emblasmatte

Tänk att det heter mammaLEDIG, när man har så fullspäckat hela dagarna, så man knappt hinner andas... Fast även om en hel del är trist, som telefonköer, så finns det också mycket roligt som händer. I lördags var det till exempel karneval i Uppsala. Tyvärr tycker jag de annonserat dåligt och det var bara för att jag fick en inbjudan över Facebook, som jag själv visste om det. Men det är ju så kul med karnevalståg! Jag och Kevin tittade tillsammans, och jag måste nog erkänna att sonen var måttligt road, dels för att han var trött, dels för att han tyckte det var lite väl högljutt. Nåja, det är inte ofta något händer i denna landets fjärde största stad, så man blir som ett barn på julafton vid sådana här tillfällen. Här bjuder jag på bilder:












Nova var modig och vågade prova på en ansiktsmålning och att klättra uppför Saluhallens vägg!

Så härligt med vår! Igår var det marknad i Knivsta och det strålande solskenet lockade man ur huse. Vi sålde crepes och galetter, men marknaden kan ju inte precis mäta sig med Kulturnatten i Uppsala... Hur som helst så var det trevligt och arrangörerna ska ha en stor eloge. Ska maila dem och berömma dem, för det är SÅÅ viktigt att få positiv kritik! (Till skillnad från Jessica, som leder Let's Dance, så vet jag att kritik kan vara både positiv och negativ!)

På helgerna passar vi ibalnd på att gå in på dagisens lekplatser. Dör finns ju så mycket spännande, även om en gunga räcker långt för Kevin! Här kommer npgra bilder från vår lilla "gangster":


Det är inte lätt att veta hur man ska göra...


Det gäller att hålla tungan rätt i munnen!


Redo att bli muddrad av polisen! ;)


Bakom galler...


Vad då ställa mig upp? Om jag skriker tillräckligt mycket, så lyfter morsan upp mig!

Drömmar är rätt fascinerande, faktiskt. Min äldsta son hävdar att man inte kan se hur mycket klockan är i en dröm eller att man kan se sig själv i en spegel. Det är säkert sant, jag vet i varje fall att jag har svårt att se ansikten över huvud taget när jag drömmer.

Konstigt nog, så drömmer jag ofta om hus, och inte sällan är det hus jag tidigare drömt om som återkommer. Det är inga hus jag sett eller varit i på riktigt, men ändå är de lika i drömmarna. Ett är ett stort hus där jag bor, där hela undervåningen är hemsökt och jätteläskig att befinna sig på. Ett annat hus har flera badrum bredvid varann och det i mitten har värsta spat med rutschkana och allt. Ett tredje hus är ett rätt risigt hus i skogen, som verkar litet på utsidan, men är enormt stort när man är inne. Hm, man kanske skulle kolla drömtydningsguiden. Kan mina husdrömmar bero på att jag försöker kränga kåken!?

Gammalt skrock menar att om man drömmer att man tappar tänderna, så kommer man bli rik. Jag vet dock att mina tänder verkar falla ut eftersom jag gnisslar tänder så hårt!

Kevin drömmer också, ibland mardrömmar. Men vad tusan drömmer han då? Han vet ju inget om spöken och monster, men ändå blir han jätterädd och ledsen. Kommer vi någon gång i framtiden at kunna läsa små barns drömmar eller förblir de en gåta?

Oj, så många bilder jag ännu inte delat med er! Här kommer en samling:

När Linda skulle komma på besök och jag väntade på stationen för att plocka upp henne, så såg jag denna taxibil med speciell registreringsskylt:



Man kan ju undra varför valet föll just på den kombinationen...

Solen strålade och vi tog flera promenader i stan. Krokusarna sken upp Carolinabacken, där en digital tavla hade nedräkning till mösspåtagningen på Valborg. Junior var dock måttligt road över att behöva posera bland blommorna...



Vi tog också promenad allihopa, bonusbarn, hund och allt! I centrum finns ett konstverk, som faktiskt är nyttigt också. Det är en metall-människa som ligger ner, men som är uppvärmd och därmed himla skön att sitta på. Det känns så där, som att man kissat på sig när man sitter på den... =)





På promenad här i Lyckebo, så gladdes jag åt att det växte tulpaner i brynet till skogen. Tur att jag tog kort, för dagen efter norpade en granne dem! Har också sett sniglarnas sängkammare. Åtminstone är det tydligen där en massa snigelbebisar blir till...



Annat spännande man kan se på promenader är döda fågelungar eller blommande träd.



Att vara ute när det är vår är UNDERBART!



Bonusbarnen är här med jämna mellanrum. Det uppskattas att nya huset har ett badkar. Pappa Ben passar också på att hippa till sig med sonen Simons keps. Kevin har hittat spelskåpet och har väldans roligt med alla spelkort. Nu har mamma tvingats ta bort handtagen på skåpet...



Ibland händer det att man måste åka till sjukhuset, men som tur är, så finns det en massa spännande saker där. För små barn, i varje fall (notera hur uttråkad Johan är i bakgrunden...).



Till sist en härlig bild av en - som vanligt - glad Kevin!

Midadgen närmade sig med stormsteg och jag insåg att jag inte hade någon matlagningsgrädde. Snabbt kirrat, tänkte jag och grenslade Johans stålhingst (efter att ha trilskats med låset i en kvart). Har inte cyklat på en sisådär 118 år, men det är ju som man säger: har man en gång lärt sig... Efter flera meter, så dammades ännu en kunskap av: att killcyklar har förbenat osköna sadlar! Dessutom har cykeln en massa onödiga växlar, och för att slippa cykla med duracell-ben, så var jag tvungen att lista ut hur jag fick i en högre växel. Efter en del trixande fick jag i en skaplig en, som fick duga hela vägen.

Med grädden på pakethållaren slängde jag graciöst benet över stången (vad tusan ska alltid killcyklar ha en sådan för!?) och började trampa tillbaka. Precis när det blir en backe (säkert en sammanlagd nivåhöjning av tre tuffa metrar!), så kommer givetvis en man lugnt spatserande. Här gäller det att inte visa att det är jobbigt med myrbackar, tänkte jag och trampade på med en helt oberörd min, trots att låren skrek. Nästan hemma kunde jag välja att ta genvägen över gräsmattan (en stig), men eftersom det bara var en sisådär en och en halv meter mellan träden vid öppningen, så var det dumt att chansa. I stället bannade jag vid detta laget alla vetenskapsmän som inte lyckats uppfinna en skön sadel. Hur tusan kan man ens vänja sig vid den hårda, lilla dynan, som vid minsta gupp riskerar glida in mella skinkorna?



Och trots allt detta uppoffrande (jag lär väl inte kunna sitta normalt på en vecka), så blev middagen fiasko. Ena bonusflickan hävdade att hon inte tyckte om såsen i korvgrytan, den andra hade fått feber och var inte hungrig och bonussonen tyckte varken om korv eller grönsaker (och åt därmed bara pasta och såsen, som åtminstone han gillade). Suck, till detta kan jag tillägga att gårdagens lunch blev ännu mer fiasko: skulle göra ugnspannkaka på den överblivna crepes-smeten, men när den var färdiggräddad visade det sig att jag tagit galett-smeten... Bara att kasta och snabbt tog jag fram och vispade ihop vanlig pannkakssmet (till barnens förtjusning, för de hade gnällt över hur äckligt det är med ugnspannkaka). Insåg att äggen var slut, så det blev till att steka hamburgare i stället. Nä, jag hör verkligen inte hemma i köket!

Idag var det så skönt ute på förmiddagen. Äntligen var vindarna varmare och jag valde att ta en ny stig i skogen. Det är så spännande att hitta nya promenadstråk! Efter ett tag upptäckte jag några kärlekskranka skalbaggar på vägen. Värt att föreviga! Lite längre fram hittade jag övervintrade trattkantareller. Lovar gott inför hösten! Men mest spänannde på hela promenaden var ändå kopparödlan som låg utsträckt över stigen. Lyckligtvis hade Embla missat den (hur man nu kan göra det).




Hm, det hände faktiskt något annat på promenaden, som var spännande och gjorde mig förväntansfull. Det var ett telefonsamtal. Vem det var som ringde tänker jag inte avslöja än. Har man sagt A behöver man INTE säga B! ;)

Nästa promenad var lite regnig, men eftersom det var skönt, så fick Kevin ha hatt på sig. Här sitter han med min väska (som också fungerar som hans gosedjur) och håller Embla i kopplet!

Oj, länge sedan jag hann blogga! Ska försöka hinna några rader i dag i varje fall.



De senaste dagarna har varit späckade. Först kom min gamla universitetsbästis Linda och hälsade på från Lappland. Så efterlängtat och roligt! Saknar verkligen henne och alla skratt. Även fast vi inte gjorde något spektakulärt, så fanns det gott om tid till att prata. Jag försökte ragga upp en man åt henne här, så hon ska flytta tillbaka till Uppsala, men det gick inte så bra... Hon hade visst lite krav, och trots att jag påpekade det finurliga i att som språklärare skaffa sig en pojkvän som bara kan säga "soft" hela tiden, så nappade hon inte. Nåja, jag ska söka vidare, med eller utan henne, och hitta det perfekta kapet! ;)



Valborg är ju årets Happening i staden, så vi laddade för fullt och hade trott på lika många restaurangkunder som på Kulturnatten. Tyvärr blev det inte så. Vi var fyra restaurangvagnar bredvid varann på torget, och vi, thailändarna och mexikanen hade sporadiska gäster, medan langos-mannen hade konstant lång kö.

Även fast den massiva invasionen uteblev, så var det en hel del roliga kunder som dök upp. Givetvis var de berusade (inte många var nyktra denna dag). En sade att jag fick ta vilket pris som helst och accepterade tre tusen för en galett. Fast ärlig som jag är, så knappade jag in 65 pix på kortterminalen som vanligt.

Kevin skulle få barnvakt för första gången, så mamma kom hit. Tyvärr började det uselt med att han skrek en massa på natten och dagen var inget undantag. Han måste ha haft ont i magen eller något. Eftersom businessen gick rätt knaggligt, så fick mamma komma tillbaka med Kevin och åka hem i stället. Det fanns ingen anledning att fresta på stackars mamma och sonen, som givetvis var extra mammig nu när han var sjuk. Idag är han lite mer sitt vanliga jag, men även denna natt var skrikig (och han som annars ALDRIG skriker på nätterna).



Idag har jag fått ta konsekvenserna av massor med stress och jobb och vakna nätter och migränen har varit hemsk. Tyvärr har den varit väldigt påfrestande på sistone, och jag står snart inte ut längre. När inte ens fyra tabletter åt gången hjälper, vad gör man då? Känns bara jobbigt att tjata på sjukvården, som bara gör en fjuttig undersökning efter en massa tjat. Jag skulle vilja att de gjorde en utredning och alltså gjorde en massa undersökningar tills de hittade felet. För något måste ju vara fel. Tänk att jag levt mina (troligen) bästa år med så mycket huvudvärk. Tänk om det finns en lösning, som skulle ha gjort mig smärtfri sedan många år. Att finna en lösning skulle alltså vara undebart, men samtidigt skulle jag vara så bitter.