emblasmatte

Jag älskar musik, men lyssnar inte så ofta på radion. Jag trodde det berodde på det klena utbudet vi uppsalabor serveras, då vi bara har två "fria" kanaler, men efter turer till Stockholm, där stationerna haglar tätt i FM-bandet, så inser jag att utbudet inte har så mycket med saken att göra. Det spelas ju så mycket skit!

 

Eller kanske är det för att jag är otålig. Jag har inte lust att lyssna på någon halvdan slagdänga från förr, när jag kan plugga in Spotify i öronen och höra bästa musiken precis varenda minut. Utan reklam. Utan mesigt pladder (även om vissa radioprtare faktiskt kan vara rätt roliga att lyssna på).

 

Ibland undrar jag också hur de är funtade på radion. Varenda dag kommer nyheter i extremt kortfattad version (och många gånger är det totalt ointressanta "nyheter" uppläsaren valt ut att mata oss med). Därtill kommer en väderleksrapport modell idiotiskt bortkastade sekunder. För prognosen är inte mer än 5-10 sekunder lång, och vi bor i ett väldigt avlångt land, där väder och vind är helt olika i de olika landsändarna. "Vi får från minus 18 grader i norr till plus åtta i söder". Jaha, vad säger det mig om hur jag får det i uppsalatrakten? Troligtvis blir temperaturen ungefär som dagen innan. Såklart. "Mulet i norr och regnigt i söder". Suck. Varför inte bara säga som det är: "Idag får vi väder och därtill grader". Klart!

 

Nu har dessutom den ena av våra två stationer kommit på en briljant idé. Jag vet inte vem som kläckte den egentligen - om det är en sann julälskare, som jag först trodde, eller om det är en bitter julhatare - något jag lutar mer och mer mot. Inför mitt inre ser jag skådespelet framför mina ögon: Senhöst. Möte på radiostationen. En eldsjäl (aka julhatare?) reser sig upp: "Jag har en utomordentlig idé, som kommer att locka varenda lyssnare till just vår station! Tänk er: det är grått och slaskigt. Inte en snöflinga i sikte förrän årsskiftet (för det har indianerna förutspått). Folk stressar på, men har svårt att få julstämning. Det är där vi kommer in i bilden - vi ska spela jullåtar HELA TIDEN - ända från första advent!" Jubel i lokalen. Det ska bli så magiskt! Alla vill komma in i stämning, alla rattar in stationen och nynnar med i de fantastiska julsångerna.

 

Men hur blev det nu då? Tja, hade eldsjälen (den förklädda julhataren?) och hans kollegor tänkt lite extra, så hade de insett att det inte finns så många bra jullåtar. Och eftersom man inte kan spela samma sju, bra låtar om och om igen, så rotar man långt ner bland vinylskivorna och hittar raspiga, 50-åriga, bortglömda melodier, varvar med låtar som kanske inte är så traditionellt juliga, men som i varje fall handlar om snö eller nyår (nära nog) och vi lyssnare lider helvetets alla kval när vi tvingas vänta 25 minuter mellan varje bra låt.

 

Julhataren (?) har nått sitt mål. Stationens alla tidigare så vardagliga lyssnare har övergått till att bli bittra, irriterade zombies, som får något svart i blick när ännu en - som vi trodde - utdöd jullåt ekar ut i högtalarna. Julen är hotad, inte av tidiga juldekorationer i city, inte av barmark på julafton, utan av söndertrasade stackars öron på Mix Megapols alla lyssnare.

 

 

 

 

När jag gick i högstadiet, så hände det att en antik tv-apparat, modell koloss, rullades in i klassrummet för något program eller en vhs-film som skulle visas. Eller så skulle en mindre avancerad diaprojektor lära oss biologins alla spännande ämnen i stillbilder. Givetvis så tokade elektroniken till sig ibland, så någon elev fick rycka in, medan eleverna hinmlade med ögonen över de smått retarderade lärarna, som inte hunnit med i den tekniska utvecklingen. Inte trodde jag väl då, att jag inom en relativt snar framtid skulle stå i ombytta roller...

 

Jag är bra på mycket, det vet jag. Men jag kan också erkänna de områden, där mina kunskaper och färdigheter är basala, om ens det. Eftersom jag levde i 22 år med en elektronikprofessor, så har jag inte ansett mig behöva hänga med i datorernas och teknikens vansinnigt snabba utveckling. Det får jag lida för idag!

 

 

Sista lektionen i skolan idag. Jag hade lovat hjälpa eleverna med matematik inför omprovet, så de som redan klarat matteprovet skulle få se film. Glatt viftade jag runt med två dvd-filmer (det är bara ett par år sedan jag övergav de trygga vhs-filmerna) och förkunnade glatt vilka två alternativ de kunde välja mellan. "Men vi kan ju bara gå in på swefilm och välja något", menade en elev. "Nja, det är nog ingen bra idé" svarade jag oroligt och funderade över viruschocker, polisrazzior och annat som kan följa i fotspåren av filmtittande på nätet.

 

Jag berättade att jag inte ens har Viaplay, Netflix eller något annat modernt, eftersom jag inte begriper hur jag ska få in det i tv:n. "Vad har du för TV?" undrade en hjälpsam elev. "Tja, en sådan där svart, fyrkantig" svarade jag medan jag insåg att jag faktiskt inte ens vet vilket märke jag har. "Ja men, är det en smart-tv?" fortsatte Herr Hjälpsam. "Oj, inte den blekaste!" erkände jag ärligt. ("Har du en platt-tv? undrade en elev ironiskt och se - den frågan kunde jag faktiskt svaret på!) "Men kan man logga in på internet med den?" "Jisses, det vet jag verkligen inte!" replikerade jag snbabbt medan jag insåg allt tydligare hur mina forna lärare måste ha känt sig.

 

Det är bara att inse - man kan inte vara bra på allt. Det gäller bara att acceptera att man inte är en guru, ett orakel som har svar på allt. Men svårt är det, att förstå att man inte är perfekt...

 

Är man okänslig om man säger till en deprimerad: "Ursäkta, men ta inte kål på dig nu, tack. Jag har tillräckligt med kaos i mitt liv just nu och dessutom fyller jag snart år, och så blir det jul...". Egoistiskt, jag vet. Okänsligt, ja visst. Men det är ju så jag känner. Exakt hur mycket kaos jag har i mitt liv just nu är det inte så många som vet, även om flera stycken vet en hel del. När en äldre person i min närhet sedan ledsnat på allt, då känns det tungt. Oroligt, ångest, vånda. Besök, övertalning, kontakt med sjukvård som inte fungerar. Panik när personen inte svarar i telefonen. Ska jag åka över med lilla Kevin (i brist på barnvakt); vad händer om det är en makaber syn som möter oss i dörröppningen?

 

 

Dessutom känner jag inte den här personen så väl som jag kanske borde. Inga nära anhöriga finns att rådfråga hur personen vill ha sin begravning, vad minnestalet ska innehålla för information etc. Kan man komma med papper från Vita Arkivet och be personen fylla i? Ungefär som: "Ja, vem vet hur länge du blir kvar, kanske bäst att planera lite här?" Vansinnigt okänsligt. Men det behövs ju!

 

 

Det är svårt när någon blir sjuk eller deprimerad, även för alla runtomkring. Ju fler som mår dåligt, desto större blir var och ens börda att bära...