emblasmatte

Jag har nog ett synnerligen dåligt minne. Vid klassåterträffen för några år sedan, satt jag på allvar och funderade på  var jag befann mig hela min uppväxt. Tydligen inte på samma skola som mina gamla klasskamrater i alla fall...

 

Så, för att fokusera på annat än alla krämpor så tänkte jag ta mig en resa bakåt i tiden. Kanske finns det lite minnesrester värda att rota fram. :)

 

Även om detta är mina minnen, så förstår jag att hjärnan kan ha förvrängt en del. Minnen är ju inte fakta, utan just bara minnesbilder.

 

Bergvägen,  mina äldre barns hatgata.  Varje gång vi åker till Kungsängen, så pekar jag nämligen ut betongkomplexet och berättar exalterad att det var där deras mamma växte upp under lågstadieåldern. De har hört det hundra gånger, i deras tycke 99 gånger för mycket.

 

Bergvägen är förknippat med glädje. Lek på gården (hästar med hjälp av hopprep, leka familj i dungen, där en viss brun växt fick vara kaffepulver, bokmärken byttes, gungor, dunken...), för på denna tid var man ute. Hemma hos kompisar var man bara om det regnade.

 

Bernt, vad hände med honom? Denna kanske jämnåriga kille, som tyckte sig vara förföljd av FBI, åt daggmaskar och drog benen av spindlar. Vad var det egentligen för fel med honom? Diagnoser var det glest om på 70- och 80-talet.

 

Jag bodde på sjätte våningen med  mamma, styvpappa och storebror Peder. I lägenheten under oss bodde en familj med två barn, ett par äldre än oss. De hette också Jeanette och Peder. Vad är oddsen, liksom?

 

På första våningen bodde min kompis Manno. En kväll när hennes föräldrar hade fest, så somnade någon med en cigarett och plötsligt brann hela lägenheten. Brandmännen utrymde hela höghuset, knackade på alla dörrar mitt i natten. Alla vaknade utom vi. På morgonen upptäckte mamma brandbilarna och sade att vi måste ut fort. Vi hade så bråttom att vi skulle ta kläderna utanpå pyjamasen, men jag minns att mamma sminkade sig. XD Än idag minns jag lukten av utbränd lägenhet.

 

Manno, förresten, var det inte hon som slickade på en lyktstolpe på vintern, så tungan frös fast? Learning by doing...

 

Lågstadiet spenderades på Bergaskolan, ett stenkast bort. Skön nedförsbacke på morgonen, hemsk klättring upp när man var trött på eftermiddagen. Lärarinnan Maud var sträng. Eftersom man på denna tid om man ville lära sig spela ett instrument, alltid skulle börja med blockflöjt, så var det den som inledde min pianokarriär. Efter "Lilla snigel" och "Blinka lilla stjärna" gav jag upp både flöjt och pianodrömmar.

 

Jag kommer ihåg den utländska killen, som började i klassen. Kanske var han bara där ett tag, men det var spännande eftersom han var utländsk och det fanns inte många av annan härkomst under min tidiga uppväxt. Förutom finnar då, för i Kungsängen (och framför allt grannorten Bro) kryllade det av dem, men de var knappast exotiska. :)

 

Åtminstone fyra år tillbringade jag på Bergvägen, ändå minns jag inte så mycket mer än så här. Kanske fanns det inget spännande värt att spara i minnet, men troligare så har jag glömt en massa roliga personer och händelser och det tycker jag är så trist. Men är det inte så att man, när man blir gammal och senil, kan minnas sin barndom igen? Det ser jag fram emot!