emblasmatte

Åkte in för att köpa en bäddmadrass på mellandagsrean. Det gäller ju att passa på att krama främmande människor i trängseln...

 

JYSK blev det självklara valet. I Kevins 90-säng finns en underbart skön bäddmadrass och en sådan ville jag nu ha till bäddsoffan. När ingen sover där, så kan madrassen ligga i Johans säng, som också är 140 cm bred. Perfekt, ju. Eller?

 

Ganska snart blev jag varse att alla storlekar utom 140 cm fanns. Frågade personalen som upplyste mig om att det inte är ett vedertaget mått, utan något IKEA hittat på. Därför säljer de inte den storleken på bäddmadrasser. Eftersom jag hade fullt sjå med Kevin, så orkade jag inte fråga varför de ändå inte säljer 140-madrasser, just för att konkurrera. Inte ens när han kommenterade att de för tillf'ället har tagit in 140-sängar till jul, men bara som en engångsgrej och därför ändå inte säljer bäddmadrasser till dem, bemödade jag mig om att diskutera vidare. Expediten berättade att kunder i stället köpte 120 eller 160, alltså lite för smala eller lite för breda.

 

Hur man kan tipsa någon att köpa fel storlek är för mig obegripligt. Har man två gäster i bäddsoffan, så tycker ju inte jag att de ska trycka ihop sig på 120 cm för att undvika att ligga på kanten (vilket ändå kommer att hända), ej heller vill jag köpa en för bred, så de råkar rulla ner i golvet. Och har de nu så många kunder som tvingas köpa fel storlek, så kanske det är läge att fixa fram 140-bredd också.

 

Skit samma, efter en titt på IKEA och deras, i mitt tycke, usla bäddmadrasser, åkte vi tillbaka till JYSK och köpte en 160-madrass. Den ska jag klippa till rätt storlek!

 

Fan, att det ska vara så krångligt jämt. I detta konsumtionssamhälle. Hur svårt kan det vara? Suck.

 

 

Se för gud skull upp för dem - kupongtanterna! Jag råkade ställa mig bakom en igår i kön till Citygross. Det verkade lovande - bara en kvinna och hennes dotter framför mig i kön. Plötsligt stoppar mamman dock ner handen i väskan och upp kommer en stadig bunt kuponger. Visst, det kan vara ofarligt med kunder som saxar friskt i häften och tidningar. Men inte denna dag...

 

Kvinnan hade kuponger som gällde mjölk. Rabatten måste ha varit bra, kanske skänktes den till och med bort, för erbjudandet gällde bara en gång per hushåll. Kvinnan hade dock plockat fem liter mjölk och gjorde vad en äkta kupongtant gör - delar upp sitt matinköp i fem delar (och betalar fem gånger), så hon får alla paketen med kupongerna. PUH! Jag bytte snabbt kassa, villket givetvis var ett smart drag i sammanhanget.

 

Jag använder själv kuponger ibland, men hatar dem ändå. Jag tror knappt jag har köpt ett enda blöjpaket till ordinarie pris, utan använder alltid kuponger, ömsom för Libero, ömsom Pampers. Eftersom företagen gödslar oss småbarnsföräldrar med kuponger på mellan 15 och 30 kronors rabatt per blöjpaket, så kan jag inte annat än tycka att de i stället borde sänka priset på sina blöjor och skita i alla kuponger och reklamutskick!

 

Torsdagens avslutning är avklarad, med lussebullar, betygsutdelning och en äkta, bejublad gangnamstyle-dans av oss lärare. Nu börjar äntligen ett par veckors välförtjänt jullov! Eller? Eleverna berättade för mig, att det inte heter jullov längre, utan vinterlov. Orsak: alla firar inte jul. Men vad f... Kan vi inte få behålla någonting längre? Inga pepparkaksgubbar, inga svarta respektive blonda dockor i Kalle Anka och nu inte ens ett jullov!?

 

Jag skiter i om andra säger vinterlov. JAG ska i varje fall ha jullov och göra både juliga och vintriga saker!

 

Radioreklam är, liksom alla annan reklam, inte rolig. Enda fördelen är väl att den är kortare än den som sänds på teven. Fast ibland blir den ju lite kul i varje fall, även om annonsören inte hade tänkt det...

 

"Noblessa - kvalitetskök alla har råd med" är en av alla slogans, en av de värre måste jag tillägga. För hur mycket trovärdighet får företaget när man påstår något sådant? Jag menar, ett kök av mycket billig variant går lös på en sisådär 40 lakan. Ett märkeskök lär kosta minst det dubbla. Inte precis vad jag tror alla har råd med.

 

 

En restaurang i Uppsala, med kinesisk meny, har länge gjort reklam för sina rätter. Självklart med det obligatoriska talfelet, då alla r blir till l (kyckling cully, till exempel). Allra sist kommer dock det som gör att jag undrar ifall de får några kunder alls: kvinnan berättar att "vi har inte så mycket platser, så man får skynda sig att äta". Lockande att gå till en restaurang där man tvingas kasta i sig maten för att folk står på kö...

Vi ger oss inte utan strid! Idag skrev vi konsekvensanalys av hur nedskärningarna påverkar elever och personal på skolan. Dessutom skreb jag och tre kollegor en insändare. Hoppas den publiceras i UNT i morgon eller på onsdag!

 

Här är den i varje fall:

 

 

När man går in på Vård och Bildnings hemsida möts man av budskapet att alla elever skall lyckas. Uppsala Kommun strävar också efter att ha bland de bästa skolorna i landet. Det låter onekligen lockande att sätta sina barn i kommunens skolor!

 

Fast hur illa rimmar inte det, när budget i balans verkar vara det enda som kommunledningen har för ögonen? På Sävjaskolan kommer effekterna att märkas omedelbart. Några veckor före jul kom det dystra beskedet att skolans assistenter och skolvärd måste sluta redan i januari. Då kommer också den lilla undervisningsgruppen, där elever i behov av särskilt stöd går, upplösas och eleverna slussas ut i de ordinarie klasserna utan det stöd de är vana vid och behöver. De har haft flera vuxna och en liten grupp som sin trygghet under många år. Att inte få det stöd man har rätt till är ett brott mot skollagen, ett brott som tvingats fram av kommunledningen. Vad gör att kommunen anser att budget i balans står över skollagen?

 

Bland lärarstudenter och vikarier är skolan känd för sitt ovanligt trevliga klimat. Skolans skolvärd har en stor del i lugnet på rasterna. Eleverna blir sedda på skolan och han är som en kurator för många elever. Nu oroar sig både personal, föräldrar och elever för tryggheten på rasterna.

 

För att klara skoldagen behöver några elever och klasser assistent, på Sävjaskolan liksom på övriga skolor i landet. När dessa försvinner får inte bara de enskilda eleverna svårt att klara av skolarbetet. Även övriga elever påverkas om någon har svårt med koncentrationen och studieron och kunskapsinhämtningen påverkas därmed för alla.

 

Vi på Sävjaskolan har en stark oro inför skolans framtid. Att kräva budget i balans på bekostnad av elevers trygghet, rätt till stöd och god utbildning anser vi vara orimligt. Kommunledningen måste se över budgeten och prioritera kommunens skolor, så att vi faktiskt har förutsättningar att låta alla elever lyckas i Sveriges bästa skolor!

 

 

För personalen på Sävjaskolan,

Thomas Nyberg, Karin Helmersson, Cilla Peiró och Jeanette Olsson

 

Rektor har kommit med plågsamma besked. De som bestämmer över Uppsala Kommuns skolor drar åt svångremmen och kräver budget i balans. På vår skola är rektor beordrad att utföra det omöjliga.

 

Redan efter jul blir det förändringar. Skolans assistenter och skolvärd tvingas sluta, samtidigt som lilla gruppen, där elever i behov av särskilt stöd går, kommer att upplösas och eleverna flyttas in i de stora klasserna. Fler förändringar kommer, men dessa är de största. För tillfället i varje fall. Under nästa år måste många miljoner sparas in bara på vår skola.

 

Eleverna är i upplösningstillstånd. Oroliga går de runt och frågar "Ska du också sluta efter jul?" Hur eleverna i lilla gruppen ska njuta av jullovet är för mig en gåta. Den trygghet de känner kommer att tas ifrån dem. De kommer att hamna i en stor grupp, där läraren inte har möjlighet att tillgodose deras stödbehov. Med andra ord kommer vi att bryta mot lagen på order från de bestämmande.

 

Men vad spelar lagen för roll, egentligen? Det handlar om människor och människovärde! Det är rent ut sagt psykisk barnmisshandel och jag skäms, jag SKÄMS över att vara en av dem som tvingas stå bakom den. Jag vill inte kännas vid detta, men vad har jag för val? Jag borde ju vara glad att jag har jobbet i behåll. Än så länge.

 

Hur det kommer att se ut på rasterna vågar jag inte ens tänka på. Att det kommer att bli rörigt i klassrummen utan assistenter (de är ju där av en anledning), vilket leder till sämre arbetsklimat, vilket i sin tur leder till klart försämrad kunskapsinhämtning är ju självklart. Men rasterna? Här kan elever utan impulskontroll nu härja fritt. Jag förstår verkligen elevernas oro. När det blir rätt tomt på vuxna i korridorerna kan ju vad som helst hända.

 

Jag har en sådan stark oro inför att komma tillbaka till jobbet efter jul. Jag vet ärligt inte ifall jag kommer att klara av det här. Redan nu sliter jag hund för att få eleverna att lära sig så mycket som möjligt. Dålig ventilation i klassrum byggda för färre elever än normala klasser, buller och hög volym, stress... Det är tufft att dessutom ha 35-timmarsveckor på jobbet med tillhörande tio timmars arbete hemma (vilket ingår i lärarens tjänst). Vill jag inte jobba på helgen, så måste jag alltså jobba två timmar hemma varje kväll. Missar jag en kväll för att jag är för trött, så måste jag jobba fyra timmar nästa dag. Eller på helgen. Lönen är enligt en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet den absolut sämsta i förhållande till utbildningsnivån.

 

Lägg därtill då dessa nedskärningar, där jag ska medverka till lagbrott och barnmisshandel. Allt för en jäkla budget i balans. När ska de bestämmande fatta att problemet inte är att vi slösar, utan att vi får för lite pengar!?

 

Jag vill inte. Jag orkar inte.

 

God jul.

 

Söndag, Ben jobbar ett tolvtimmarspass. Vid lunchtid känner jag mig illamående och någon timme senare bryter helvetet löst. Tre eller fyra omgångar måste jag spy, och hur kul är det att ligga och vara sjuk när man har en liten ettåring att ta hand om? Nu hade jag tur, för Johan var hemma också, och han ställde upp till 200%. Han gav Kevin alla måltider och varje gång jag rusade iväg till toan, så ropade jag på Johan, som ilade ner till Kevin och passade honom tills jag var färdig.

 

På natten hade jag värk i hela kroppen och dessutom 38,4 grader i feber. Lustigt nog, så klarades den delen av flunsan av illa kvickt - några timmar senare var värk och feber som bortblåst. Illamåendet, däremot, visade sig vara segare än snor. Max någon minut kunde jag stå upp innan illamåendet sköljde över mig. Även idag, onsdag, så är jag inte helt okej. Konstigare influensa får man leta efter!

 

Kevin drabbades också och var sjuk hela måndagen. Han rensade dock ut bacillerna bakvägen, vilket jag är tacksam för. Där har han ju en blöja, som fångar upp allt. Små barn som kräks säger ju aldrig till, så då får man skiten över hela inredningen...

 

Nu är det dags att kämpa vidare i skolan de futtiga dagar som är kvar denna termin. Så mycket ska hinnas med innan betygen ska vara satt om en dryg vecka!

 

 

Eftersom snön kommit på allvar, så  var det hög tid att köpa en overall. Först åkte vi till Kappahl och hittade en blå och två rosa, alla i fel storlek. Frågade personalen och dessa tre var verkligen de enda de hade kvar. Hm, vad har de för nybörjare till inköpare?

 

Eftersom Kevin ånyo gjort nummer två, så gick vi till grannen Barnens Hus, för där borde de ju ha skötrum. Det visade sig bli dagens jackpot! En kvalitetsoverall till mindre än halva priset, en pulka och - reklambilder! Medan jag stod och fingrade på kläderna, så kommenterade Ben en av bilderna som finns över varje avdelning och menade att det var Kevin. Visst, för att han är mulatt, tänkte jag, men vid närmare anblick, så var pojken onekligen lik vår egen. En bit bort fanns en annan reklamaffisch, där pojken hade en grönrandig tröja. Nej, det såg inte ut som Kevin. Eller? Han hade ju fotats för ett år sedan och bilderna skulle kunna användas i reklam hade de berättat. Och kändes inte flickan bredvid bekant från fotograferingen?

 

Efter en rundvandring hittade vi Kevin på närmare 10 olika reklambilder uppsatta överallt i affären. För visst var det Kevin! Han har ju ändrat sig på ett år och bilderna såg vi aldrig, och inte kom jag ihåg i vilka kläder han poserade. Tänk, att man kan ha så svårt att känna igen sitt eget barn!