emblasmatte

Det är samma visa varje gång: plötsligt har den där lediga veckan bara försvunnit. Allt man planerat göra, allt man hoppats på att hinna med, allt blev bara pannkaka. Visst, jag inledde sportlovet med att bli magsjuk och febrig. Men hade jag därefter varit effektiv alla lediga minuter, så hade jag ju fått jättemycket gjort!

 

Tyvärr är jag en sådan som alltid ser allt som är kvar i stället för att glädjas åt allt som är gjort. Jag tror det är svårt att ändra på sitt synsätt, för varför skulle jag annars ännu ha det, när jag vet att det är fel att tänka så? Nu är det söndagskväll och jag grämer mig över att bokföringen inte är gjord, att omflytten av rummen inte är helt klar, att jag inte hade tid att ha Kevin hemma för att göra roliga saker, att svenskboken inte är utläst, att fönstrena inte är putsade... Jag skulle kunna hålla på i evigheter.

 

Tänk om jag i stället kunde fokusera på det bra: jag knäskurade hela köksgolvet, jag har gjort i ordning Kevins lekrum helt och hållet och nästan gjort färdigt arbetsrummet, jag har planerat alla engelsklektioner till och med vecka 17, jag har rättat prov, tvättat, städat...

 

Det är likadant med pengar. När jag haft perioder i mitt liv med väldigt lite inkomst, så har jag vänt och vridit på slantarna. När jag haft betydligt mer att röra mig med (när jag var gift), så blev det inte mer pengar kvar i slutet av månaden ändå. Jag hittade alltid saker, som jag "behövde" spendera pengarna på.

 

Jag vet inte hur jag ska komma bort från tankarna om att aldrig kunna vara nöjd, för det finns så mycket kvar att göra. Samma tankar styr mig i jobbet. Jag är aldrig nöjd över min insats, hur bra den än må vara. Det är jag och så många andra i ett nötskal!
 

För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte skulle kolla på melodifestivalens deltävlingar. Det var ju ändå alltid fel låtar som gick vidare till finalen! I år sitter jag här, uppenbarligen senil och förundras över vilken skillnad det kan vara mellan två deltävlingar. Förra veckan var det mesta skit och egentligen ingen som var värdig att gå vidare. Idag är många av bidragen helt klart intressanta och jag skulle kunna låta fyra-fem låtar få följa med till finalen.

 

Vad är det då, som gör ett vinnarbidrag? Ballader har tyvärr ingen större chans. Klatschigt och medryckande ska det vara. Vad texten handlar om är helt oväsentligt. Något jag dock upptäckt har stor betydelse är faktiskt kläderna. Varje gång det har varit en artist med helt udda kläder, så har den inte gått vidare. Man kan liksom inte fokusera på låten, när man bara utbrister "Men VAD har människan på sig!?" Här menar jag inte kläder som ska vara helt utflippade, som i Army of Lovers, utan kläder, som artisten tydligen tycker är snygga, men som ingen annan av landets nio miljoner invånare skulle dra på sig ens för alla praliner i Marabou-fabriken.

 

Melodifestivalen är inte bara åtta bidrag. Programledarna är halva behållningen och Danny är väl sisådär. Inget märkvärdigt. Gina, däremot, är ju bara för underbar! Jag har älskat henne sedan hon dök upp i rutan för första gången (när det nu var, senil som jag ju är). Pausinslagen är också lyckade i år. Trevliga lördgaskvällar, alltså!

 

Tänk om jag hade tid och kunskap att omsätta mina idéer till faktiskt handling. Så rik jag skulle vara då! Jag vet inte hur många praktiska prylar jag uppfunnit i mitt huvud. Till exempel är det säkert bara en tidsfråga innan någon annan lanserar appen, som gör att du ser exakt var din buss befinner sig. Med andra ord ser du ifall bussen är exakt i tid och om du därmed kanske måste springa till hållplatsen för att hinna med... Detta måste ju vara skitenkelt att fixa, eftersom det redan nu finns någon anordning på hållplatsstolparna, som gör att bussarnas hållplatsutropare kan texta fram vad nästa hållplats heter (och alltså vet när bussen passerat en hållplats).

 

Till min stora förvåning idag, så meddelade 3-butiken att funktionen "svara alla" när det gäller sms inte finns på någon telefon. Say what!? Jag trodde det bara var min modell, som saknade den faktiskt väldigt användbara möjligheten, men så var det tydligen inte. Fast jag vet inte, det låter helt otroligt. Är det verkligen ingen därute som har en telefon med "svara alla"-funktion (utan att ladda ner appen med sms-grupper, som hon föreslog - krångligt!!!). Återigen - hur svårt kan det vara att fixa till en sådan funktion?

 

Men det blir som med alla mina andra uppfinningar såsom bilbarnsstolsställning (så man slipper kånka den otympliga stolen mellan bilen och affären etc) - idéerna stannar i huvudet. Och folk får fortsätta springa till bussen och skicka separata sms till alla sina vänner ett tag till, tills någon med tid och kunskaper återupptäcker mina idéer. Och jag får fortsätta vända på slantarna. Resten av livet.

 

Att hjärtat kan slå extraslag, vilket är helt ofarligt, visst jag. Men när mitt hjärta i veckor har perioder om 15-20 minuter, då cirka 14 slag per minut hoppas över, och jag har dessa perioder massor med gånger per dag, så börjar man till slut undra om det inte kan ge någon negativ påverkan på pumpen. Internet skrev bara om enstaka slag, så jag ringde upp doktorn och fick lugnande besked. Han berättade att mitt hjärta hade det långtråkigt och därför busade med att hoppa över några slag. Att det var många slag gör inget. Han liknade fenomenet med små lammungar som är ute på grönbete (och även om det kliade i min lärartunga, så berättade jag inte för honom att det är kesande kalvar som föranlett uttrycket med grönbete). Viktigast av allt: jag fick veta vad jag kan göra åt problemet, för det är obehagligt när slagen hoppas över (eller rättare sagt: slaget direkt efter, när hjärtat måste pumpa ut så mycket mer blod, känns obehagligt). Det är bara till att göra några armhävningar eller sit-ups! Ja, "bara"... Armhävningar med denna kroppshydda är rätt uteslutet och sit-ups har jag aldrig klarat av utan att typ bryta nacken. Men annan fysisk aktivitet ska också gå bra. Så alla kära elever, ifall fröken plötsligt börjar med jämfotahopp på lektionen, så är det inte för att härma jordbävningar. Jag ska bara få pli på alla lammungar i mitt bröst!

 

Stress får en ofta att göra ogenomtänkta val, och därav kommer onödigt lidande. Eller tja, lidande och lidande... Irritation i varje fall. Idag ilade jag hem från jobbet, eftersom jag visste att vovven stod med benen i kors innanför dörren. I flera dagar har jag haft min röda jacka, eftersom dunjackan tvättats och behövt torka ordentligt. Då jag skulle gå med Embla till dagis, så bytte jag jacka, så jag skulle slippa gå omkring som en Michelin-tant. Det är ju sanslöst, så jackan krympt sedan jag köpte den för några år sedan! ;)

 

Efter ett par hundra meter märktes det: kylan på armen. Kände efter och insåg att att dunet låg som bollar inuti jackan, och där det bara fanns - i bästa fall - några futtiga fjun blev kylan påtaglig. Men egentligen: får jag välja mellan att gå omkring i en röd kondom eller en luftig men småkall jacka, så är valet rätt givet. Vill man vara fin, får man lida pin!

 

 

Hade jag bott i Guinea, så hade det inte gått en dag utan att jag pratat med varenda granne. Här i Sverige är vi dock betydligt frostigare i våra relationer.

 

När jag bodde i mitt kedjehus och Kevin var någon månad gammal, så pratade jag med grannen i huset bredvid. Det var i typ augusti-september och när hon sade något om mitt jobb, så kommenterade jag att jag ju var mammaledig nu. Då blev hon helt paff, för hon hade inte sett att jag varit gravid, trots att jag hade största kalaskulan halva sommaren!

 

Sedan snart ett år bor jag i mitt nuvarande radhus. En afrikansk grannfamilj har ett tiotal gånger skickat dottern att låna ägg etc, medan mamman alltid lyst med sin frånvaro (trots hennes afrikanska och troligen sociala ursprung). Övriga grannar har jag bara växlat ett "Hej" med, bortsett från ett par av grannarna. Idag kom en av "Hej"-grannarna med ett sopberg och jag, som kom med Kevin i pulka från parkeringen, stoppades av henne. Hon undrade ifall jag hade en bricka, som kunde öppna soprummet, för hennes man hade åkt iväg med deras (hm, själv har jag ju fyra brickor...). Självklart öppnade jag dörren åt henne, och hon blev så tacksam att hon pratade i en kvart efter det. Tänk så lite det krävs för att öppna upp för lite social kontakt! =)

 

Att uppfinningar oftast lider av barnsjukdomar är allmänt känt. Men när uppfinningen fått några år på nacken, så är allt fixat och vi kan njuta av felfria produkter. Oftast... Lägg därtill människans förmåga att ordna så att allt blir så smidigt som möjlligt. Då borde ju inte en så vanlig tingest som en bil kunna innehålla några fel man kan störa sig på. BORDE.

 

Idag fick jag tillbringa fem timmar bakom ratten. Sannerligen ine kul, men måste man, så måste man. På motorvägen trycker jag in farthållaren, men i övrigt är det viktigt att slänga ett litet öga på hastighetsmätaren ibland, eftersom jag (och många mig mig) tydligen har en blyfot, åtminstone när kör. Och det är ju knappast bara jag, som inte är 150 cm lång och därmed har svårt att se hastigheten, såvida vi inte böjer på nacken. Visst, det behövs inte när man ligger i 20 eller 220, men oftast kör jag på 90- eller 110-väg. Och just de markeringarna är högst upp och därmed dolda bakom ratten. Har ingen av alla bildesigners tänkt på det???

 

Dessa inkompetenta designers, som tydligen mer tänker på form än funktion, borde också begripa att en svart ratt (för de är ju typ alltid svarta) blir KOKHET i sommarsolen! Man skulle ju behöva en rattmuff året om.

 

Så alla bildesigners, som läser min blogg, jag bjuder på tipset. Och personligen tycker jag gula rattar vore skoj. Tack!