emblasmatte

Nu har jag fakta på det: Sverige består av nio miljoner veklingar. Borta är vikingastämplen, utbytt mot en kvittrande mes.

 

Robinson har ju startat en ny säsong, och jag sitter givetvis klistrad framför dumburken.I en hel månad ska en handfull deltagare tampas mot varandra, näringsbrist och elaka knott. I slutändan ska en avmagrad, halvt medvetslös, till oigenkännlighet myggbiten människa koras som segrare. Tuffast av de tuffa, Sveriges egen Robinson. En överlevare.

 

Årets upplaga är dock lite väl mesig. Ingen klagar över matbristen, ingen tuppar av, ingen vill åka hem.

 

I år är det gamla deltagare som ska få möjlighet att ta revansch. So far so good. Men så visar det sig att typ alla deltagare varit med två eller tre (!) gånger tidigare. Med andra ord har det under dessa 15 år inte alls funnits så många robinsondeltagare, som man kunnat tro. Varför inte det? Självklart måste det bero på att produktionsbolaget helt enkelt funnit det omöjligt att hitta deltagare av rätta virket! Alltså är vi ett land fullt av veklingar. Bara ett fåtal skulle kunna klara sig på en öde ö. Helst med en adhd-Leif, som är arbetsnarkoman med perfekt fysik, och som kirrar både käk och tävlingar.

 

 

 

 

Ibland vaknar man i ottan och något fastnar i huvudet, som gör det stört omöjligt att åter igen sjunka in i drömmarnas värld. Igår var det en sådan dag för mig. Innan Kevin ens vaknat, kom jag att grubbla över spermier. Orsaken är nog att jag nyligen läst i en tidning att barn med äldre fäder löper ökad risk att drabbas av till exempel schizofreni. Att äldre kvinnor riskerar få barn med Downs syndrom är inte så konstigt. Vi föds ju med alla ägg vi behöver under vår fruktsamma tid (med råge!), och efter en sisådär 40 år är det ju klart att bäst-före-datumet gått ut på flera av äggen.

 

Men mannen då, varför spelar hans ålder in? Jag menar, spermier produceras ju hela tiden. Varför skulle det vara sämre kvalitet på dem när mannen blir äldre? Och hur länge lever egentligen spermier, i pungen alltså? Om en man lever 20 år i celibat, lever spermierna fortfarande då? Och hur bildas egentligen spermier? Det är ju levande tingestar. Och hur kan de leva, när de inte har något hjärta?

 

Shit, vilka grubblerier man kan drabbas av klockan sex en lördagsmorgon...

 

Fredag kväll, en lång arbetsdag har kommit till sitt slut. Därefter har jag röjt en del hemma, eftersom jag gör om i förrådet (d.v.s. mitt arbetsrum). Alla flyttkartonger ska bort och i stället ska innehållet flyttas över till fina lådor i min nya bokhylla. Ett inte helt lätt projekt, då man ju sliter hela dagarna och är trött som en sengångare redan före middagen.

 

Att börja jobba igen efter ett helt års bortavaro har varit hur lätt som helst. Det är som att jag inte varit borta alls. Rutinerna sitter i ryggraden och med liv och lust har jag kastat mig in i undervisningen. Så till den grad att jag igår råkade dra över morgonlektionen med en halvtimme...

 

 

Tyvärr har det blivit en del merjobb, då en tjänstledig kollega ännu inte fått en vikarie. I stället kommer springvikarier, och då gäller det att jag och andra erfarna lärare ställer upp och ordnar material. Så jag har planerat och kopierat, hämtat en massa böcker och instruerat. Inte så roligt, när man har en massa man måste ordna själv, men självklart går elevernas bästa i första hand.

 

Nu är det äntligen fredag! Det ska bli skönt att få sova ut på mornarna igen, men jag har en massa rättnings- och planeringsarbete som måste fixas under helgen också. Precis som vanligt, när man jobbar som lärare, alltså!

 

Kevin har nu gått ett par veckor på dagis, och det går rätt bra. Tyvärr sover han ibland bara 10 minuter, och då får personalen ringa efter oss vid 13-tiden, för då är han så trött och gnällig. Han äter inte helt bra heller. Men lämningen går över förväntan. Han gråter max fem sekunder.

 

Han har nu lärt sig gå också, ordentligt! Det började igår, då han äntligen vågade släppa taget om vårt finger och knallade iväg. Nu kan han svänga också. Det enda som återstår är att han ska klara av att resa sig från sittande läge (utan någon möbel). Han skrattar med hela ansiktet när han går, min älskade, älskade pojke.

 

Trots att jag varit hemma och tagit det "lugnt" i ett år, så är det förvånansvärt snabbt man kommer in i rutinerna igen. Visst, jag kan ju göra det lite krångligare för mig genom att välja att börja använda ett nytt läromedel, men det känns tryggt att att man kan förlita sig på texter och stenciler man redan känner igen. Det får vara nog med att lära känna alla nya ansikten så här i terminsstarten!

 

Hittills har det inte varit några vanliga lektioner, så jag har bara tillbringat tid med min egen klass. 11 tappra små sjuor ( 3 är bortresta) har suttit som små ljus i bänkarna och lyssnat på när Thomas och jag pratat om värdegrund och betygssystemet (från och med i år får alla elever betyg från och med år 6), delat ut dödsviktiga lappar och försökt få någon intresserad av att vara elevrådsrepresentant.

 

Tyvärr misslyckades jag redan första dagen med ett gammalt klokt råd från en f.d. kollega: att inte le före jul. Man måste ju visa var skåpet ska stå och inte ge dem lillfingret, för annars tuggar de snart i sig hela handen och klättrar på väggarna redan i september. Vi får väl se hur ödesdigert mitt misstag blir.

 

Fredagen (dag två) blev helt annorlunda. Nu skulle hela eftermiddagen tillbringas utomhus med diverse samarbetsövningar. Hela skolan samlades i det vackra vädret och plötsligt hade mina små ljus slocknat och jag fick se hur de faktiskt kan bete sig utanför klassrummet: med mycket bus! De ville hela tiden peta och knuffas på varandra, men som den vana matriarken jag är, så vet jag att sådant i 99 fall av 117 leder till att någon gör sig illa, och så blir det bråk. Så därför fick jag hela tiden ägna energi åt att se till att klassen spatserade lugnt och metodiskt mellan stationerna och sedan satt på raka led med en armlängds avstånd från varandra. Tur att jag bara hade 11 elever!

 

Min enorma glädje över att huset såldes i onsdags, och mitt konto för en gång skull var välfyllt, ledde till att jag genast gasade iväg till köpcentret och shoppade gott vin, tårta och god mat. Men det var också läge att förnya garderoben precis till skolstarten, så med vagnen proppad med plagg gled vi iväg till omklädningsrummet, Kevin och jag, och till slut hamnade 5 plagg på kassadisken. På torsdagen hade jag på mig en vit tunika, som mer såg ut som en kort bröllopsklänning (men dolde figuren bra). På fredagen drog jag på mig en tunn, lila blus och inte förrän i skolan upptäckte jag att den var alldeles genomskinlig! Det blev till att hela tiden bära en bunt papper framför kroppen, dra upp de svarta byxorna över naveln (det ser ju för j-igt ut när naveln lyser igenom!) och kröka ryggen så mycket det gick utan att se ut som häxan i Hans och Greta. Tur jag inte glömde BH:n i varje fall. Det har jag gjort en gång, och även den dagen var det en kutryggig Jeanette som gled genom korridoren för att undvika studsande gång...

Jag kan ju inte låta ett helt OS glida nästan obemärkt förbi, så här kommer några ord om det:

 

Trots att jag i vanliga fall inte är direkt sportintresserad, så blir ett OS rätt spännande ändå. Jag vet inte ifall det är för att man så gärna vill ha svenska guld, eller för att det är så många ovanliga grenar på tv:n. Hur som helst, så kan jag inte låta bli att reflektera i tv-soffan.

 

På damernas gymnastik, så ser man idel smala, små flickor som likt studsbollar far fram. Men det finns ett undantag. Fröken Ferrari från Italien är ett kompakt stycke gymnast. Skulle hon ha någon chans med sin kvadratiska kroppsform och icke trådsmala midja? Jajamensan! Det visade sig att hon är en av de bästa! Så varför finns det inte fler med samma kroppsbyggnad, kan man undra.

 

 

Brottning har skapat stora rubriker, och jag som lekman kan bara instämma: är det verkligen en sport? Det händer ju banne mig ingenting! Hos damerna idag blev det några poäng utdelade, men det vete tusan varför, och då blir sporten genast rätt ointressant.

 

Det har nog aldrig hänt förr, men för ett par dagar sedan satt jag naglad framför tv:n och såg damernas mycket spännande 10.000-meterslopp. Shit, vad de kan kuta! Trots att de redan sprungit 9600 meter, och jag precis skulle kliva på banan, så skulle de springa förbi mig likt kanonkulor. Det skulle se ut som att jag sprang i slow-motion, ni vet som i drömmarna ibland. Man springer och springer och kommer bara långsamt framåt. Imponerande av idrottarna!

 

Igår spelade Frankrike och Spanien basketmatch. Jag har då aldrig skådat sämre förlorare än dessa fransmän! I sista quartern tappade de plötsligt sin ledning och Spanien drog ifrån mer och mer. Då började fransmännen med vansinnigt fult spel och började - med flit- slå spanjorerna i stället för att försöka ta bollen. Usch, vilket dåligt föredöme för alla som tittar!

 

Till sist, så händer det ju ofrivilliga saker på ett OS.Någon trillar av hästen, någon gör ett magplask i poolen, någon drabbas av ofrivillig erektion...

 

 

Som sagt, det är rätt spännande att titta på ett OS!

 

Eller: Hur man pimpar personalfotona!

 

Liksom varje terminsstart, så ska vi även detta år fotograferas i arbetslagen. Skolkataloger är alltid intressanta att titta i: endast lärarna, sjuorna och hälften av åttorna ler. I nian vill ingen dra på smilbanden. Att lärarna ska vara med är självklart och det är bra för föräldrarna att kunna veta hur lärarna ser ut. Man kan ju liksom se vilka som är bra respektive dåliga lärare...

 

Skämt åsido, personalfotograferingen på vår skola hade några underbara år, men har sedan dalat till att bli den obligatoriska "nu-står-vi-i-tre-rader-och-ler-fint". Tyvärr! För visst var väl våra foton bra mycket roligare i början? Se själv och bedöm! (Här kommer de i ordning från 2003 till 2010. Innan dess var de traditionella)

 

 

Min favoritbild är nog nummer två, när Jörgen och Birgitta har peruk!

Visst vet ni hur det är de där sista, skälvande semesterdagarna? Man stressar upp sig, för man måste ju se till att NJUTA ordentligt innan jobbet börjar igen. För mig hann paniken inte riktigt infinna sig. Jag trodde jag skulle vara ledig hela veckan, men så märkte jag idag (tack vare kollegor på Facebook) att jag börjar jobba redan på onsdag! Med andra ord är jag snuvad på tre dagars ledighet. För mig var det självklart att kommunens elever skulle börja måndagen den 20/8, men någon nisse på huvudkontoret tyckte tydligen det var utomordentligt smart att börja redan den 16:e.

 

Så plötsligt står jag där med dubbel panik. Kevins inskolning måste nu gå hur bra som helst. Inget krångel, det hinns inte med. Visserligen fick han en rejäl dos idag, när jag lämnade honom "ensam" redan före lunch. Fröknarna och jag hade glömt diskutera när jag skulle vara tillbaka, så jag stannade hemma ända tills hans dag var slut klockan 15... Allt hade gått jättebra, förutom att han bara sov i 10 minuter. Tydligen hade de missat att han har napp, så det var ju ändå skickligt att få honom att somna alls...

 

Det andra stressmomentet är huset som jag sålt. Nästa vecka ska de nya flytta in, och även om en städfirma fixar skrubbandet, så har jag fortfarande möbler och prylar kvar (eftersom huset varit uthyrt). Hur mycket energi har man kvar på kvällskvisten, när man slitit hela dagarna med att förtälja för kollegorna hur mammaledigheten varit!?

 

Dessutom har jag ju vant mig vid att titta på OS på dagarna. Hur ska jag nu hänga med i alla brottningsmatcher, gymnastik, skytte i motorcykelkläder, båtrace och annat, som förr varit totalt ointressant? Man får sig ofta ett gott skratt också, som idag, när jag insåg att det var en Jeanette och Ben som skulle tävla i gymnastik. Uppradade stod de stolta medaljaspiranterna och person ett och två kunde inte var mer olika varandra: rumänen stod nästan naken, medan britten var iförd full vintermundering med tjocka vantar och allt! (För er som undrar, så är jag rumänen).

 

 

 

Onsdagen den 1:a augusti är en milstolpe i Kevins liv. Då blev han ett dagisbarn! Förlåt, förskolebarn, menar jag... Givetvis började dagen med att jag fick väcka min sömntuta, men vi kom iväg som tänkt och tre andra barn började sin inskolning samtidigt. Under två timmar fick Kevin bekanta sig med andra barn och alla nya leksaker. Han brydde sig inte ens om mig, vare sig jag var inom synhåll eller inte.

 

 

Andra dagen började lika segt, för mig vill säga. Kevin kvicknar snabbt till, men jag är i koma bra länge. Kanske läge att börja bli vuxen och tycka om kaffe? Denna dag skulle bli mycket längre (sex timmar). På förmiddagen, när alla var ute, så fick jag en rundtur av de nymålade lokalerna, och under tiden tog en fröken hand om Kevin ute på gården. Runt 10 minuter var jag borta, och Kevin sket fullständigt i det. Han hade fullt upp med att titta på när de större barnen åkte rutschkana.

 

Lunch på dagis, förlåt: förskola, innebär slut på barnmatsburkar och matning. Nu ska kidsen själva lyckas få i sig rätt näringsmängd. Det innebar att vi hade potatis och korv mest över hela bordet innan Kevin var klar. För att inte tala om mjölken, som serverades i vanlig pipmugg, till skillnad från den droppsäkra vi har hemma.

 

Fyra små telningar skulle sedan försöka vila. Kevin visade vem som var yngst och därmed tröttast och slocknade rätt snabbt. Endast en till lyckades till slut somna, medan övriga gick omkring, bankade i väggar, skrek och levde rövare. Inte ville de sova på ett sådant här roligt ställe!

 

Efter vila och lek, så blev det dags för mellis, vilket Kevin givetvis såg fram emot efter bantar-lunchen. Messmörsmackan formligen trycktes in i det lilla gapet och mjölken sprutade så det stod härliga till. Kevin såg till så att jag inte kan använda samma kjol i morgon...

 

Efter barn-sanering i handfatet var det bara att med sega ben traska hemåt igen. Både jag och Kevin var slut efter alla spännande intryck, och sonen somnade återigen strax före 19. I morgon väntar en ny, spännande dagis...FÖRSKOLEdag, men det lutar åt att jag ska övertala Ben att gå dit denna gång!