emblasmatte

För drygt ett år sedan, så föreslog läkaren att jag skulle genomgå en gastric bypass, alltså en operation där i princip hela magsäcken tas bort och då man följdaktligen tappar vikt. Jag var inte extremt överviktig, men problem med leder, rygg och nytillkommen diabetes skulle säkerligen påverks positivt av den. Sagt och gjort, jag fick under sex månader träffa dietist, psykolog, läkare och lämna en massa blodprover, för att se ifall jag var en bra kandidat. Och det var jag!

 

 

En månad innan operationen övergår man till en pulveriet. Inte den mest extrema varianten, som Nutrilette är med sina 450 kalorier om dagen, utan en 1200 kaloriers diet. Chokladshaken var den enda som var god (ja, jag vet att jag är kräsen...), så jag inhandlade tonvis med påsar, som skulle räcka en hel månad. När det närmade sig operation hörde sjukhuset av sig och förkunnade att operationen flyttats fram en vecka, vilket var rätt jobbigt psykiskt när man ställt in sig på att bara dricka pulvershakes en viss tid. Men det gick så klart!

 

På sjukhuset den 26 november vägdes jag in, och de fem veckorna på diet orsakade 6 kg viktnedgång. Jag fick starka värktabletter i förebyggande syfte, och kunde inte sluta tänka på att hur de skulle göra någon nytta, när jag inom en timme skulle få magsäcken bortopererad...

 

Efter närmare en timme, så var operationen över. Självklart mådde jag pyton, eftersom de envisades med att ha gett mig morfin, som jag inte klarar av. Men med tabletter mot illamåendet, så fungerade det rätt hyfsat ändå. Konstigt nog gjorde det inte ont. Vi fick alvedon var sjunde timme, men det kändes som att det egentligen inte behövdes.

 

 

 

Redan dagen efter skulle vi hem, efter att de sett att vi kunde få i oss nyponsoppa, vatten etc. Vi fick information om hur och vad vi skulle äta. En stor del av dagen satt vi i dagrummet (för andra patienter behövde våra rum nu) och jag hade svårt att begripa varför jag mådde så dåligt. Svaret skulle jag inte få förrän långt senare...

 

När läkaren på eftermiddagen gav oss det sista klartecknet, så förklarade jag att jag mådde så illa, vilket han tyckte var konstigt. Jag fick mer tabletter och om det inte gick över, så skulle jag läggas in igen. Men hur lätt är det när man är ensamstående mamma? Så efter ytterligare ett par timmar, tog jag en taxi hem, men mådde riktigt skit. Lyckades med nöd och näppe ta mig upp till sängen.

 

Hela torsdagen hade jag det tufft. Jag kunde bara stå upp en minut, innan det blev svårt att andas.  Jag kunde inte göra någonting, orkade inte ens titta på telefonen. Kevin var väldigt missnöjd och tyckte jag skulle anstränga mig och laga en riktigt middag, inte bara be honom värma på en pirog. Men jag klarade inte ens att åka till apoteket och hämta ut de blodförtunnande sprutorna jag behövde ha. Så jag ringde mamma...

 

 

På fredagen kom mamma, trots att hon själv inte var kry, och lagade mat och handlade och åkte till apoteket. Jag kände mig helt dränerad, då jag det senaste dygnet fått magknip och behövt springa på toa fyra ggr och varje gång forsade svart, torkat blod ut. 

 

Men så småningom vände det, sakta men säkert. Fast jag var så trött, så trött. Inte förrän på återbesöket en månad senare fick jag veta varför. Jag frågade varför det inte stod i broschyren om allt blod man skulle förlora och sköterskan tittade konstigt på mig. Det visade sig att man inte skulle förlora något blod alls! Och jag hade förlorat massor. Ett av symptomen är att man får svårt att andas när man står upp och plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Jag är envis och ville inte ringa sjukhuset och kolla om det var normalt. Hade jag ringt, så hade jag behövt åka in och troligtvis få blodtransfusioner. Jag fick boka in läkarebesök och trots att det då gått sex veckor sedan operationen, så visade proverna på viss blodbrist (om man är blodgivare, så har kroppen återställt blodbristen på 2-3 veckor).

 

Vikten då, hur har det gått med den? Jo, på lite drygt 3 månader (om man räknar med dieten i början) så har jag gått ned 20 kilo! Det är fantastiskt att se sig i spegeln och se en sådan stor skillnad. 

 

 

Det har gått bra att vänja sig vid de nya portionerna. Jag har insett hur otroligt mycket för mycket vi äter i vanliga fall! Min lunch och middag består av max 2 dl mat. Äter jag en smörgås till frukost, så får jag bara i mig en tredjedel, sedan måste jag vänta tills maten rullat vidare till tarmen innan jag äter mer. Läkaren har gjort en liten ficka av övre delen av magsäcken, där maten först hamnar. Att maten stannar så kort tid i magsäcken var också en nyhet för mig. Och att jag aldrig känner hunger mer! Tydligen sitter det ställe som skickar ut hungersignaler i magsäcken, som de har skurit av, så jag blir aldrig hungrig. Något annat jag inte hade koll på först, var att jag faktiskt har magsäcken kvar i kroppen, fast den är bortkopplad. Jag trodde den plockades ut. Vet dock inte varför den ska hänga kvar där inne, när den inte används, men det finns säkert en bra anledning.

 

Om det är något jag kan sakna, så är det att kunna svepa ett glas vatten när jag är törstig. Nu ryms bara tre klunkar åt gången. Och jag kan inte dricka i samband med måltid, för det får helt enkelt inte plats. Att inte kunna vräka i mig stora mängder mat är dock inget jag saknar, för mat har liksom inte varit min grej (men sötsaker!).

 

 

Eftersom jag får i mig så lite, så måste jag resten av livet äta vitaminer och tänka på att få i mig massor med protein. Jag måste också tänka på att jag numer är lättpåverkad av alkohol, då det går direkt ut i blodet. Provade igår och insåg att redan efter ett litet glas vin, så kändes det ordentligt. Billigt! 

 

Summan av kardemumman, så är jag helt nöjd med min operation! Jag håller tummarna för att skinnet drar ihop sig ordentligt, så jag slipper dras med en massa överbliven hud. Det får tiden utvisa.