emblasmatte

Jag älskar djur, ingen tvekan om det. Många är husdjuren jag ägt och att leva mitt liv utan dem vore otänkbart. Däremot uppskattar jag inte alltid när andra har husdjur. På min gård finns tre hundar inklusive min egen och dessa har jag inga problem med. De är tysta och snälla och stör ingen. På min gård finns också katter, en sisådär sju miljoner stycken och det är då det är ett problem. Om det bara hade funnits ett par stycken, så hade allt varit frid och fröjd, men när det blir så många, så blir det en sanitär olägenhet. Barnens sandlåda innehåller mer kattbajs än sandkorn, de allmänna gräsmattorna innehar åtskilliga bruna högar man får sick sacka emellan och min egen lilla täppa är högst utsatt den med. Mitt lilla land blir ofrivilligt gödslat, på plattorna vid bord och stolar hamnar titt som tätt avskräde och på bordet sitter allt som oftast en hårig liten varelse. Det händer också att de oblygt travar in i mitt hus när jag har altandörren öppen och eftersom jag är allergisk, så uppskattar jag det inte.

 

Det är något fel när katter uträttar sin behov på helt öppna platser såsom gräsmattor och stenplattor. Troligtvis gör de detta eftersom rabatter och sandlådar redan svämmar över av skit. Jag har varit i kontakt med hyresvärden, som "tar detta probelm på största allvar" genom att fånga in lösspringande katter. Men bara de utan halsband, så klart. Och eftersom mina grannar vet detta (för det står ju till och med i varningsbrevet som skickas ut i förväg), så stoltserar deras älsklingar med vackra halsband med små pinglor på. Då händer ingenting och problemen kvarstår.

 

Idag, på väg till tvättstugan, gick jag förbi en av dessa ägare. Hon innehar inte mindre än tre hårtussar som löper fritt i området. Jag hälsade men hon är en riktig snorktant som aldrig hälsar tillbaka. Dessutom, liksom!! Jag gick vidare till skogen med Embla och tänkte i mitt stilla sinne: Vad händer ifall jag släpper loss Embla att gå omkring på hennes tomt? Jag menar, jag vill ju inte att henes katter ska gå på min. Det om något vore väl att visa vad jag tycker om detta. Då kanske hon fattar. Problemet är att jag skulle få hyresvärden efter mig. Katter får göra intrång, men inte hundar. Idiotiskt. Det kanske är värt en anmärkning från Uppsalahem i alla fall...?

 

Kevin är nästan två år och han är därmed i den där berömda åldern, då han minsann ska ha det precis som han vill. Får han inte det så är det djungelvrål á la Tarzan som följer. Oftast handlar det om att han vill ha onyttiga saker, som saft, glass, kaka etc. Fast helt sant är det ju inte, för ibland vill han ha frukt, men då får han det med en gång, till skillnad från snasket och då uteblir det där primalskriket.

 

Nu kommer det fina i kråksången: alla vet att småbarn inte ska äta onyttigt, men nästan alla tittar också snett när jag låter Kevin skrika som en stucken gris. Varför ses jag med blidare ögon om jag ger efter och ger honom vad han vill ha? Jag vet att det är irriterande med volymer på två miljarder decibel, men till skillnad från de flesta andra ute, så tvingas jag ju lyssna på detta oväsen mest hela tiden. Jag har inte blivit döv och jag är inte nonchalant, jag vill bara att mitt barn inte ska vinna varenda strid, i synnerhet inte när det handlar om saker som inte är bra. Ger jag honom allt han vill ha, så blir han bortskämd, och då kommer folket att titta snett på mig senare för det i stället. Hur jag än gör, så verkar jag inte kunna lyckas...

 

Men det spelar ingen roll. Jag kommer fortsätta låta honom skrika om jag inte kan få honom på andra tankar (för det försöker jag alltid, men inte ens en tvååring är så lättlurad alltid). Det vore bara trevligt ifall folk slutade stirra, som om jag inte märkte att mitt barn gallskriker...

 

Som tjej så lägger man ofta ner en hel del tid på att snygga till sig. Jag har tyvärr inte så mycket tid som jag vill, så jag kom på idén med att konsultera en make up artist, som tatuerar permanent make up (varför den nu kallas så, när den bara sitter i typ fyra år...). Idag var det dags och på plats målade hon mig, så jag kunde se hur jag skulle se ut om jag var tatuerad. Mina ögonbryn är olika höga och att få till en snygg vinkel är typ omöjligt, så om jag hade dem tatuerade skulle det bli mycket lättare att veta vilka hårstrån som måste bort.

 

Jag har heller aldrig varit förtjust i min överläpp, så att tatuera den så den ser bra ut verkade lockande. Men när hon var färdig och jag såg mig i spegeln kunde jag bara skratta. Visst, läpparna såg bra ut, men det var ju inte jag! Med tiden hade jag ju vant mig, men skulle allt detta vara värt alla de pengar det faktiskt kostar?

 

Nja, det blev en läppenna och en ögonbrynspenna i stället. Nästan samma resultat, mer jobb dock, men många tusen kronor billigare!

 

Jag får hålla hårt i slantarna. Jag känner på mig att det blir minst en spännande resa snart i framtiden! :-)

 

Oj, vad länge sedan det var jag skrev här! Tiden rusar iväg och jag har varit så upptagen.

 

Nu är terminen slut även för mig och jag är verkligen i stort behov av ledighet. Det har varit en väldigt jobbig termin för både mig och flera av mina nära, men jag har ju varit tvungen att bita ihop och jobba vidare. Nu ska det bli skönt att få slappna av. Även om det inte blir så precis avslappnat när Kevin är hemma från dagis också och vägrar låta mig vara längre än en meter ifrån honom...

 

Kanske är det åldern, kanske är det separationen som gör honom så mammig. Idag, till exempel, när jag rensade i mitt pyttelilla jordgubbsland, så stod han och skrek vid kanten och ville att jag skulle hålla honom i handen samtidigt. Trots att jag bara var 6-7 decimeter bort... När vi är i tv-rummet, så vill han alltid sitta i knät på mig. Även när han vill leka med stora traktorer, och det blir bökigt med både honom och traktorer i knät, så vägrar han acceptera att sitta bredvid mig. Sådant här är väldigt påfrestande. Det är ärligt jobbigt att klippa gräsmattan med en hand, för att man måste hålla i honom med den andra. Det är inte kul att duscha medan han står och håller i draperiet, så det blir blött i hela badrummet, för att han är rädd att jag försvinner bakom draperiet. Så här är det varje dag och när man aldrig får någon avlastning, så är det påfrestande. Men det är väl en fas som går över. Det är bara att bita ihop, som vanligt...

 

Andra saker går bra. Vi hade personalfest i går och mellansonen ryckte in som barnvakt. Kevin skötte sig jättebra och det var inga som helst problem. Brorsan fick till och med på blöjan perfekt!

 

Denna vecka har också talet gjort ett jätteskutt framåt. En morgon när vi kom till dagis, så sade Kevin "Hej Maja!". Inget märkvärdigt för de flesta, men för Kevin att säga det helt utan antydan till fel är det ett genombrott. Han säger också andra namn, såsom Luna. Länge har han haft sina ord för saker och ting, ord som nästan bara jag förstår, men nu har några alltså börjat bli helt rätta, så att alla förstår dem. Jag tror det kommer att göra att det tar bort en del av hans skrikande, för när man inte riktigt förstår honom, eller om han vill säga något han inte kan sätta ord på, så skriker han i frustration. Inte dödskul det heller...

 

Även om jag här skriver en del negativa saker, så får man aldrig glömma allt det positiva. En av Kevins mest fantastiska egenskaper är hans sömn. Han går nästan aldrig upp före 8.00 frivilligt, efter en sisådär 12 timmars sömn. Sådan har han ALLTID varit. Om jag skulle sammanfatta allt som är jobbigt och allt som fungerar bra, så vinner helt klart det positiva. Kevin är ett fantastiskt, underbart, snällt barn! Men ibland skulle det vara skönt om man fick lite avlastning någon gång ibland...

 

Det är dagen före långhelg (välbehövlig vila!) och jag har haft tre lektioner idag. Tyvärr har eleverna inte jobba på så snabbt som de borde, så jag kunde inte bjuda på fika, som jag brukar göra precis före sommarlovet. Alla tre lektioner fick vi vara i datorsalen, där eleverna skulle göra färdigt sina engelska filmer. En del hann inte, trots all denna tid, och fick lämna in halvfärdiga arbeten.

 

 

Nästa vecka är det bara tre dagar med eleverna. På måndag ska jag till Stockholm med min klass, på tisdag är det städ, mys och fotbllsturnering. Och på onsdag är det avslutning. Åh, så jag längtar! Det har varit en kämpig termin, så jag behöver få sätta mig ner och bara andas ut och ta in allt som hänt. Det är inte bra att skjuta känslor och annat på framtiden.

 

Efter avslutningen har vi lärare några arbetsdagar kvar på skolan. Det är alltid fascinerande att vara i lokalerna utan elever, för det blir så lugnt och tyst. "Är det så här andra har det på sina jobb?" funderar man. Det går nog aldrig att fantisera om hur mycket liv och rörelse det är i en lärares arbetsmiljö om man inte själv befinner sig där!

 

En vecka. Sju dagar. 157 timmar, typ. Sedan är det tystnad. *längtar*

Under mina 15 år i häkten och på anstalter, så har jag alltid tänkt, att om det vore fysiskt omöjligt för människor att ljuga, så skulle detta vara en så mycket enklare värld att leva i. Tänk så snabba alla rättegångar skulle vara! - "Är du skyldig" -"Ja...".

 

Idag fick jag ytterligare en tankeställare. Jag var kallad som vittne till en rättegång och jag har tidigare aldrig satt min fot i en domstolsbyggnad. Nu gick jag in, med en stor väska, för tanken var att jag skulle sätta på mig mer obekväma, strikta kläder när det närmade sig min tid. Var det någon som reagerade? Nej, ingen höjde ens ett ögonbryn. Ingen kontroll när man skulle in i byggnaden eller rättssalen. Jag hade ju kunnat haft med mig ett gäng pistoler...

 

Det är fascinerande så nervös man kan bli också. Hela dagen, under alla timmar av väntan, var jag inte ett dugg nervös. Men så ropades jag upp och hjärtat började slå som bara den. Själva förhöret varade bara ett par minuter. På vägen hem funderade jag på om allt verkligen kom fram. Jag hade nog velat ha följdfrågor, så jag kunde berätta alla detaljer, men frågorna uteblev och min tid i salen blev kort. Nu håller jag bara tummarna för att mitt vittnesmål har gjort nytta!

Ibland har man sådana där dagar, då man är så vansinnigt trött och slut, som idag. Jag har faktiskt ingen aning om varför. Natten har varit bra och jag har sovit nästan 8 timmar. Ändå var jag jättetrött och seg redan på morgonen, men sovmorgon är uteslutet, när Kevin väl vaknat.

 

Först planerade jag att vila samtidigt med Kevin. Men gör jag det, så försviner den enda timmen på dagen då jag har lite egentid och det ville jag inte. Jag hade en uppsättning betyg som var tvungna att matas in, så det "roade" jag mig med medan han sov.

 

Kanske är det efterdyningarna av hårt arbete, dels på jobbet i veckan, dels i fredags, då jag efter en lång arbetsdag inte bara klippte gräset (med en hand, för Kevin blev rädd för klipparen och krävde att jag höll honom i handen) utan också hade fyra timmars tvättstuga. Men annars har jag tagit det lugnt i helgen, träffat kompis över middag, handlat shorts till Kevin och tvättat ett par maskiner till (de nya klädesplaggen jag köpte idag). Fast värmen gör väl sitt också.

 

Det är bara att vänja sig. Det kommer att komma många, många fler sådana här dagar. 

 

 

 

 

För något år sedan sade jag upp morgontidningen. Även om det är intressant att läsa nyheterna, så fanns aldrig tiden. På morgonen hann jag skumma igenom ett par ingresser, på eftermiddagen fanns ingen tid nu när jag var småbarnsförälder. Så eftersom varenda tidning nästan var orörd, så var det ingen idé att förnya abonnemanget.

 

För att ändå tillgodose nyhetsbehovet, så läser jag varje dag Aftonbladet på webben. Jag vet, jag vet, men det är sådana lättsmälta nyheter jag orkar med. Jag iriteras dock över journalistikens fula knep. Främst är det avsaknad av ort/stad som gör mig så förbannad, så jag ibland skiter i att klicka på rubriken (och därmed bidra jag inte till statistiken över lästa reportage). Om det hänt en olycka, kanske har någon dött, så undviker Aftonbladet konstant att skriva om var detta inträffat i rubriken. Inte förrän man klickar sig vidare, så får man veta.

 

Eftersom vi människor är nyfikna, och bara bryr oss om dödsolyckor i vår närhet (eller i områden där vi har vänner, släkt etc), så är det ett ganska slipat sätt att få statistik på hur många som läser nyheten. Det är ju inte förrän vi klickar, som det kan registreras ju, för hur ska webben annars veta ifall vi bara läser alla rubrikerna på framsidan?

 

Jag tycker det är fel sätt att få folk att läsa. Att skriva lockande rubriker borde väga tyngre. Dessutom blir det statistiskt fel. "Mest lästa" heter det på Aftonbladet, men bara för att jag klickar på en rubrik, så betyder det ju inte att jag faktiskt läser. Har det hänt en dödsolycka utanför ett köpcentrum, och jag klickar vidare för att se ifall det var vid "mitt" köpcentrum, så står det snabbt i ingressen. Var det inte "mitt" köpcentrum, så skiter jag ofta i att läsa artikeln. Ändå bidrog mitt klick till statistiken "mest lästa".

 

Men snart är det semester och då finns det nog tid att läsa lite mer. Kanske läge att börja prenumenera på UNT igen och skita i Aftonbladets fulrubriker?