emblasmatte

---

Nu har jag äntligen pimpat husvagnen! Första tuben lim räckte till exakt två bokstäver, delvis för att det sprutade ut en massa när jag öppnade den första gången. Det var ett superlim, och VIPS så satt mina fingarar fast i tuben! Med risk för att skinnflå dem, så drog jag till slut loss fingrarna. Efter ett snabbt inköp på ICA, så blev det två stora tuber vanligt klister i stället. Klister och blanklack i all ära, men jag är tveksam till ifall bokstäverna tänker stanna på vagnen eller inte. Whatever. Eftersom så många uppenbarligen är halv-analfabeter (läs tidigare inlägg), så gör det nog inget om en bokstav eller två trillar bort...

Mer och mer reklam pryder vår värld. Trots det verkar det som att utbildningsnivån på folket som skapar reklamen sjunker. För mig är det fullkomligt obegripligt att stavfel kan förekomma på stora produktioner! Häromsistens när Kevin och jag drog ett varv på stan, så skulle vi in i S:t Persgallerian. Denna har nyligen fått en ny slogan,  Den färgstarka gallerian. Trodde jag. För på entrédörrarna står nämligen något annat:


Avsaknad av bindestreck och avstavning som hör hemma på lågstadiet, men ett så enkelt stavfel - där går verkligen gränsen!

Shoppa i gallerior är ju rätt smidigt, men för den som vill spara en slant eller två finns andra alternativ. Ta till exempel bara en tur i skogen! Här finns allt du kan vilja ha: Högtalare, bättre begagnad dammsugare, matta och för den händige: delar av en skinnsoffa. Lägg därtill lite dricka, så har du alla ingredienser för en lyckad hemmakväll (inklusive städningen efteråt!).

Tänk vad lite väder kan ändra ens planer! Idag skulle jag pimpa husvagnen med text på sidan och på baksidan, så vi slipper ha skyltarna, som blåser omkull titt som tätt. (Mina första planer på att ha skyltarna på husvagnstaket kan därmed skrotas...). Jag har kämpat och donat i timmar med att kopiera på plast, klippa ut alla bokstäver (HU, så jobbigt för fingrarna att klippa så mycket!) och spraya dem vita. Men vad tjänar det till, när vädrets makter låter regnet strila ner och förhindra mina tafatta försök att få bokstäverna att fastna på lacken?



Smhi är ju en rolig institution. De har rätt i sina prognoser ungerfär lika ofta som jag vinner på triss, men jag kollade ändå upp vädret på Valborg. Shit, det ser inte så lovande ut! Jag hoppas VERKLIGEN det blir bra väder, nu när jag skaffat barnvakt, så Ben och jag ska junna jobba hårt hela dagen.

Regn bekommer mig annars inte. Fast en stor nackdel som följd därav finns det ju: det är lite dumt att gå i sandaler. Och jag, som traskar fram i dem så fort det är snöfritt, tvingas antingen gå blötfotad eller varmfotad.


Förvisso inte mina fötter, men min ben är f.n. åtminstone lika håriga som på bilden! ;)

Apropå Valborg, så har jag satt sprätt på lite slantar i förberedelserna. Hade en sådan himla tur och hittade jättebilliga plastbestick: 50 stycken för 5:-. Även 75-pack servetter såldes för samma peng. Det blev en hel del kassar med engångstallrikar etc, ny vaxduk till det enda serveringsbordet, en massa påsar med franska örter (storpack fanns inte...) osv. I veckan ska jag roa mig med att rulla in bestick i servetter, så man slipper göra det under valborgsdagen. Man har ju liksom lite annat att göra då... Och ja, konstigt nog så roar det mig!

Nä, nu blir det snart dags att hala fram tittsen, för Kevin lär vakna strax och kräva den ädla drycken. Sov gott allihopa!

Häromdagen när Ben var i tvättstugan (tänk om hans mamma i Afrika visste vilka kvinnosysslor han gör i fjärran land!), så ville två barn av utländsk härkomst följa med in. Ok, sade han, och de lekte lite därinne. Men när ena ungen "busade" genom att sabotera för Ben genom att stänga av torktumlaren och springa därifrån, så beordrade han dem att försvinna. Hemma diskuterade vi detta och undrade bland annat ifall ljushyade barn hade gjort samma sak. Jag tror att problematiken är att vissa familjer har typ tio barn. Det är i ärlighetens namn rätt omöjligt att uppfostra så många telningar på egen hand. I Afrika är det ju mer regel än undantag att ha ett dussin arvingar, men där är samhället helt annorlunda. Grannar och annat folk hjälps åt med uppfostran. Beter sig någon illa, så säger man till, vare sig man känner barnet eller inte. Ofta släpar man hem ungen till de skamsna föräldrarna och berättar upprört vad som skett. Hur ofta sker det i Sverige?

Idag visade jag upp lite civilkurage, när ett par tonåringar köpt ett kexpaket på ICA (de stod före mig i kön). På väg hem upptäckte jag det tomma paketet slängt på marken och lite längre fram gick killarna. Jag gick i kapp och sade barskt: "Öh, visst var det ni som kastade kexpaketet?" (Jag kunde kontra med att ena killen åt kex och dessutom hade stoppat ner flera i sin ficka, så de skulle inte kunna komma undan även ifall de nekade). Killarna erkände. "Se då till att pricka en papperskorg nästa gång!". Här kunde det gå åt två olika håll. Antingen kunde de kaxa upp sig mot mig, eller så, vilket de också gjorde, svarade de "Okej". Fast den ena killen var tvungen att tillägga "Det var gott det här!"

För bara några dagar sedan hojtade jag också till. Jag stod vid min altandörr och såg en kille som höll på att klättra upp på grannhusets tak. Jag trodde han och hans kompisar råkat kasta upp något. Han tog sig upp till första taket, men fortsatte sedan tills han var ända högst uppe, tre våningar upp. Då såg jag lite längre bort en annan kille som också gick omkring på det kraftigt sluttande taket. Jag öppnade altandörren och röt att de genast skulle komma ner, för det var ingen lekstuga. Ett vuxet par gick förbi och tittade på mig. Sedan fortsatte de sin färd, utan att ta någon notis om killarna. Jag hade helst sett att de ÅTMINSTONE kunde gett dem en arg blick, för att understryka det jag just sade. Men så många är så konflikträdda och/eller bryr sig inte om andra. Det är synd, för jag vill verkligen att andra ska säga till mina ungar ifall de klättrar på tak eller slänger skräp omkring sig, och vill jag det, så måste jag ju självklart göra detsamma för andras barn!

Suck. Jag blir så trött! Bens bästa kompis har en son, som just nu är medialt uppmärksammad över stora delar av världen. Han heter nämligen Makode Linde och är konstnären som gjorde en "negress-tårta", som kulturministern skar i. Afrosvenskarnas förbund kräver ministerns avgång för att verket var rasistiskt. Men vänta nu, konstnären är ju själv afrosvensk... Menar de att Makode inte gillar sina egna rötter? Och hur hade det varit ifall kulturministern varit mörkhyad? Hade det varit accepterat då? Ministern fick kritik bland annat för att hon skrattade när hon skar upp tårtan. Fast om man sett tv-klippet och tänker in sig själv i den situationen, så hade man garabterat själv skrattat gott. Jag menar, skära i en tårta, och så låtsas en person att det gör ont i tårtkroppen och vrålar "Aaaaj!". Himla skrattretande, tycker jag själv. Och alla runtomkring tyckte ju det var kul också.



Värre är det med vissa andra konstverk. På Aftonbladet publiceras idag 10 mycket omskrivna verk/installationer. Och tro mig, här står sig en skrikande afrotårta slätt! Som exempel kan jag nämna en ryss, som byggde en stor, vit kossa, och när man stoppade in huvudet i slidan på denna, så fick man se konstnärens bilder. Det var när han själv hade sex med olika djur. Tidelag är förvisso lagligt, men fy f-n vad vidrigt! Här skulle jag reagerat rejält! Ett annat exempel är Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, som med bland andra ICA-Stig (!) kletade in sig i bajs och gick nakna i Stockhom och skanderade: "Känner ni stanken från Enskilda Banken?"



Ett sista exempel på obegriplig "konst" är en spanjorska, vars konst bestod i att hon stod på en scen och kissade på golvet. Punkt. Mycket avancerat, må jag säga... En annan konstnär bröt in under ett av framträdandena och höll en potta under henne.



Just idag har Kalla Fakta visat ett program om en ung kille, som drog iväg på motorcykel i upp till 300Km/h i centrala Stockholm med sin flickvän på bönpallen. Polisen förföljde ett tag, men avbröt sedan jakten. En stund senare kraschar han och dör, medan tjejen överlever. Nu riktas kritik mot polisen. Har de hetsat honom till att köra ihjäl sig? Jag blev så förbannad att jag till slut var tvungen att byta kanal. Där sitter killens mamma och flickvän (som överlevde) och kritiserar polisen. Killen hade inte ens mc-kort, pekade finger åt polisen i 200 km/h och drog iväg ännu snabbar osv. Kraschen skedde när han inte jagades och därmed tycker jag att den diskussionen kan läggas ned: killen var förbannat oaktsam och visade ingen respekt för medresenärerna när han lattjade runt på hojen i över 200 knyck. Är det ingen som funderat på att det är hans eget fel att han körde ihjäl sig...? Blir så förvånad att journalisterna tar familjens parti. Hade jag varit hans flickvän hade jag skämts att visa upp mig. Hon var helt med på noterna och föreslog till och med att de skulle stanna i en tunnel för att skaka av sig polishelikoptern. En kritiker menar att det var rätt tung trafik. My ass, säger jag. Bilderna visar sitt tydliga språk, plus: hur skulle poliserna kunna köra 245 km/h om det är tät trafik!? Fy, vart är Sverige på väg ifall poliserna inte får jaga kriminella?

Vintern har som alltid svårt att släppa sitt grepp. Bokstavligen. När det snöade sist, så klibbade snön fast i vagnens däck, så det till slut blev som att köra en platå-vagn. Rätt snyggt, tycker jag själv.

Och är det svårt att köra med snöiga däck, så är det inget jämfört med off-road-körningarna vi gör i skogen. Hunden vill ju helst springa av sig, och fin i kanten som hon är, så vill hon inte skita precis bredvid gångstigen, utan vill in en bit i skogen. Så det är bara till att ta trehjulingen (så tacksam för den, Kerstin!) och köra järnet över stock och sten. Och under stock, för det är rätt många nedfallna träd i skogen här. Men fint är det i skogen, och jag älskar att gå omkring där och fundera.

Eftersom Ben älskar lamm och annat spännande från utlandet, så tycker han om att gå i en livsmedelasaffär med varor från hela världen. Och där hittar man prylar man inte ser på ICA precis. I köttdisken fanns inga kotletter, filéer eller annat smarrigt, utan bara en massa udda lammdelar: huvuden (flådda), tungor, magar, tarmar osv. Rätt fascinernade att tarmarna var mycket dyrare än själva köttet. Delikatess, kanske? Må så vara, jag tänker då INTE provsmaka!

"Åh, färsk bandspaghetti i disken!" -"Nähä, det var visst tarmar..."

 

Något jag garanterat hellre äter är ägg. Dessa gjorde jag i påskas, några kokades med rödlöksskal i nät, andra kokades i blåbärssoppa i brist på färska bär...

 

Kevin, som äter precis som han ska numer, älskar frukt. Ananas är helt klart hans favorit.Varje gång vi skalar en färsk, så kastar han sig över bitarna och glufsar i sig.

 

Att vin beskrivs med spännande ord för smaker är allmänt känt. De kan smaka gelehallon, gröna vingummin, lakrits osv. För inte så länge sedan upptäckte jag en - troligen - vinälskare i charkdisken:

 

Har bläddrat bland bilderna i kameran, så här kommer ett lite ”gammalt” inlägg.

 

Påsken har ju  varit här (och den försvann lika fort som den kom). Hade ingen lust att påskpynta för de få dagarna, men fick njuta av lite påskkärringar (på rätt dag!). Embla skötte sitt jobb exemplariskt och skällde ut varenda unge som plingade på. Tyvärr har Kevin inte vant sig vid oljudet från vovven, utan hoppade högt varje gång och började tjuta. Så där stod jag framför förväntansfulla kärringar i dörröppnigen, med en råskällande hund i bakgrunden och ett skrikande barn i famnen. Men de var nöjda så länge de fick godis...

Linn har fyllt 6 år också, och en av presenterna var en tiara med tillbehör. Kevin blev jättefin i den – han skulle säkert ha charmat varenda domare i tävlingar med andra små skönhetsmissar i USA. För inte är det väl någon som kollar i blöjan huruvida han verkligen är en tjej? Med det hårsvallet kan han än så länge lätt tas för en flicka...

 

Och visst har han hårsvallet kvar, lilla gossen, trots att jag klippt honom – igen. Tack och lov för att han är krullig, för då är det bara att ta tag i en test och klippa till. Inte en människa ser hur ojämnt det egentligen är.

Före klippningen och högen efter den.

När jag gick i åttan, så fick jag spruta mot tuberkulos. Det fick vi alla, och vem minns inte bulan som kom efter ett tag och i vissa fall sprack? Killarna tyckte det var särskilt roligt att slå varandra på bulorna, så de skulle spricka. Nåväl, Kevin har ju fått den sprutan i början av året och nu är hans bula jättestor! Han verkar inte ha ont av den, men den ser ju anskrämlig ut.

På Kungsgatan är det dubbdäcksförbud. Det har jag trotsat ett otal gånger, och varje gång tänker jag ut någon lam ursäkt ifall jag skulle bli stoppad. "Va!? Är det förbud? Det har jag HELT missat! Jaså, det är skyltar var tjugonde meter? Men oj, så blind jag måste vara!" är nog en av de sämre ursäkterna. Strax innan korsningen vid Vaksalagatan, så stod vi bakom en buss vid rödljuset. Plötsligt kör det upp poliser runt omkring, gatan spärras av med band och det är ett himla pådrag. Då tänker jag på - mina dubbar! Jag gör dock en u-sväng bakom polisbilarna (via en refug) och åker iväg. Skulle de hänga på när de såg mitt trafikvidriga tilltag? Nä, det var visst något viktigare på gång. Så därför kunde jag glatt gasa på extra på hemvägen, för om alla poliser är i city, så är det väl ingen som fiskar upp snabbkörare?



Det var en knivman, som tagit sig in i Stadshuset. Allt slutade som i sagorna- lyckligt. Och lyckligt slut var det också i sagan jag läste för barnen på Stadsbiblioteket idag. Vi åkte dit i förhoppningen att det skulle vara lite som "Rum för barn" i Stockholm, där barnbiblioteket har dels en liten verkstad, där man kan pyssla, måla tavlor etc, dels har rum för alla sinnen. Men nej då, det här är Uppsala, och här finns ju ingenting. Bara lite böcker och bebisleksaker, konstaterade tjejerna, som ledsnade efter exakt 4 minuter. Vi kollade på nätet och Ben bad bibliotekarien om hjälp att hitta aktiviteter för barn, men det enda som fanns var Biotopia. Och har ena tjejen varit på Naturhistoriska dagen innan, så släpar man inte direkt henne till ett museum som känns som en fis i rymden i jämförelse. Nä, vi drog till Glitter i stället och frossade i tjejsaker, medan Ben och Kevin stod utanför och hade det tråkigt.

Ja, i varje fall ifall man får tro alla banners som poppar upp på datorn. Jag är ibland den miljonte besökaren (flera gånger, flera dagar i sträck - fascinerande!), ibland är jag bara slumpmässigt utvald. Jag påstås ha vunnit telefoner och allt annat möjligt och omöjligt. Allra bäst gillar jag den mail jag fick idag:

Subject: OFFICIAL WINNING NOTIFICATION! To: Recipients <[email protected]> From: [email protected], "Lee <blyth.morrell"@duke.edu

Ibland undrar jag över hur mycket IQ jag har bakom pannbenet. Visst, det vet jag ju egentligen eftersom jag gjort test, men det finns tillfällen då jag undrar huruvida det ens finns minsta uns av tankeförmåga där uppe.

Jag har ett gult linne, som tyvärr färgades lite rosa i Afrika, när killen som skötte vår tvätt råkade missa det här med att tyger kan färga av på varann. Den rosa fläcken är nu borta, men när jag skulle stoppa det gula linnet i maskinen med vittvätt, så tänkte jag att "hoppas nu inte den gula tröjan färgar den vita tvätten!" Eftersom jag haft de tankebanorna, så var det ändå kanske inte helt konstigt att när jag tog ut linnet och upptäckte vita fläckar, så undrade jag vilket plagg som färgat linnet vitt... Jag hade tydligen helt missat att jag innan tvätt fått klorin på linnet!



Något annat, och jag inte begriper varför jag gör så, är när jag varit på offentlig toalett. Väl framme vid handfatet, så vrider jag kranen åt vänster, för att det ska bli varmare temperatur. Men varför egentligen? Det slutar alltid med att jag skållar händerna, för det mest logiska är ju att kranen redan är inställd på bra temperatur efter föregående användare.

Ett problem, där jag inte alls kan finna en logisk lösning, är uppsägningstid. Varför i tusan behövs den? Det är ju givetvis bara för att punga folk på pengar, för hur svårt är det att trycka på en knapp? Jag menar, för att få tillgång till tv-utbud, internet osv, så ordnas det ju samma dag. Elen har 10 dagars uppsägningstid, vilket i sammanhanget får anses som överkomligt. Tre månader har ju de flesta bolag, tyvärr.

Naturen gör ju sällan fel, men jag tycker att pulpan i tanden är totalt onödig. Tandläkaren menar att det är för att vi ska kunna känna när vi biter, så vi inte biter för hårt. Men hallå - det tar ju liksom stopp när man biter hårt, så vad är oddsen för att bita av en tand!? Samma anledning är det säkert till att hundar och andra djur har en pulpa i klon. Jag har tur, för mina hundar har inte fastnat med klon och slitit av den, så blodet forsat, men däremot är det alltid jobbigt i kloklippningssituationer. Vore det så svårt för evolutionen att helt enkelt rationalisera bort dessa jobbiga pulpor?

"Om fyra månader kommer nästa barn" berättade Ben för döttrarna. De fick stora ögon, medan jag fattade piken om den lite för runda magen. "Och du skaffar visst tvillingen" kontrade jag och tycker att man inte ska kasta sten i glashus! Tur jag inte är så känslig, men ska inte afrikaner gilla runda kvinnor!?