Reflektioner kring AB
Varje dag surfar jag till Aftonbladets hemsida. Jag sade upp Uppsala Nya Tidning för att jag inte hann läsa den, men surfa till nyheter går visst bättre...
"Lärarstrejken avblåst" tronar överst på hemsdian. What!? Jag har verkligen noll koll, för jag hade ingen aning om att det (äntligen!) hotats med lärarstrejk för att få upp våra löner. Nåja, jag hade nog märkt det om jag plötsligt stod på jobbet i ekande tomma korridorer.
"Jagade rånare med golfbilen". Orkar inte ens läsa artikeln. Rånaren måste uppenbarligen ha varit hundra år eller varit både halt och lytt, ifall han kunde jagas av en golfbil. Och hur lat var inte föraren, som i stället för att springa satt kvar och körde i - säkert - sju km i timmen?
"Barn torteras till döds i fängelset i Syrien". Nyheten kommer långt ner och har alltså inte lika stort nyhetsvärde som "Så förför du med erotisk massage" och "Blondinbella anmäls för smygreklam i sin egen blogg". Och så är det, ju längre ifrån oss, desto svårare har vi att ta till oss. Man behöver vara där och se med egna ögon för att verkligen inse hur vidrig nyheten faktiskt är.
Apropå den erotiska massagen, så är det så på Aftonbladet att på första sidan finns ALLTID en del "nyheter" med sex-anknytning. "Så får du honom att komma" (Vaddå? Brukar det vara svårt för killar att komma??) "Så blir du en gud i sängen" (som om alla partners vill ha samma sak) och "Våga prova olika ställningar" (Ja, det kan ju var läskigt, hrm) känns extremt krystat. Helt obegripligt att folk behöver läsa sådana självklara saker.
Till slut kan vi idag läsa om den mest säkra pinkoden. Kombinationen 8068 är den mest ovanliga koden och därmed den säkraste (enligt deras logik). Fast efter den här artikeln, så lär 8068 inte längre vara den mest sällsynta sifferkombinationen...
Förbannelser
Tyvärr är vissa av oss drabbade. Förbannelser, det jobbigaste av det jobbiga här i livet. En del tror att det ligger en förbannelse över järnvägskorsningen i Gamla Uppsala, som envisas med att slänga ner bommarna framför näsan på en hela tiden. Men det är inget emot den tåg-förbannelse som vilar över Ben.
Undersökningar hävdar att tågen kommer jättemycket i tid, jätteoftast. Men det gäller ju bara när Ben inte satt sig i någon vagn! Det är sjukt hur ofta han blir upp till flera timmar sen när han ska mellan Stockholm och Uppsala. Idag var det dags igen.
7.33 klev förbannelsemannen på tåget i Storvreta med Kevin. Knappt hann dörrarna stängas innan han får veta att det inte går att åka till Stockholm. Ersättningsbussar kör ju inte direkt i 200 knyck, och trots att han var ute i gid tid, så missade han givetvis tåget till Helsingborg, som två timmar senare avgick från T-centralen. Ny biljett och nästan 800:- fattigare kom han till slut iväg. För visst var det så, att någon osnuten fjortis satt bakom luckan i Stockholm och hävdade att han inte kunde ordna ny biljett gratis, för Bens biljett var inte på ett SJ-tåg, utan på ett annat företags tåg. So what!? Det var ju fucking SJ:s ansvar att få honom till huvudstaden i tid!
Tja, detta är nog ändå en förbannelse av det bättre slaget, för bara vi får till lite övningskörningstid, så är problemet lätt avhjälpt. Kanske skulle jag ta kontakt med SJ och be om bidrag, för det måste ju verkligen ligga i deras intresse också att Ben slutar åka tåg!
Konsten att peppa
Vi har haft friluftsdag och det var nog den femhundrade i ordningen för min del. Många är eleverna som sprungit fort, hoppat högt och stött långt. Som lärare är det dock ingen självklarhet att man kommer till Studenternas med ett gäng taggade elever, som likt hyenor kastar sig över grenarna och mosar allt motstånd. Nä, nu har vi den här åldern, då spring ersatts med lunk, då prestationer bytts ut mot skämmighet. Så vad gör en gammal, erfaren lärare? Jo, peppar, så klart!
I år har jag en sjua bestående av 15 tappra elever. Till friluftsdagen kom 14 av dem, den ena mindre exalterad än den andra. Redan dagarna innan hade jag piskat upp stämningen, med att meddela ena sexan, att min klass ska göra slarvsylta av dem. 12-åringarna antog genast utmaningen, medan jag i mitt stilla sinne visste att det var stört omöjligt att min klass skulle vinna över dem. För sexan består av dubbelt så många elever och får alltså tillgodräkna sig dubbelt så många resultat. Så såvida jag inte har en elitklass, så skulle vi inte ha en chans (och min klass är en alldeles normal klass). Men det berättade jag ju inte så klart, varken för sexan eller för min sjua.
Väl på plats gör jag allt för att få eleverna att göra sitt bästa. Idrottsläraren gör också vad han kan, bland annat med att muta en elev med att hoppa alla tre hopp i längd mot att han får säga två ord i mikrofonen. Resultaten haglar inte precis in, men vid dagens slut får vi ändå anse oss nöjda. Det kanske i lekmannaöron verkar som att vi lärare har det slappar än vanligt (hrm) när vi har friluftsdag. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag har nog aldrig varit mer slut än den eftermiddagen! Det tar på krafterna att peppa och engagera många timmar i sträck, jämfört med att hålla en genomgång av verbens olika tempus. Men nu är det över för denna gång. Det dröjer ett helt år igen tills jag nästa gång ska berätta hur lätt det är att springa 400 meter under två minuter, att det är jättebra med 2,40 i längd, men att de kanske kan höja resultatet lite, lite bara de gör ett hopp till eller – kanske den mest lyckade peppningen av dem alla – att de ska sikta på att träffa mitt huvud vid kulstötningen…
Chockerande idioti i EU
Intelligenta människor har tyckt till igen! På radion i morse basunerades det ut att några tänkare kommit fram till att alla cigarettpaket ska se likadana ut. Det ska helt enkelt bli tråkigt att röka! Målet är ett helt rökfritt Europa i framtiden. Suck. "Men fy, vilket tråkigt paket, nu tror jag bestämt att jag slutar röka!" Knappast något man lär höra. När inte ens höjda priser gör att rökarna överger sin dödliga vana, så är det inte mycket som lär hjälpa. Att producera identiska paket kommer inte heller få ungdomarna att låta bli att börja. Det är ju inte precis så att de hakar på trenden för att paketen ser häftiga ut. Det är inte precis lättpåverkade treåringar vi pratar om...
Skulle inte förvåna mig om det pumpats in åtskilliga miljoner i något projekt, som resulterat i denna häpnadsväckande urbota dumma idé. Gud, ge mig styrka att palla alla dessa idiotier!
Kulturfnatt
En gång om året drabbas Uppsala av kulturfnatt, Kulturnatten. Eftersom vi bara har festligheter i denna, Sveriges fjärde största stad, två gånger om året typ, så går folk man ur huse. Man räknar med uppemot 150.000 besökare varje gång.
Liksom förra året, så passade Ben och jag på att boka plats för att sälja crêpes och galetter. Billigt är det inte; över 3 lakan för platsen, och sedan tillkommer ett antal tusen för alla inköp, så det blir till att sälja mycket innan man kan börja gå plus.
Lyckligtvis så gick det bra även denna gång. Vi kom dit vid 10-snåret och slängde igen luckan vid midnatt. Vi hade kunnat fortsatt, men kropparna sade ifrån. Vid lunch gick Ben och jag och kissade en varsin gång, det var enda pausen vi hade! Ben åt inte förrän vid midnatt, själv lyckades jag kasta i mig en galette vid 13-tiden. Ryggen skrek och jag kunde inte böja den en millimeter utan att stöna högt. Fötterna ömmade värre än värst, så när jag skulle hämta bilen för hemfärd, så vaggade jag fram som en 80-åring som gjort i brallan.
Hemfärden blev allt annat än smidig. Några kilometer innan Gamla Uppsala stod poliser vid vägkanten och på järnvägsspåret stod ett tåg stilla. Vid tågbommarna, alltså några kilometer bort, stod bilar och väntade. Förgäves. För eftersom det stod ett tåg en (bra) bit bort, så gick det per automatik att bommarna skulle vara nedfällda. Efter att ha väntat där i 20 minuter så kom Banverkets (?) personal om bad oss vända om, för de skulle backa bussen som stod längst fram (och alltså inte kunde fortsätta sin färd till Storvreta). Det blev till att haka av husvagnen och vända hela ekipaget för att kunna åka en omväg hem! Det visade sig vara ett självmordsförsök, men om det lyckades eller ej vet jag inte. Hemskt!!
Mamma hade varit en ängel och ställt upp som barnvakt. Tillsammans med Andreas och Johan hade allt går hur bra som helst!
Trots att jag inte var trött längre när vår lilla ängel slog upp ögonen strax före 8, så blev det till att sova vidare. För gårdagens intensiva jobb gav mig en sjuhelvetes migrän och hela skallen pulerade i takt till hjärtslagen. När jag sedan masade mig upp vid 13-tiden var det alltså ett dygn sedan jag åt sist, huvudet var fortfarande inte helt Ok, men värst av allt: kroppen var TOTALT utarbetad. Det är svårt att beskriva, men det var som att musklerna och hela innanmätet mådde illa och kräktes i min kropp. Obehagligt!
Sammanfattningsvis summerar jag gårdagen med att jag är stolt över mig själv, som kunde göra så många fina crêpes (jag gjorde crêpsen och Ben galetterna och vi sålde nog lika många av varje). En nackdel är att man inte själv kan gå runt och kolla in alla festligheter, så nästa år behöver jag nog en som kan rycka in vissa stunder, så både kropp och själ får vila emellanåt!
(Ett av mina) kärleksbarn
Kevin. Min lilla hjälte, mitt drömbarn. Alltid så glad och söt!
Här är det syrran Nova som varit framme och gett honom en redig puss. Som synes, så hade hon pyntat sina läppar med dyraste Mary Kay-läppstiftet...
När "Musikens Hus" i Uppsala fyllde 5 år, så var det uppträdanden för alla barn. Vi åkte det och såg bland annat Siver-Sara från TV. Mest av allt tyckte Kevin om ballongen han fick (den var rolig i många dagar!) och på god andraplats kom den röda rulltrappan.
Dagen efter ordnade Hyresgästföreningen ett evenemang i området. 4H kom och visade upp fyra getter, två griskultingar, en höna och en kanin. En brandbil kom också och "visade upp dig". Den utlovade ponnyridningen kunde vi se oss i månen efter. Grillad korv bjöds det på och en tipsrunda, men det var allt. Kändes faktiskt väldigt futtigt! Att det var den otrevliga granntanten som grillade korvarna gjorde dessutom att jag höll mig på behörigt avstånd därifrån. Det var hon, som jag berättat om tidigare, som snorkigt rynkade åt näsan åt mina vhs-filmer i "återvinningsrummet", medan hennes pussel fick många hyllmetrar. Hon hälsar oftast inte utan tittar bara surt. Vet inte om det beror på a) mina vhs-filmer, b) min hund (hon har själv tre katter) eller c) att hon bara är sådan. Troligtvis en kombo av alla tre.
Varje kväll är det baddags för junior. Han älskar det! Däremot blir jag lite bekymrad över hans extremt korta minne. Massor med gånger varje bad, så doppar han ansiktet i vattnet (vare sig det är skum eller inte) och får sig en kallsup. Gång på gång på gång... Nåja, det är ju lite kul när han ser ut som tomten.
En annan, ny sysselsättning är att leka på parkeringen. Där finns nämligen en brunn med vatten i, och det låter ju himla skoj när stenarna säger "plums". Det tyckte även jag, och tack vare Kevin blev det nu legitimt att sitta på asfalten och kasta stenar i brunnen utan att folk reagerade nämnvärt. Efter en kvart tyckte jag det var dags att gå in, men det tyckte inte Kevin. Jisses, hur kul kan det vara i hundra år!? Lyckligtvis har det extremt korta minnet slagit till igen, och senast hade han glömt brunnen när vi gick förbi. Han kan bli väldigt billig i drift med det minnet. Det är bara att plocka fram samma leksaker varenda dag, så blir han överlycklig och minns inte att han ledsnade på dem dagen innan...
Amatörer!!
Man blir mörkrädd. Vart är Sverige på väg!? Överallt sticker de oss i ögonen - dessa förbannade bevis på inkompetens.
På en hundpromenad i området upptäckte jag den, skylten som borde vara en skam för alla i skylttillverkarkåren. Hur kan ett sådant grovt stavfel, som är så uppenbart, slinka igenom allt från beställare till korrekturläsare till skyltupphängare? (Beklagar att jag inte kan folks titlar ordentligt..)
Jisses! Att arbeta på en reklamfirma borde ju kräva att man är kompetent i det svenska språket. Tyvärr ser vi alltför ofta bevis på att så inte är fallet. Utanför stadens största köpcentrum finns denna skylt att beskåda:
Shit pommes frites! 1800 parkeringar! Undrar hur många PARKERINGSPLATSER de har i så fall!
Samma dubiösa firma tror sig ha kommit på en bra slogan för nämnda köpcentrum:
Jag tror att de har öppet till midnatt. Jaså, har de öppet längre än jag tror? Strålande, då kan jag glida in på småtimmarna då. Eller?
Pust, jag blir alldels matt av att vara språkpolis, men framför allt rädd över att se hur illa det är med kompetensen i vårt avlånga land. Vad gjorde folk på sina lektioner i skolan egentligen!? Förut ville jag jobba på en reklamfirma (skulle jag fortfarande kunna tänka mig) och med facit i hand kan jag bara konstatera, att min utbildning är så mycket bättre än den traditionella i många fall!
Jobbet
Efter en sisådär tre veckor av den nya terminen, så kan jag sammanfatta läget på jobbet.
Jag har två grupper b-engelska, eller extraengelska, som en del kallar det. Här samlas de elever, som väljer bort spanska/franska/tyska, för att i stället läsa mer engelska. Tidigare har dessa grupper kunnat vara väldigt stökiga, då elever, som är skoltrötta och därmed valt bort sitt b-språk för att de är lata, hamnat tillsammans med dessa elever, som ju faktiskt behöver mer engelska för att kunna få ett godkänt betyg. Då har man som lärare frustrerat stångats med att hålla ordning på elever, som skiter i undervisningen då de ändå inte får betyg i ämnet, och elever som är i desperat behov av hjälp. I år har det dock blivit så att det bara är elever i behov i dessa grupper, vilket avsevärt underlättar undervisningen för mig och avsevärt hjälper de elever som behöver extra engelska.
Det är ju inte heller ett minus att dessa två grupper består av väldigt få elever. Då känner man som lärare att man verkligen räcker till, och jag får göra det jag älskar: undervisa och lära ut allt jag kan! I engelska har jag min egen klass, som av någon anledning består av blott 14 elever. Två av dessa har dock inte kommmit tillbaka från sin långa utlandssemester än, så vi har hittills bara varit 12. Skulle två elever gilla att prata lite för mycket, så kan jag enkelt sprida ut dem i klassrummet. Tyvärr är dessa lektioner endast 40 minuter långa; det optimala för mig är 50-minuterslektioner. Det kanske inte verkar som så stor skillnad, men det är det faktiskt.
I min svenska har jag ungefär 25 elever, min enda stora klass. Det är en sexa, och OJ, så roligt det har varit hittills att undervisa dem! De lyssnar, är intresserade, vågar fråga och är positiva. Flera stycken har redan kommit och berättat att de tycker jag är en jättebra lärare! Och varför tycker de det? Jo, svaret är enkelt: jag har sagt att jag inte ger dem läxor i svenska normalt sett och jag låter dem slippa kånka på svenskhäftet, för de får lägga dessa i klassrummet. Tänk att så små grejer kan göra en så populär!
Därtill har jag profiltid med 10 elever i sexan. Det är de elever, som inte vill ha fotbolls- eller NO-profil. Framöver kommer de att kunna arbeta med sådant de ligger efter i eller fördjupa sig i något de tycker är kul.
Som ni ser, så är det ännu frid och fröjd på jobbet! Fråga mig igen om ett par månader när alla omdömen ska skrivas, utvecklingssamtal ska hållas, projekt planeras...
