emblasmatte

Med höga förväntningar, så åkte vi under tisdagen till Gröna Lund. Mamma mötte upp och höll oss sällskap. Själv hade jag krängt på mig ett åkband, eftersom Kevin är för liten för att åka själv. Däremot var alla karuseller gratis för honom, och det var ett stort plus.

 

Först satte vi oss i flygande elefanterna. Redan efter första varvet insåg jag att jag förträngt att jag lider av åksjuka... Runt, runt, upp i luften och ner igen. Lyckligtvis var det inte alltför farligt, men en repris var uteslutet. Kevin var rätt sammanbiten. Därefter verkade Nyckelpigan vara ett bra val. Info-tavlan berättade att köandet skulle ta 30 minuter. Yeah, right... Och köa är inte riktigt Kevins grej. Han krängde i famnen och släppte jag ner honom, så försökte han helt sonika gå förbi hela kön. Det är inte lätt att vara liten...

 

 

Turen i Nyckelpigan visade sig gå i betydligt raskare takt än jag kom ihåg. Kevin var tyst hela resan och när jag kikade på fotot efteråt, så föstod jag varför... Stackars barn! =)

 

 

I den gamla cirkuskarusellen var det hästarna som lockade mest första gången, men andra fick jag upp honom på lejonen. Kevin röt som ett lejon mest hela turen och vinkade till mormor varje varv.

 

Ni vet hur många gånger vi läst om det: kommuner som öppnat stora pengabörsen och saftat till det rejält med något flådigt projekt. Allt verkade så bra på pappret, men när det kom till kritan, så fungerade inte designen som det var tänkt och allt får göras om och kostar oss skattebetalare ännu mer pengar. Stora Torget i Uppsala är en sådan sak. Busstorget fick sådana fina stenplattor, dyra som skrutt, importerade från Italien tror jag. När de väl var på plats, så upptäcktes det att de inte klarade av tyngden av bussarna, utan sprack. Miljoners miljoner åt pipsvängen, alltså.

 

 

Det är dock inte bara i det stora, som designen inte håller måttet. Inte sällan kan man se muggar eller andra köksattiraljer, som förvisso är snygga att se på, men desto mindre praktiska att använda. Ibland undrar man t.o.m. hur designern tänkt, eller om denne ens tänkt alls eller kom på idén i ett rusigt tillstånd. Kläder, däremot, brukar vara förskonade från idiotiska designer, med undantag för sådant vi kan se på catwalken i Paris etc. Vardagsplaggen är i 99% av fallen mycket funktionsdugliga. Och nu råkar jag då ha köpt det där hundrade plagget...

 

När jag tar på mig denna klänning, i det tunna, sköna materialet som ju är perfekt en sommar som denna, så sitter den precis som den ska. Redan efter en timme, så har dock allt förändrats och ju längre dagen går, desto längre bli också klänningen. Egentligen hade det ju inte varit så farligt, om det bara var att morgonens lårlånga plagg slutar nedanför knäna på kvällen. Men ALLT förlängs, så även armhålorna. Ja, hålorna! Min BH är osynlig på morgonen, men på kvällen ser man heeeeela skiten. Tur att jag har BH i varje fall... ;)

 

På E4:an mellan Stockholm och Uppsala finns en stor reklmaskylt, för Statoil om jag inte missminner mig helt. Med stora siffror upplyses vi om att det tar 6 minuter till avfarten mot Knivsta och 22 till norra Uppsala. Självfallet går det ju inte att låta bli att kasta ett öga på klockan för att se ifall informationen stämmer. Och det gör den så klart inte, eftersom foten vilar lite för tungt på gaspedalen. Det tog drygt 3 minuter till första avfarten och 12 till ovan nämnda andra avfart.

 

Så vad lär jag mig av detta? Jo, att informationen jag fått inbankat i mitt huvud om att man tjänar så lite tid på att köra för fort inte stämmer. För på den relativt korta sträckan, så tjänade jag in 10 minuter. Antag att jag reser till Göteborg eller Malmö - tänk så mycket tid jag sparar på att blåsa iväg i 130 i stället för 110!

 

Därför bannar jag härmed dessa reklamskyltar som berättar hur många minuter det är till macken, snabbmaten eller what ever. Skriv hur många kilometer det är i stället! Jag tror att det är många fler än jag som lockas att fortsätta köra för fort när man inser hur mycket (dyrbar) tid man sparar in. Att så många fler riskerar att stryka med i olyckor är ett faktum som blåst bort i farten...

 

Oj, så likt en insändare detta blev. Kanske något att ha med i undervisningen i höst? ;)

 

Kevin har alltid älskat att titta på akvariefiskar. När vi kommer till restaurang Java i Uppsala, dit vi inte åker ofta, så vrålar Kevin "fisk!" redan på parkeringen. Medan vi väntar på maten tittar han på de stackare som överlevt i tanken med plastväxterna. Därför verkade det vara en synnerligen bra idé att tillbringa en av de lediga dagarna på Aquaria i Stockholm.

 

 

Kevin och jag blåste ner, nerkylda av sprillans ny AC, trots att det inte fanns någon gassande sol i sikte. Har jag nu betalat en dyr AC, så ska den banne mig användas! Trots mitt extremt dåliga lokalsinne, så kom vi till Djurgården utan krusiduller. Fast när vi väl kom dit, så uppstod problemet med parkering. Ska det vara så svårt att bygga ett P-hus på ett av huvudstadens mest välbesökta ställen? Allt kringkörande och stirrande överallt gjorde att när jag väl klev ut vid Nordiska Museet, så var jag bokstavligen helt yr. Inte blev man desto stadigare på benen när man för fem timmar tvingades betala 240:- i p-avgift!

 

Stapplade iväg till Aquaria i stormen och mötte upp med syster och hennes två juveler. Det första vi möts av när vi kommer in i regnskogen är en gigantisk mal (?) som stirrar på oss i vattnet bara någon meter bort. Kevin tyckte det var skitläskigt och från den sekunden var hela besöket förstört. Det mysiga ovädret som utspelar sig i regnskogen var så läskigt att Kevin skakade. Alla akvarier och fiskar, grodor mm var skitläskiga och Kevin ville inte komma i närheten. Inte blev det bättre av den dämpade belysningen. Det spelade ingen roll att jag försökte säga att rockorna vinkade, de blev inte ett dugg intressanta för det.

 

 

Efter en stund tog vi oss till cafeterian för att äta. Jag, som blivit åksjuk av mitt eget bilkörande, var faktiskt så dålig (yr och illamående) i kön, att jag ett tag trodde att jag på allvar skulle svimma. Jag fick bara i mig ett par tuggor av varmkorven, men åksjuketabletten jag fick ta gjorde så småningom susen. Fast en biverkan är att jag blir extremt trött i två dagar.

 

Så, med facit på hand: ett på pappret lyckat besök med några av Kevins favoritdjur slutade med åksjuka, extrem p-avgift och gallskrikande pojke, som i flera dagar efteråt säger "Nä fisk!"...

Varje sommar ska min bil besiktigas, servas och repareras. Självklart kommer allt på en gång. På försommaren rullade jag in till bilprovningen och blev underkänd då bromsarna tog väldigt ojämnt och därför fick Kalle på verkstaden lite sköna slantar inför semestern.

 

Nu i juli var det dags för service och reparation av den trasiga AC:n. Givetvis dröjde det några veckor innan jag fick tid, så jag riktigt skulle hinna grillas ordentligt under mina bilfärder fram tills dess. Eftersom en varningslampa lyst i flera månader (men bilen verkar fungera utan problem ändå), så fick jag kostnadsupplysning om både service (ny kamrem, hm), AC-reparation och lagning av lamb... vad det nu hette. Servicen: 7500 typ, medan de båda reparationerna kostar närmare fem lakan - VAR! Say what!? "Jaha, men vad händer om jag inte lagar limbon, då?" undrade jag, varpå nissen på verkstaden harklade sig och sluddrade runt lite innan han kom fram till att det mest märks på en ökad bränsleförbrukning. "OK, men bilen är ju så gammal, så då är det nog inte värt...", varpå han replikerade att bilen inte lär gå igenom besiktningen om den inte lagas. "Men nu är den precis besiktigad och det gick alldeles utmärkt" kontrade jag och bevisade att hans valser inte fungerar på mig. Så fem papp "sparade" jag in i varje fall. Jag tänker inte reparera något onödigt. Egentligen hade jag ju kunnat strunta i att fixa AC:n också, och därmed gått ner ett par kilo i vätskeförlust varje stockholmsresa... =)

 

I morgon hämtar jag ut gamla Bettan, som faktiskt bara är värd 15.000:- enligt Blocket. Hon är påkostad nu, så jag förväntar mig att hon rullar på finfint länge till, trots att hon redan är uppe i 32.000 mil. Men även om hon gör sin plikt som trotjänare, så går det inte att komma ifrån att det kommer att svida rejält i plånboken i morgon. Det är banne mig en LYX att unna sig att ha bil!

 

Att livet är en berg- och dalbana är ingen nyhet. Men den här sommaren måste ta priset! Jag vill inte berätta om vad som hänt och hoppas mina läsare respekterar det. Det är inte bara jag som är inblandad och av respekt för andra, så vill jag inte säga för mycket, men det är skönt att få skriva av sig och även om jag inte berättar on händelserna, så förmedlar ju ändå känslorna någon form av läsvärde. Hoppas jag...

 

När allt känns bra och lyckan ler mot en går livet i dur. Jag har haft en väldigt lycklig period denna sommar och den glädje man upplever för så mycket gott med sig. Plötsligt infiner sig en obegriplig energi och dagarna i ända har man projekt på gång. Saker, som borde tagits itu med för månader sedan, blir i ett nafs avklarade. Jag fick större delen av huset storstädat och som en följd av att jag mådde så bra, så åt jag rätt. Inget småätande, inget socker och vips, så försvann tio kilo på några veckor.

 

Men säg den glädje som varar. Lyckan tog en abrupt vändning och livet kändes rätt pissigt ett tag. Lagom tills det kanske finns lycka i vardagen igen, så inträffar nästa tragedi. En olycka kommer sällan ensam, heter det ju, och det stämmer så bra denna sommar. Över en dag omkullkastas all glädje och en obeskrivlig oro och ilska infinner sig. Hur kan livet vara så orättvist? Varför ska goda och snälla människor drabbas så illa? Jag, och fler med mig, känner en stor frustration och maktlöshet. Jag vill göra något, men VAD!?

 

Sommaren är långt ifrån slut. En hel månad har jag kvar innan jobbet och vardagen tar vid igen. Jag funderar på hur mycket som kan hinna hända på fyra veckor och blir kall inombords. Alldeles för mycket, inser jag. Jag håller tummarna hårt, hårt, funderar på om det är värt att börja be till någon Gud, men inser att om en sådan finns, så skulle inte oskyldiga, snälla människor drabbas så illa. Det bästa jag kan göras är att finnas till hands, att stötta och ge ännu mer kärlek. Jag hoppas innerligt att jag själv får må bra, så jag orkar göra det, för det är inte lätt när man själv blir utsatt för svek att finnas till för andra nära och kära. Jag vet, för det är ju bara ett par veckor sedan jag sveks illa själv.

 

2013 har, trots att bara halva året har gått, gett mig mer sorg och smärta än något annat år hittills i mitt 42-åriga liv. Årets berg-och dalbana har nått nya bottenrekord och det känns som att jag är tio meter under markytan. Nu är det banne mig dags för en sväng uppåt!

 

Det var bara Kevin och jag hemma i morse (och Embla), så det blev jag allena som fick stämma upp i en gnisslande födelsedagssång. Sonen verkade inte ha något emot det, utan tittade stort på alla paket i stället. Till min glädje tyckte han om att riva upp papprena på dem allihopa och verkade uppskatta allting. Han föstod att det var en pool i ena paketet och har frågat flera gånger idag om han får bada, men det har inte funnits tid eller lungor till att fixa med det idag.

 

Favoriterna var helt klart de som lät mest; gräsklipparen och munspelet. När vi skulle åka iväg till polisen för att hämta ut passen, så skulle gräsklipparen absolut med, och Kevin blev jätteledsen när han inte fick ha den i knät i bilbarnsstolen. Som att den skulle få plats!

 

Två hela år har gått sedan han kom till världen, två veckor för tidigt men ändå fyra kilo tung. Det har varit två helmysiga år, med en kramig, charmig och nästan alltid glad kille. Han har fullt med energi och är socialare än någon annan unge jag vet. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och ser fram emot vad resten av hans liv har att erbjuda.

 

 

 

Trots att vädret inte var på topp i morse, så bestämde jag mig för att resan till Furuvik ska bli av i varje fall. Det är bara skönt om det inte är gassande sol och med facit i hand så har det varit en perfekt dag.

 

Kevin har med glädje spanat in apor, både på håll och när de varit så nära att man skulle ha kunnat röra vid dem om man sträckte ut handen (fast det fick man inte göra).

 

Puh! Ibland skriker jag desperat efter några ynka, lugna sekunder. Kevins energi låter mig dock inte slappna av ens för ett ögonblick. Som exempel ska jag återge ett par minuter av denna dag.

 

Efter 50 minuter på en knökfull polisstation för att ordna pass, och där jag glänste fint på mitt fotot, genomsvettig av att hålla ordning på Kevin som inte ville sitta stilla eller ens sitta ner, så kom vi hem. Som genom ett under fick jag honom att sitta i vagnen hela vägen till dörren. I vanliga fall kräver han att gå själv, rycka i alla garageportar, bestiga alla stenar och stubbar som finns, plocka upp alla ofärdiga körsbär från backen, jaga alla katter osv osv. Medan jag fiskar fram husnyckeln passar han dock på att glida ur barnvagnen och börjar skjutsa iväg den i full fart. Jag rusar iväg och får tag på honom. När jag ska ta tag i vagnen, som hamnat i buskarna, springer han iväg för att plinga på hos grannen. Några gasellsprång senare har jag stoppat honom i sista stund och lotsar honom vänligt men bestämt till vår egen ytterdörr. Jag låser upp med ena handen och placerar honom innanför ytterdörren. Som genom ett mirakel springer han inte ut igen när jag ilar iväg för att hämta vagnen, fortfarande i buskarna. Det kan jag tacka hunden för.

 

Inne! Nu blir det väl lugnt? Yeah right... Jag öppnar altandörren till hunden och självklart studsar junior ut. Medan jag går tillbaka för att hämta matkassen i vagnen, så smäller altandörren igen, lyckligtvis inga fingrar i kläm, men det gäller ju att försöka se till så det inte smälls igen fler gånger. Medan jag packar upp de få varorna har Kevin öst ut sanden i sandlådan på plattorna. Jag leder honom till badrummet, men han vill absolut tvätta händerna på sitt eget sätt, det vill säga genom att stirra på tvålen medan den glider i handen. Jag har inte lust att vänta, så jag går och lägger upp gårdagens middag i hans tallrik under tiden. Medan den värms i ugnen går jag för att kolla sonen, bara för att finna att han sitter (!) i handfatet!

 

Och så här fortsätter det. Hans hjälp med att torka upp spilld mat, slutar alltid med att den hamnar på golvet. Medan jag ska röja upp på matplatsen, så är han någon annanstans och ställer till oreda. Fast alla ni nadra, som har eller har haft tvååringar, är ju helt bekanta med detta. Om femton år kommer jag att tänka "små barn, små bekymmer". Men oj, så stressigt det är när man är mitt i det! Fast jag kommer alltid att kunna titta tillbaka på hans passfoto och minnas. För ine ens vid fotograferingen ville han vara stilla, när det fanns så många roliga saker att pilla på. Och det syns på bilden. Men det är väl lite av charmen också? =)