Otäcka smekningar

Jag är en person som älskar närhet, ömhet, kel och pussar. Trots det, så finns det tillfällen när smekningar kan ge mig obehagliga rysningar, när omfamningar inte är önskvärda och när beröring av mina läppar får mig att spotta vilt. Jag talar om skogen.
 
På våren är det härligt att ta långa skogspromenader med hunden. Stigarna är breda och välkomnande. Mitt i sommaren har naturen ändrats och det är tajtare när man traskar samma upptrampade stig. Träd och buskar kryper närmare, suktar efter att vidröra min kropp.
 
Så kommer då sensommaren. Vissa stråk måste jag helt undvika, men även de lättaste stigarna är nu så igenvuxna att grenar utan att skämmas tafsar på hela min kropp. Potentiella fästingförsedda långa grässtrån och blad blockerar min framfart och smekningarna mot min kropp, som borde kunna vara något positivt, har ersatts med äckelkänslor när jag fantiserar om hur det kryper överallt på kroppen. Överallt har spindeldjur arbetat flitigt varenda dag, så osynliga spindeltrådar plötsligt klibbar fast i mitt ansikte, på mina läppar, över hela mina armar. Trots att jag gick samma stig dagen innan. Jag vet inte vem som är mest missnöjd: jag, över att få äckeltrådarna i ansiktet, eller spindeln, över att jag river ner hans verk varenda dag.
 
Men jag fortsätter gå i skogen. Likt en inbrottstjuv som måste undvika laserstrålar på ett konstmuseum kränger jag min kropp i oanade positioner för att nuddas så lite som möjligt. Men väl hemma längtar jag efter beröring, det jag så fanatiskt försöker undvika i skogen. Livet är en paradox...
 
 

Snoppar, mens och graviditet

Idag var det fotografering med klasserna och återigen fick man tampas med problematiken att hitta kläder som gör ens figur rättvisa. Valet hamnade på en gammal klänning och nyfiken som jag är, så letade jag nu i kväll igenom gamla fotoalbum. Som jag trodde, klänningen är klart äldre än eleverna jag fotades med! -99 trillade mina tonåringar ut, en efter en (även om de flesta av dem damp ner redan i januari) och klänningen hade jag i varje fall när vi var i USA första gången. Det var -97... Troligtvis hade jag den tidigare än så, men jag är ingen linslus, så fotona föreställer mest barnen.
 
 
 
För övrigt måste jag säga, att även om jag vet att jag vuxit på bredden sedan dess, så har banne mig storlekarna ändrats. Klänningen är i storlek 42 men det är ju bara att glömma att jag kommer i något plagg i den storleken idag. Tröjor etc går inte ens över bysten i den storleken.
 
Nåja, mitt inlägg idag skulle ju inte handla om mig och mina gamla klänningar, utan om eleverna. Efter fotograferingen pratade jag med dem och förvånades över hur lite de kan om sex och samlevnad och hur kroppen fungerar. Visste jag lika lite på min tid? Fast till mitt försvar måste jag säga att vi inte hade internet, så att leta reda på information var lite bökigare på den tiden. Nu har de börjat åttan och de ska få undervisning i ämnet, och det behövs, märkte jag. Även om de på eftermiddagen kunde klart mer än de kunde på förmiddagen! ;)
 
Även om jag inte sällan hamnar i diskussioner med eleverna om helt andra saker än det som traditionellt avhandlas inom svensk- och engelskämnet, så ser jag inte det som något negativt. All kunskap är bra och jag hoppas fömedla ett intresse av att lära sig så mycket som möjligt om allt möjligt till tonåringarna. Idag visade jag denna bild och diskuterade den:
 
 

Att inte kunna njuta av massagen

Vilken dag!
 
Första dagen med eleverna flöt på utan några som helst problem. Det verkar som att jag bara har 14 elever i min klass, men ingen är nytillkommen, så det behövdes inte direkt någon lära-känna-tid. Inte för mig i alla fall. Min nya mentorskollega behövde dock få veta lite om juvelerna, och tyvärr har majoriteten av lärarna som undervisar min klass bytts ut under sommaren, så de närmsta lektionerna framöver lär bestå av en massa presentationer.
 
http://www.lolhome.com/img_big/funny-picture-1278598399.jpg
 
Eftersom min ömmande axlar avsevärt förvärrats över helgen (nu verkar det typ som att jag fått muskelinflammation i båda axlarna), så ringde jag och lyckades få en drop-in-tid på massage. 30 minuter valde jag, eftersom jag var osäker på hur det skulle vara att bli knådad när man har så ont. Redan efter tre minuter insåg jag hur klokt det var att inte ha valt en timme (vilket jag normalt sett alltid väljer). Jäklar, så ont det gjorde! Dels ömmade musklerna så mycket, det var precis som om jag hade träningsvärk och att massera då är inte helt skönt, dels ilade smärtan ut i vänsteramen hela tiden pga ställningen man ligger i. Jag har aldrig förr plågats så mycket under en massage! Inget ont om massören - hon var jättebra - utan det var min kropp som ställde till med obehaget. Hemskt, men helt klart nödvändigt. Skulle behöva gå varje dag denna vecka, men vem har råd med det?
 
Men en olycka kommer sällan ensam. Den plågsamma genomarbetningen av mina axelmuskler var bara förrätten. På dagis pratade jag en del med en fröken, och Kevin krävde att få bilnyckeln med en gång. Vi har som procedur att han alltid ska "låsa upp". Åh, vad jag ångrar att jag gav med mig och räckte över nyckeln till honom! Ganska snart kom han upprörd tillbaka till mig och fröken och jag insåg att han stoppat nyckeln i ett stuprör, som går låååångt ner i marken. Fröken hämtade en sopborste, för att se hur djupt det var, och det var djupare än så... Det var bara att glömma att få upp nyckeln där och då. Och eftersom hemnycklarna var inlåsta i bilen (tillsammans med mobilen, kylvarorna från ICA mm), så var det bara att glömma att gå hem och hämta reservnyckeln. Jag fick ringa 17-åriga sonen, som var hos sin pappa. Han cyklade hem till mig och hämtade reservnyckeln och cyklade till dagis med den. Under tiden fördrev jag och Kevin tiden på dagis lekplats. Till sällskap hade vi Livia, en ursöt tjej, som redan på morgonen fattat tycke för mig och också skulle ge mig puss och kram när jag skulle gå. =) En liten solstråle bland alla dagens bildliga regnmoln!
 
I morgon är en annan dag. Förhoppningsvis mindre smärtsam och mindre klantig!
 
Ett minne blott?
 
 

Hur tänker de?

När jag var riktigt liten och skulle addera tal, så blev svaret alltid fel. En vuxen skulle lätt kunna avfärda det hela med att jag var dålig på att räkna, men den som brydde sig skulle snabbt märka att jag alltid fick ett för mycket i mina svar och orsaken till det var att jag räknade med plustecknet också. Jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i matte, så själva färdigheten var det alltså inget fel på. Men det här med att klura ut hur folk tänker, det är jag alltid fascinerad av.
 
Framför allt i mitt yrke som lärare, så får jag utöva detta detektivarbete, ibland dagligen. Så många felaktiga svar är egentligen väldigt logiska! Dessutom, om jag ska kunna hjälpa en elev på bästa sätt, så är det ju lättast ifall jag vet var i tankeprocessen det går fel.
 
Men det är ju inte bara elever som tänker. Inte minst med min yngsta son är det spännande att hela tiden fundera på vad som susar genom hans hjärna. När vi tittar på pedagogiska barnprogram, så är han alltid väldigt fascinerad och engagerad. Men hur mycket förstår han egentligen? Och hur visste han att Dora behövde ha ett förstoringsglas ifrån ryggsäcken när han aldrig sett ett sådant förut? Är det för att det är ett avsnitt han redan sett? Hur mycket minns han?
 
Att få arbeta med barn, oavsett ålder, måste vara något av det roligaste man kan göra. Alla intressanta diskussioner man får ta del av, alla spännande vinklingar på saker och ting. Jag ångrar verkligen inte valet av yrke när det gäller mötena med eleverna! Nästan varje dag lär jag mig något nytt. "Hur kan du veta så mycket?" frågade grannflickan idag. Tja, med så mycket kunskap i miljön jag vistas i varje dag, så är det självklart att det inte bara är eleverna som lär sig något!
 
 

Fel kärlek

VM i Moskva har inte bara handlat om friidrottarnas prestationer, utan en hel del skriverier har också gällt landets gay-politik. Ett par svenskor målade naglarna i regnbågens färger som en tyst protest, något som uppmärksammades över hela världen. Jag tycker själv det var ett bra sätt att visa sitt missnöje och jag stödjer helt och fullt de homosexuellas rättigheter. Däremot tycker jag riktigt illa om kommentaren, som är tänkt att vara ett argument till varför HBTQ-personer ska ha lika rättigheter som övriga: "Vad kan vara fel med kärlek till en annan människa?" Jag förstår självklart tanken, men faktum är att kärlek till en människa kan vara riktigt fel! Det finns vuxna som hyser fel sorts kärlek till sina (eller andras) små barn och då är vi inne på verkligen vidrig kärlek. Så argumentet, som i grunden verkar så bra, får bara mig att rysa. Jag skulle hellre säga att kärlek mellan två människor som älskar varandra inte kan vara fel. Samma idé, bara lite omformulerat. Det handlar om kärlek på lika villkor mellan personerna och DÅ kan man verkligen undra hur en del kan fördöma något så vackert och livsviktigt.
 
 

Slut efter 15 år

I 15 år har jag jobbat på Sävjaskolan. Fast helt sant är det inte, för när jag började där, så hette skolan Stordammsskolan. Efter ett par år ändrade vi namnet. Nu går Sävjaskolan i graven, fast bara när det gäller namnet. Vi slås nu ihop och blir en F-9-skola, i stället för att vara en 6-9-dito. Nymålade lokaler, nybyggd insida, en massa nya kollegor, nya rektorer... Fast jag är kvar, samma gamla Jeanette. Och eleverna, finns de kvar? Jag antar det. Skolan har inte tillgång till några elevlistor ännu, men så många borde inte ha slutat över sommaren/flyttat in.
 
Idag var första arbetsdagen och visst var det segt att komma upp. Erfarenheten säger mig dock att det blir ännu värre i morgon. Att vi dessutom ska upp tidigare än vanligt, eftersom vi ska på konferensresa, lär göra att nog inte bara jag kommer att sitta och gäspa på eftermiddagen. Fast jag ser fram emot resan. Det ska bli spännande att lära känna alla nya, och eftersom vi kommunanställda inte är bortskämda med att få åka iväg på konferens, så suger man i sig av varje sekund.
 
Även om en epok går i graven nu när "gamla högstadiet" Sävjaskolan försvinner, så ska det bli spännande att se vad framtiden håller i sina händer!
 
 

Pridefrossa

Lördagen utlovade sommarens varmaste dag, men Kevin och jag vågade oss ändå till Stockholm för att se på Pride-paraden för allra första gången. Att stå vid vägkanten var inga problem, för vi stod i skuggan, men att välja att åka buss och tåg hela vägen var ingen höjdare. AC är liksom en nymodighet som inte hittat till kollektivtrafiken än... Bussen hann bara masa sig in till Uppsala innan jag ångrade mig och önskade att jag tagt bilen till åtminstone Upplands Väsby och bara åkte kommunalt en liten bit.
 
Paraden var mäkta sen och efter att den hållit på ett tag, så tog det slut och vi började traska till Donken. Jag tyckte det var lite konstigt att ingen annan gick, och svaret kom några minuter senare, när tåget fortsatte. Tokigt att det inte höll ihop!
 
Det var skojigt att se, även om vi inte stannade till slutet och Kevin ropade "Mera!" mest hela tiden. Han njöt nog mest av att det var lastbilar, bussar och polismotorcyklar med i tåget. För er som inte var med kommer här lite foto-frossa!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0