emblasmatte

När jag började jobba igen i januari, efter att ha varit sjukskriven en hel termin, så frågade så klart eleverna varför jag varit hemma, finkänsliga som de är... "Utmattning", svarade jag. "Jaha, utbränd?" Yes, utbränd. Jag gillar inte det ordet. Som en tändsticka, som falnat och dött ut och aldrig kommer bli som vanligt igen. 

 

 

Vad är det då som leder fram till en utmattning? I mitt fall har det föregåtts av åratal av att ta ut sig mer än man borde och utan att återhämta sig alls emellanåt. Jag har varit sjukskriven på 25% i princip hela mitt vuxna liv. Det har stått lite olika anledningar på sjukintyget, men i grunden har min trötthet alltid varit en av de största orsakerna.

 

Under alla dessa år, så har jag varit ledig en dag i veckan, och då har jag alltid legat och sovit, oftast tre timmar. Även på helgerna har jag behövt sova. Allt detta trots att jag sover en normal nattsömn! Innan jag blev helt sjukskriven, så blev tröttheten värre. Jag tvingades nu sova när jag kom hem från jobbet och vakna till när middagen skulle lagas/värmas på. Började jag lite senare på dagen, så lade jag mig och sov en timme efter att Kevin åkt till skolan, innan jag klev upp och åkte till arbetsplatsen.

 

Jag höll ut i det längsta, för "plikten framför allt" är mitt motto. Jag kunde ju inte överge eleverna precis innan betygssättning! När jag sedan fick stanna hemma på heltid, så ägnade jag varenda dag till att försöka sova mig pigg. Men trots 12-14 timmars sömn - varenda dag! - så är jag inte pigg. Jag snoozar klockan och är en zombi när jag väl kommer upp. När kvällen kommer, så är jag helt slut och lägger mig ofta strax efter att Kevin, min åttaårige son, lagt sig.

 

Inte nog med att det är frustrerande att sova bort hela dagarna, så man inte får något gjort, så är det minst lika jobbigt att inte ha någon ork när man väl är vaken. Det är jättesvårt att beskriva för någon, som inte själv har lidit av utmattning, hur minsta lilla sak är ett oöverstigligt berg. Laga mat gör jag kanske två gånger i veckan, däremellan värmer jag på frysta rester. Dammsuga och sköta annan städning sker pinsamt sällan. Tvättar kläder gör jag, men att vika den är så pass jobbigt, att de oftast hamnar i en hög. Stackars Kevin undrar varför jag aldrig leker med honom och har ledsnat på ursäkten att mamma inte orkar. Sjukt att inte orka sådana småsaker, eller hur!? Jag tillbringar så gott som all vaken tid med att sitta i soffan och spela på mobilen, slötitta på tv eller liknande. Det är som att hjärnan orkar stimuleras (men inte aktivt tänka), men kroppen är som en blyklump. Det är så svårt att förklara och framför allt för andra att förstå, och det gör mig mer deppig. Som att folk tror jag "fejkar" eller bara är lat.

 

 

Lägg därtill en hjärna som inte fungerar som den ska. Mitt minne är brutalt dåligt, som när jag skulle göra en spellista på youtube. Jag kollade upp mina favoritlåtar på spellistan på Spotify, memorerade två låtar och gick till Youtube för att söka rätt på dem. När jag lagt till första låten, så mindes jag inte en enda gång låt nummer två. Inte ens när jag kämpade för att minnas. Hjärnans uthållighet är under all kritik också. Om jag ska rätta uppsatser, så måste jag ta långa pauser mellan varje, så skolarbetet tar lång tid att utföra. Jag kan sällan se en film, för jag orkar inte hänga med i handlingen så länge. 

 

Av någon anledning, så är tålamodet kasst och jag blir lätt irriterad. Vilket i första hand drabbar Kevin här hemma och det resulterar givetvis i dåligt samvete, som spär på stressen som orsakar utmattningen. Moment 22. 

 

Som person, så är jag väldigt social. Jag älskar människor och har alltid ett leende på läpparna och skojar friskt om än det ena, än det andra. Men att umgås tar enormt på krafterna nu och därför har jag dragit mig undan. Träffas inte, ringer inte. Det är absolut inget personligt och egentligen vill jag inget hellre än att umgås. Jag orkar bara inte, och har inte orkat på länge och det gör mig också deppig. De gånger jag tar mig tid att umgås, så känns det fantastiskt, även om jag får lida för det efteråt genom att behöva sova ännu mer än annars.

 

 

Efter att ha jobbat i tre veckor och jag återkom till läkaren för förlängning av sjukskrivning, så frågade han hur det gått. "Jo, det är jättetrevligt att vara tillbaka bland elever och kollegor, men jag blir väldigt trött och måste sova minst 5 timmar dagen efter, trots 8-9 timmars nattsömn, och jag sover både på morgonen och eftermiddagen de dagar jag jobbar" berättade jag. Den ignorante läkaren undrade då om jag skulle gå upp till 50%. Han tyckte jag kunde sova på förmiddagrna när Kevin gått till skolan och sedan jobba 11-17 varje dag. Eeeh? Lyssnade han inte på vad jag sade? När han dessutom ryckte på axlarna när jag frågade om jag skulle sluta med medicinen mot högt blodtryck, då jag efter operationen i stället snarare har lågt blodtryck, så kände jag att det var dags att byta vårdcentral.

 

Idag träffade jag en ny läkare, och han hade förståelse fö det här med utmattning! Även om han erkände att han inte vet vad som kan få mig frisk (och det svaret accepterar jag, för inget i forskningen har kommit fram till det), så var han villig att försöka reda ut och återhämta mig. Han har skickat remiss till sömnutredningsenheten på sjukhuset, eftersom det inte är normalt att vara så här trött efter så lång tids sjukskrivning. Han ordnar också så jag ska få gå på kurs i mindfulness och/eller stresshantering samt har skickat remiss till psykologen på mottagningen. I nästa skede vill han prova att byta ut några av mina mediciner, för att se om det gör någon skillnad. Han ordnade också så jag fick ta ett gäng blodprover, för att kolla hur det står till med blodmängd etc. Sedan ville han sjukskriva mig på 25% ända tills skolstarten i augusti! Vilken skillnad jämfört med den första läkaren! Jag avböjde dock den långa sjukskrivningen eftersom jag vill tro på att jag snart mår bättre och kan utöka arbetstiden. Hoppet är det sista som överger en...

 

 

Kanske har ni nu fått en bättre förståelse för hur det är att leva med utmattning, kanske inte. I mitt fall finns det mer som bidrar till min ohälsa, som kronisk migrän, men det kanske jag skriver om en annan gång. Har du någon som lider av utmattning i din närhet, så tänk på att avlasta denne och inte be om en massa insatser och extrajobb. Och då menar jag riktig utmattning, som diagnosticerats av läkare, inte "jag har nog en släng av utbrändhet" / "jag är också skittrött" som vissa klagar på och som känns som ett hån mot oss riktigt sjuka. 

 

Nu är det dags för lite mer sömn. :)

För drygt ett år sedan, så föreslog läkaren att jag skulle genomgå en gastric bypass, alltså en operation där i princip hela magsäcken tas bort och då man följdaktligen tappar vikt. Jag var inte extremt överviktig, men problem med leder, rygg och nytillkommen diabetes skulle säkerligen påverks positivt av den. Sagt och gjort, jag fick under sex månader träffa dietist, psykolog, läkare och lämna en massa blodprover, för att se ifall jag var en bra kandidat. Och det var jag!

 

 

En månad innan operationen övergår man till en pulveriet. Inte den mest extrema varianten, som Nutrilette är med sina 450 kalorier om dagen, utan en 1200 kaloriers diet. Chokladshaken var den enda som var god (ja, jag vet att jag är kräsen...), så jag inhandlade tonvis med påsar, som skulle räcka en hel månad. När det närmade sig operation hörde sjukhuset av sig och förkunnade att operationen flyttats fram en vecka, vilket var rätt jobbigt psykiskt när man ställt in sig på att bara dricka pulvershakes en viss tid. Men det gick så klart!

 

På sjukhuset den 26 november vägdes jag in, och de fem veckorna på diet orsakade 6 kg viktnedgång. Jag fick starka värktabletter i förebyggande syfte, och kunde inte sluta tänka på att hur de skulle göra någon nytta, när jag inom en timme skulle få magsäcken bortopererad...

 

Efter närmare en timme, så var operationen över. Självklart mådde jag pyton, eftersom de envisades med att ha gett mig morfin, som jag inte klarar av. Men med tabletter mot illamåendet, så fungerade det rätt hyfsat ändå. Konstigt nog gjorde det inte ont. Vi fick alvedon var sjunde timme, men det kändes som att det egentligen inte behövdes.

 

 

 

Redan dagen efter skulle vi hem, efter att de sett att vi kunde få i oss nyponsoppa, vatten etc. Vi fick information om hur och vad vi skulle äta. En stor del av dagen satt vi i dagrummet (för andra patienter behövde våra rum nu) och jag hade svårt att begripa varför jag mådde så dåligt. Svaret skulle jag inte få förrän långt senare...

 

När läkaren på eftermiddagen gav oss det sista klartecknet, så förklarade jag att jag mådde så illa, vilket han tyckte var konstigt. Jag fick mer tabletter och om det inte gick över, så skulle jag läggas in igen. Men hur lätt är det när man är ensamstående mamma? Så efter ytterligare ett par timmar, tog jag en taxi hem, men mådde riktigt skit. Lyckades med nöd och näppe ta mig upp till sängen.

 

Hela torsdagen hade jag det tufft. Jag kunde bara stå upp en minut, innan det blev svårt att andas.  Jag kunde inte göra någonting, orkade inte ens titta på telefonen. Kevin var väldigt missnöjd och tyckte jag skulle anstränga mig och laga en riktigt middag, inte bara be honom värma på en pirog. Men jag klarade inte ens att åka till apoteket och hämta ut de blodförtunnande sprutorna jag behövde ha. Så jag ringde mamma...

 

 

På fredagen kom mamma, trots att hon själv inte var kry, och lagade mat och handlade och åkte till apoteket. Jag kände mig helt dränerad, då jag det senaste dygnet fått magknip och behövt springa på toa fyra ggr och varje gång forsade svart, torkat blod ut. 

 

Men så småningom vände det, sakta men säkert. Fast jag var så trött, så trött. Inte förrän på återbesöket en månad senare fick jag veta varför. Jag frågade varför det inte stod i broschyren om allt blod man skulle förlora och sköterskan tittade konstigt på mig. Det visade sig att man inte skulle förlora något blod alls! Och jag hade förlorat massor. Ett av symptomen är att man får svårt att andas när man står upp och plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Jag är envis och ville inte ringa sjukhuset och kolla om det var normalt. Hade jag ringt, så hade jag behövt åka in och troligtvis få blodtransfusioner. Jag fick boka in läkarebesök och trots att det då gått sex veckor sedan operationen, så visade proverna på viss blodbrist (om man är blodgivare, så har kroppen återställt blodbristen på 2-3 veckor).

 

Vikten då, hur har det gått med den? Jo, på lite drygt 3 månader (om man räknar med dieten i början) så har jag gått ned 20 kilo! Det är fantastiskt att se sig i spegeln och se en sådan stor skillnad. 

 

 

Det har gått bra att vänja sig vid de nya portionerna. Jag har insett hur otroligt mycket för mycket vi äter i vanliga fall! Min lunch och middag består av max 2 dl mat. Äter jag en smörgås till frukost, så får jag bara i mig en tredjedel, sedan måste jag vänta tills maten rullat vidare till tarmen innan jag äter mer. Läkaren har gjort en liten ficka av övre delen av magsäcken, där maten först hamnar. Att maten stannar så kort tid i magsäcken var också en nyhet för mig. Och att jag aldrig känner hunger mer! Tydligen sitter det ställe som skickar ut hungersignaler i magsäcken, som de har skurit av, så jag blir aldrig hungrig. Något annat jag inte hade koll på först, var att jag faktiskt har magsäcken kvar i kroppen, fast den är bortkopplad. Jag trodde den plockades ut. Vet dock inte varför den ska hänga kvar där inne, när den inte används, men det finns säkert en bra anledning.

 

Om det är något jag kan sakna, så är det att kunna svepa ett glas vatten när jag är törstig. Nu ryms bara tre klunkar åt gången. Och jag kan inte dricka i samband med måltid, för det får helt enkelt inte plats. Att inte kunna vräka i mig stora mängder mat är dock inget jag saknar, för mat har liksom inte varit min grej (men sötsaker!).

 

 

Eftersom jag får i mig så lite, så måste jag resten av livet äta vitaminer och tänka på att få i mig massor med protein. Jag måste också tänka på att jag numer är lättpåverkad av alkohol, då det går direkt ut i blodet. Provade igår och insåg att redan efter ett litet glas vin, så kändes det ordentligt. Billigt! 

 

Summan av kardemumman, så är jag helt nöjd med min operation! Jag håller tummarna för att skinnet drar ihop sig ordentligt, så jag slipper dras med en massa överbliven hud. Det får tiden utvisa.