med betoning på utnyttjat). De kan omöjligen förstå hur det är att vara så pass sjuk som jag är. Visst, utåt är jag sprudlande glad, men under ytan bubblar ett brutalt kaos och jag kan inte läka utan hjälp. Vila är viktigt när man lider av utmattningssyndrom, men när ska jag få vila? Kevins pappa har tagit honom tre gånger i år och sist sade han (återigen) att han inte tänker ta honom mer. Så någon avlastning av honom är bara att glömma.

 

Jag har två personer som alltid ställer upp, trots att de själva har det tufft. Kanske är det just därför de ställer upp, för de vet hur det är att vara i mina skor.

 

Trots att jag är helt slut, så jobbar jag 75%. Det är egentligen mer än jag kklarar av och jag känner att jag mår sämre för varje vecka. När jag var sambo blev vardagen så mycket lättare när man är två. Nu är det jag som står för hela ruljangsen och det är tungt, vidrigt tungt när man inte mår bra.

 

Jag såg i morse att jag glömt ta mina mediciner i fyra dagar. Herregud, jag som alltid kommer ihåg min medicin, men nu är det för mycket i huvudet och med tanke på vilka kraftiga doser jag tar, och plötsligt slutade ta, så har jag legat rejält sjuk i helgen. Att det dessutom känns som att jag svalt taggtråd är ju bara lite mer krydda till det jävliga.  Jag är van. Tyvärr är jag förbannat van.

 

Kanske undrar ni varför jag inte sjukskriver mig mer och svaret är enkelt: Försäkringskassan. Alla de strider jag har fått ta med dem, allt traumatiskt det har lett till gör att jag inte klarar av att ta fler strider. För två eller tre  år sedan hade jag det jättetufft under hela höstterminen. Jag sjukskrevs på 25% och trots att mina värden gällande ångest etc slog i botten i alla tester läkaren och psykologen gjorde, så ansåg Försäkringskassan att jag minsann kunde jobba heltid. Någon nisse på myndigheten tyckte sig alltså veta bättre än den sjukvårdande personalen omkring mig. Överklagandet avslogs så klart. Jag vet att sjukare personer också fått avslag så jag orkar inte ta striden längre, jag som annars likt en terrier ger mig in i situationer som jag tycker hanteras fel.

 

Så vad vill jag med detta inlägg? Är det för att gnälla eller ett försök till empati från folk omkring mig? Ingetdera. Jag vill bara förmedla att vi är många som har en sjukt jobbig tillvaro, men vi är förbannat bra på att dölja det. Ställ upp mer för varann. Personen i din närhet kan ha sitt livs största fight och hur du väljer att förhålla dig till någon kan vara avgörande. Uppskatta ditt liv om du inte har mer bekymmer än klassiska i-lands-problem. Har du inte upplevt hur kroppen reagerar konstigt, som i mitt fall med obehärskade skakningar och darrningar, migränanfall som avlöser varandra och blodtryck som skjuter i höjden, så kan du skatta dig lycklig. Slipper du ta starka mediciner, mer än maxdosen till och med, och lider av biverkningarna av dessa (jag är rätt hes sedan början av året och jag har nästan noll salivproduktion), så har du dragit högvinsten i livets lotteri. Om du slipper boka in sjukgymnast, läkartid, blodtrycksmätning, kurator, psykolog och en uppsjö andra tider för ditt välmåendes skull och du bara har en ledig dag i veckan att få in allt på, då har du mer tur än du anar.

 

Ta inte bara vara på ditt eget liv och njut av det till fullo. Glöm inte bort dem runtomkring som inte är lika tursamma i livet. Fråga om du kan hjälpa till innan vi ställer frågan först. Det betyder massor när man slipper känna att man tvingar någon att göra något mot sin vilja. Jag vet att det finns flera gulliga männiksor omkring mig som vill ta hand om Kevin som avlastning åt mig och det är otroligt snällt. Kevin skulle dock få det jobbigt om det är någon han inte känner väl.   

 

Tills vidare simmar jag vidare i det stormiga havet med min sjunkande gummibåt. Låt oss hoppas räddningen kommer fram innan det är för sent.