emblasmatte

Oj, vad dagarna rusar iväg! Trots det känns det som en evighet tills bebisen ska komma. En ekvation som inte riktigt går ihop...



Igår blev jag bjuden av mina gamla ridkompisar på restaurang. Vi testade för första gången en afrikansk, med mat från Etiopien och Eritrea. Väldigt gott! Trots att grytan skulle vara medelstark, så flåsade och snörvlade vi, då grytans hetta satte fart på kroppen. Himla kul att träffa dem igen! Måste åka förbi ett ridpass och kolla in dem, se ifall de blivit något bättre sedan sist... ;)

I tisdags svängde jag förbi "Bens" creperie i Uppsala, medan ett gäng elever var på "Hälsoäventyret". Riktigt god crepes jag fick! Det kommer fler och fler kunder till den nyöppnade restaurangen och igår hade Ben haft fullt upp ett tag. När skylten väl kommer upp på gatan, så lär det komma massor.

Hade mäklaren över idag, för att se vad huset värderas till. Är ju bra att veta om man söker ny bostad. Lär ju bli "lite" trångt snart i denna! Ett par hundra tusen uppskattar han att värdet ökat de snart två år jag bott här, delvis tack vare mina renoveringar. Det var intressant att få veta att de flesta på gatan faktiskt byggt till ett extra sovrum och badrum. Det vill jag också ha, men jag tvivlar på att de pengar investeringen kostar skulle generera en minst lika hög värdestegring.

Helger må ha varit en tid för rekreation en gång i tiden, men i det olssonska huset är det då man får ta tag i allt man inte hinner annars. Oftast är det tråkigheter, som att betala räkningar, städa, tvätta och göra en hel del praktiska göromål. Man borde ta sig mer tid till att fixa med sådant än man faktiskt gör. Surfade till exempel och kollade vad jag skulle få betala i bilförsäkring hos olika försäkringsbolag och har kommit fram till att det blir 1500:- billigare om jag byter till Aktsam. Pengar, som annars är bortkastade! Man skulle garanterat kunna tjäna en hel del på att kolla över alla bolag man anlitar, men vem har tid till det?



Hela veckan har gått i förkylningens tecken. Näsan har producerat litervis med otrevligt innehåll, halsen kraxar, så jag låter konstant nyvaken. Skulle kunna extraknäcka i en dålig kopia av The Grudge... Och huvuvärken är 10 ggr värre än vanligt. Vet inte om det beror på förkylningen eller inte. Ben har konstigt nog lyckats hålla sig smittfri, trots alla intima stunder denna vecka. Somliga har tur...

Efter plusgrader i några dagar, så har den senaste tidens minusgrader orsakat en glasbana i skogen. Embla travade på ganska hyfsat, men så har hon ju fyra ben att stödja sig på. Själv vankade jag fram som en höggravid, enbart för att jag var skraj att tappa fotfästet. Det är långt till backen när man är 179, underlaget är hårt och så bär jag ju på värdefull last...

Njuter i fulla drag av bebisens sparkar. På kvällarna sitter Ben och jag i soffan och känner juniors första hälsningar till mor och far. Är så nyfiken på hur han ser ut! Vissa saker vet man ju på förhand - färgen på hud, hår och ögon , till exempel. Men anletsdragen - blir det Bens eller mina? Eller alldeles egna? Såg förresten en bild på Bens lillebror idag. De är himla lika varandra! Däremot är Ben och hans tvillinssyster inte ett dugg lika...

Nu har ännu ett irritationsmoment dykt upp i sängkammaren, som gör att jag håller mig vaken i onödan. När objudna gäster börjar kräla runt på en, så blir man verkligen inte glad! Och det är inte Ben jag talar om, utan de tre myrorna som i omgångar anföll min inte ont ananade lekamen. Dessa bastarder tar över mitt hus mer och mer, trots myrdosa på golvet. Snart måste jag ta till handgripligheter och klampa runt i träskor!

Jag borde vara så glad, så glad. Idag har jag nämligen rättat färdigt de sista - alla bokrecensioner och krnikor är rättade, alla kassettband genomlyssnade. Nästan alla omdömen är skrivna och klara. Men smolket i bägaren är kunskapen om att det redan i morgon dyker upp nya uppgifter att rätta, samt min pissiga huvudvärk. GAAHH!!

Har bläddrat igenom Aftonbladets nyheter på webben och fascineras som vanligt över våra forskare. Nu har de kommit ett steg närmare autismens gåta, genom att ha avlat fram möss med autism. Låter ju bra, men om man tänker efter, så skulle det vara intressant att veta hur man kan ställa autism-diagnos på en liten mus! Är det en liten utstött mus, som sitter för sig själv i ett hörn? Hm, jag är skeptisk...

Sitter här hemma och är trött på allt rättande. Näsan producerar snor i raketfart och slemmet i halsen vägrar ge med sig. Längtar efter en dunderkur med ingefära, men läste på internet att det kan leda till sammandragningar/ missfall/ för tidig födelse för gravida, så det blir till att fortsätta snörvla i stället.

Har funderat en del på förlossningar och proceduren direkt därefter. Bland det första man som förälder vill veta är vilket kön det blev. Sedan vill man räkna fingrar och tår, följt av veta hur tung och lång bebisen är. När Andreas föddes var han bara 49 cm kort till min besvikelse. Inte ens en halvmeter! Men med tiden har jag kommit på att många bebisar föds som "cone heads" efter utdragna förlossningar. Inte konstigt att de barnen blir flera cm längre vid en mätning! Andreas är född i sätesbjudning och hade därför ett alldeles runt huvud. Så varför bryr man sig så mycket om de futtiga cm som skiljer alla nyfödda? Då säger ju ändå vikten mer om hur stort barnet är.



Förbenade husläkarmottagning! Efter 37 min i telefonkö har jag bara lyckats gå från plats 5 till 2. Läge att ge upp? Den enda fördelen när jag hörde till vårdcentralen var att de kunde ringa upp när det var min tur. Men å andra sidan var läkarkompetensen skit, så jag ångrar ändå inte mitt byte till en privat klinik.

I går satt jag på apoteket och väntade också. Det tog eeeevigheter att expediera de fem före mig, och som underhållning tvingades vi lyssna på inspelat fågelkvitter. Tänk att något så fint kan bli så irriterande efter en stund! Kunde ha strypit fåglarna om de funnits på plats... (Fast egentligen borde jag väl ha strypt den särdeles långsamma expediten, men i så fall hade jag ju aldrig fått min nässpray och mina kleenex...)

På lördagskvällen åkte jag ner till Stockholm, lite som en överraskning. För att skynda på det hela, så Ben och barnen inte skulle märka att jag var på väg till dem, så trampade jag lite extra på gasen. I Upplands Väsby fick jag dock skrämselhicka, när jag såg en polisbil stå på en bro över motorvägen och en svart silhuett vänd mot oss bilister. Hastighetskontroll! Eller? Jag låg i vänsterfilen och måste ha varit den som i så fall väckte polisens intresse. Bromsade snabbt in, men givetvis för sent för att kunna bortförklara hastigheten. Lade mig i mittenfilen bland alla andra och väntade på att bli kallad in till vägkanten och bli en stor summa fattigare. Väntade och väntade. Det kom aldrig någon Farbror Blåljus! I min stilla fantasi byggde jag upp en hel historia kring hur bilen framför mig, som bara låg i 100, var en civil polis, som väntade på att jag skulle köra om, så han kunde stoppa mig. Och hur han till slut tänkte att jag måste ha kört av. Min fantasi vet inga gränser! =) Nåja, polisbilen fick sitt syfte gjort i varje fall - resten av resan var jag mycket laglydig!



Som tack för att jag kom och hälsade på har jag nu fått överta en hejdundrans förkylning. I vanliga fall är jag väldigt motståndskraftig mot baciller, men den senaste veckan har jag känt mig seg och klen, så jag var nog ett lätt offer. Någon som vill ha en släng smitta? Jag delar gärna med mig! Enda fördelen med att vara sjuk, är att man kan smitta varandra och ligga och gosa hela dagen i sängen - helt lovligt "skolk"!

Tänk om jag vann en miljon... Då skulle jag bygga en toa i anslutning till Andreas rum, så han slapp komma in mitt i natten, så jag vaknar och ligger sömnlös i timmar. Dagens trisslotter har fört mig en bit på vägen: 100 kronor i vinst! Men så kostade lotterna lika mycket också...

Min sociala sida har stått mig dyrt också. Var på ICA i Sävja och skulle köpa den utannonserade kycklingen, men pratade med en annan kund när jag skulle plocka den. Såg därför fel och tog påsarna som kostade 92:- styck - i stället för de bredvid för 49:-. I kassan märkte jag inte heller av den ovanligt höga summan (nästan 100:- mer än jag hade tänkt!), eftersom jag var inne i ett ivrigt samtal med kassörskan - en gammal elev. Lyckligtvis märkte jag misstaget när jag kom hem, så idag fick jag byta ut påsarna. Och lärt mig att i framtiden behöver man hålla fokus även i affären...

I kväll körde jag Johan till en kompis, eftersom han ska LAN:a där. Då fick kompisen och hans föräldrar reda på att vi ska ha barn, vilket kom som en överraskning. Johan är nämligen inte den pratglada typen, som berättar sådant vitt och brett. Så inte hans närmsta vänner visste om något... Men nu har jag blivit så rund att det inte går att dölja. Whether he likes it or not.

Just nu är det en drunkna-period med jobbet. Miljarder skrivuppgifter, prov etc att rätta, även muntliga inspelningar på band. Har rättat klart sexornas engelskprov i kväll och deras uppsatser var intressanta (alla handlade om en kapare på ett flygplan). Fast så här balla var de kanske inte:

Knappt hinner solen titta fram efter årets permafrost och vägarna bli torra innan "plattan-i-mattan"-mentaliteten slår till. På väg till sjukhuset i måndags morse, och med farthållaren på stabila 115 km/h, susade bilar förbi hela tiden. Undrar hur säkert det är att köra för fort med motiveringen att "så länge någon annan kör fortare, så är jag trygg"...?



Fick träffa en läkare på neurologen, men innan jag kom dit var jag uppe på våning två ovch virrade. Det var ju ögon- och neurologavdelningen, så jag traskade runt, men började ganska snart inse mitt misstag, när det enda skyltarna vittnade om var den ena operationssalen efter den andra. Och där gick jag alldeles osteril! Hittade rätt till slut och läkaren gjorde fyrtioelva undersökningar, som inte var ett dugg avancerade. Även om det faktiskt var riktigt svårt att hålla ögonen öppna i en sisådär tre tusen minuter utan att blinka, så hon kunde lysa in i dem och spana in ögonbottnarna.

Resultatet blev att hon inte hittade några uppenbara fel som kan orsaka alla migränattacker, men att jag efter förlossningen kan påbörja en förebyggande medicinsk behandling. Och så kan jag få gå till deras sjukgymnast.

Efter att ha haft Ben hos mig ett dygn, så har han åkt åter till Stockholm för ett möte. Även om det är trist utan honom, så är det bäst att han inte är hos mig varenda minut, för jag har insett att jag inte får något skolarbete gjort då! Vem vill sitta och rätta, när man kan gosa med kärleken...?

Med fyra hela månader kvar, så tycker jag att jag är rätt så tjock redan. Eftersom det är den sista tiden, som magen växer, så undrar jag hur jag ska se ut i sommar...



Helgen har varit lugn, mest för att jag låg däckad i migrän i går. Ben tog bussen in till stan och hälsade på ägaren till restaurangen, där han ska börja praktisera på tisdag. Äntligen! Att det ska vara så himla svårt att få jobb i detta samhälle! Ben har säkert sökt 300-400 jobb sedan i maj och fått komma på en enda anställningsintervju. En praktikpkats har arbetsförmedlingen fixat till honom också, men där har företaget nu privatiserats, så Ben har ingen chans att få strötimmar där längre. Jag är övertygad om att det är för att han inte har svenskt namn. Smygrasisimen brer ut sig och kommer undan så länge det är många sökanden på varje tjänst. Nä, vårt barn ska få ett svenskt namn, så han slipper få sådana problem i framtiden i varje fall!

Alla undrar vad barnet ska heta, så i morse låg vi och grubblade lite. Det är svårt! Ben föreslog Ben Ladin, men det vore ju synd om vår son i framtiden blir stoppad i varje flygkontroll... Den här gången vill jag inte göra samma miss som vid min första sons födelse. Det vill säga ge honom ett namn, som alla andra heter. När Andreas gick i sexan, så hette 4 av de 13 pojkarna i klassen Andreas. Liksom deras lärare... Nä, vi har ju fyra månader kvar att grubbla, så det blir säkert något bra i slutändan!

Under fredagens långa rast tånkte jag återuppta forna tiders massage i skolans stol. Det började skönt, men så plötsligt satte bankandet igång. Hade glömt dem! Lyfte mig så gott det gick ur stolen, för att inte bebisen skulle bli helt sönderskakad. Visst funkade det hyfsat, men hur avslappnad var jag...?



Fick ockå det glädjande beskedet att Ben skulle komma redan på fredagskvällen. Fick energi och städade hela huset, dammsög och skurade golv, bäddade nytt osv. Sedan insåg jag att kvällen ändå inte skulle bli perfekt. Min middag bestod nämligen av bruna bönor och bacon...

Nåja, gaser i magen eller inte, det är alltid underbart att få träffa honom.

Nu är det klart att Ben ska få praktisera med början redan på tisdag. Så himla fantastiskt att han äntligen ska få jobba regelbundet! Det sliter på psyket att gå hemma dag ut och dag in och aldrig få jobba.

Herregud, de är överallt! Var tusan kom de ifrån? Knappt hann kvicksilvret nosa på nollan innan de tinade upp och invaderade mitt hus. De envetna myrorna... Snön ligger djup ute, men nog tusan ska de kräken komma och leta efter mat i just mitt hem. Favoritplatsen är nog  köksbordet. Helst medan jag äter frukost med söta marmeladmackor. Nä, tur att jag har en myrdosa kvar från förra året. Nu är det krig på Spannmålsvägen!




Idag har jag och mina kollegor varit flitiga. Från 8.30 till efter 17 satt vi hemma hos Maggan och läste igenom uppsats efter uppsats efter uppsats... Vi har nog bedömt ett sextiotal. Det återstår visserligen en bunt, samt en del läsförståelsefrågor, men vi har lite tid på måndag också. Fast jag är tveksam ifall det räcker. Det finns gränser för hur mycket en hjärna klarar också. Efter åtta timmars rättande är man rätt slut i huvudet och inte helt fokuserad. Hjärnan är som en urvriden trasa. Ändå lyckades vi hålla fokus uppe ända till slutet, och det var tur det, för då kom det några jättefina MVG-uppsatser.

Dagen D var här. Dagen då jag inte längre kunde ligga på magen på massagen. Efter en bökig ställning, till hälften liggandes på mage, till hälften på sidan, så lyckades massören knåda ut alla stress ur musklerna. Och bebben var nöjd i magen också! Fast visst kan man slappna av på ett helt annat sätt när man får ligga på mage. Men det får dröja! Det jag reagerade mest på var ändå avsaknaden av ränderna i ansiktet, som jag alltid får efteråt. Men eftersom jag inte hade ansiktet i "hålet", så såg jag helt normal ut efteråt.

Idag har jag också kommit till en egentligen självklar - men ack så underskattad - insikt. När jag kom till jobbet på morgonen parkerade jag vid en stor isfläck. När jag åkte efter lunch, så hade isfläcken lytt kemins lagar och smält i värmen, varpå jag fick simma fram till bilen. Inte världens snyggaste sorti framför polismännen som stod och pratade med några ungdomar. Dessa testade polisernas gränser genom att säga "Polis, polis, potatisgris", fast lyckligtvis under glada former. Ingen blev arresterad i min närvaro i varje fall...



Det var lite ombytta roller också. Poliserna åt inget, medan jag mumsade i mig två munkar på vägen till massagen...

Nu har Andreas fixat webkameran också, så nu kan Ben få se mig med när vi snackar på Skype. Även om jag föredrar att prata med en lur i handen, så älskar jag att titta på honom medan vi pratar! Det finns inget som gör mig lyckligare än att ha honom nära mig och med kamerans hjälp, så kommer han ju lite närmare, blir lite mer levande. Tills vi kan ses nästa gång...

Ännu en dum natt. Begriper inte varför jag ska vakna vid tvåtiden och inte kunna somna om. Visst, att jag vaknar är inte så konstigt, med tanke på att Andreas då dräller in efter krogrundan, men man vill ju kunna däcka om ganska snart. För att inte kvickna till för mycket av att kliva upp, så förträngde jag kiss-känslan. Kurrandet i magen slog jag bort med övertalningen att jag visst inte var hungrig. Kliandet på armen var lite svårare, då jag inbillade mig att det var en krypande myra igen. Det skulle ju inte vara första gången jag delade säng med en myra, även om det tidigare blivit kortvariga historier...

Lördagen tillbringade jag i Stockholm, men jag återvände till Storvreta redan på kvällen. Johan hade fått feber, och jag ville inte att han skulle vara själv medan brorsan slog klackarna i taket i Uppsala. Fast han hade hellre sett att jag sovit över, så han kunde spela på datorn hela natten...



Trots att Andreas inte kom i säng förrän vid 4-snåret, så var han uppe redan vid 9-tiden. Han skulle se pappa åka Vasaloppet! "Och vad tror du oddsen är för att du ska se just pappa bland alla tusentals skidåkare?" undrade jag, men Andreas fick faktiskt se honom! Sedan tittade han på Live streaming och såg pappas målgång, lite drygt 6 timmar efter start. Jag tror aldrig sonen sett så mycket sport på en gång! Synd bara att ha inte kan få blodad tand när vi har så fina skidspår i byn.

Mina sexor ska ha prov om ett par veckor (i engelska) och jag har suttit ett par timmar idag och konstruerat deras prov. Frågade Andreas om hjälp, men insåg hur fel det kan bli... Jag bad om substantiv som slutar på -y, -f och -s och de förslag han kom med passar sig inte ens att skriva här. Hm, jättelämpligt för mina 12-åringar... Tyvärr lär en del av dem redan kunna dessa ord.

På dagens promenad, för en gångs skull på decennier (känns det som) i strålande solsken och med temperatur över nollan, så mötte Embla och jag en man. Innan mötet kopplade jag henne, och när vi möttes sade han med sin bästa förmyndarröst:
- Ja, det är bäst att du har henne kopplad, för enligt Jaktlagens paragraf 17 måste man ha hundar kopplade när det är så här mycket snö.
- Nä, det måste man inte alls, bara man har hunden under uppsikt. Jag har också läst lagen, kontrade jag.
- Hrm, men även om man tror att man har koll på hunden, så kan den springa iväg efter vilt.
- Jag har haft henne i sju år och det har aldrig varit något problem. Dessutom tycker hon inte om djupsnö, fortsatte jag. Då valde han att gå därifrån och jag prisade att jag varit smart nog att läsa lagen ordentligt. Men vem var egentligen mest Besserwissser i denna situation...?

Den extralånga promenaden kändes skön och med stämningen på topp åkte jag till skolan för att ha dagens enda lektion (den sista på schemat). Att jag aldrig lär mig att eleverna är trötta och uttråkade klockan två på eftermiddagen i slutet av veckan! Helst ville de gå hem, men annars ville de bara göra något roligt. "Vi ska börja på ett nytt projekt" sade jag glatt , men möttes av suckar, stön och himlande ögon. Det  kanske är bättre att dra igång nya projekt på morgontid... Nåja, de kom igång utan större problem och det blir nog bra i slutändan!



Andreas har visat sina finaste sidor än en gång, för igår kväll kom han hem med en present han köpt till bebisen. Det var en urgulligt gosedjur (som var dyrt!). Han hade inte bara tagit ett på måfå, utan noga tänkt över sitt val. Bebisar tycker om när det sticker ut grejor, så denna elefant med snabeln var perfekt. Dessutom har den en fluffig svans och mysiga strån på huvudet, som bebsien kan gosa med. Och färgen är neutral, ifall det mot förmodan skulle poppa ut en liten syster i stället för bror. Puss, Andreas! Jag blir extra glad när jag vet att han accepterat att han ska få ett syskon när han är 20.

Jahapp, då har man fått nya läsare till bloggen. Spännande! Jag hälsar alla välkomna! =)

Idag har jag funderat över Vägverkets filosofi. Hur kan man checka hastigheten på landsvägar, isiga som curlingbanor och kurviga som Marilyn Monroe vid denna tidpunkt på året? Nog för att jag syndar rätt rejält på somrarna på den sträckan, men nu på vintern är det stört omöjligt att överskrida 70-gränsen. Sista mätningen genomfördes 150 meter före stopp-plikt, precis innan skarp kurva. Där kör man säkert 90...

I söndags kunde jag för första gången känna bebisens sparkar från "utsidan". Även Ben kände. Så himla mysigt! Det är ju 15 år sedan sist, men lika underbart varje gång. Elever och kollegor tycker det är kul att peta på magen och förundras över att det syns så mycket. Men vaddå, bebisen krymper ju knappast... Hoppas nu bara inte jag ska klämma ut en 5-kilosklump i sommar. Ouch!

I morse kom jag på den mindre briljanta idén att fånga några fiskar till skolans akvarium innan jag for. Det skulle väl bara ta 5 minuter, typ precis den tid jag hade till förfogande innan jag behövde åka. Det är helt sjukt hur framför allt malarna kan gömma sig! Den sista satt fastsugen på ett blad, men efter 20 minuter (!) hade jag tre små rackare i min plastpåse. Var övriga malar lyckats gömma sig är för mig en gåta. Nåja, ilade iväg till skolan, men kom givetvis lite för sent. Slängde upp fiskpåsen på en bänk och skulle börja min livskunskaps-lektion, när en elev meddelade att det läckte. Mycket riktigt, en stor pöl på bänken och det blev ilfart till skolans akvarium. Ytterligare några minuter senare kom lektionen äntligen igång. Typiskt - roliga lektioner vill man ju inte missa delar av!

Tog en del foton på Amber när jag träffade henne i Eskilstuna sist. Här kommer sötnosen: