emblasmatte

Nog för att Kevin är mitt tredje barn, men eftersom ettan och tvåan var småbarn för en eon sedan, så minns man inte riktigt hur det var. Tills man sitter i smeten igen...

 

Kevin är nu 20 månader "gammal" och kan i vissa lägen vara en mycket bestämd ung man, liksom alla andra småttingar, så klart. Fjanterierna jag utövat framför mina andra barn hade jag förträngt långt bak i hjärnan, men nu har jag insett den bistra sanningen: det är till att vara pajas igen. För när junior krånglar med tandborstningen, och det inte längre räcker med att sjunga om Bockarna Bruse som trippade över tandtrollsbron, så gäller det att ta till nya knep. Nu är vi inne i en period av tandtrollsjakt, och dessa osynliga tingestar flyger med tandborstens hjälp över hela badrummet. Säkert gäller det tandkrämen också, men vad gör väl det så länge pojken får ett bländande vitt leende?

 

Matningen är inte alltid helt lätt, om det beror på min matlagningskonst eller inte låter jag vara osagt. Ibland tvingas jag utklassa de stora clownerna på landets cirkusar, för att locka Kevin till att äta. Visst, han är nöjd, själv är jag mest... fjantig. Och hoppas att grannarna inte ser.

 

Nu har jag inte tid att skriva mer. Måste väcka lilleman, fjanta runt vid frukosten och - inte minst - när blöjan ska på. Han vill ju inte riktigt ligga stilla alla gånger. Ibland undrar jag ifall han krånglar till det just bara för att han vill ha sig en liten show...

I slutet av februari lämnade jag in en telefon på 3-butiken i Uppsala. En spricka i glaset skulle åtgärdas. Två veckor skulle det ta, enligt försäljaren med värsta munlädret (han har lyckats sälja två abonnemang till mig). Efter utsatt tid försökte jag surfa in på angiven hemsida och knappa in servernumret för att se hur långt de kommit med lagningen. Jag fick meddelandet att något sådant nummer inte fanns registrerat. Självklart ringde jag då upp butiken. Yeah, right. Efter åtskilliga försök utan att ens kopplas fram, så åkte jag till slut dit.

 

 

- Det går inte att ringa hit... började jag samtalet.

- Konstigt! svarade killen, tog sin telefon och testringde. Givetvis fungerade det alldeles utmärkt. Onöjd gick jag vidare med att berätta om mitt egentliga ärende och medan han knappade in på datorn, tog jag helt sonika min lur och ringde. Kopplades inte fram.

- Men från min telefon går det inte att ringa hit, fortsatte jag. Han frågade vilket nummer jag slog och jag berättade att det var det som står på hemsidan. Därpå tog han min lur och knappade in ett mobilnummer.

- Det är det här du ska ringa, kommenterade han.

- Då tycker jag ni kan skriva det numret på hemsidan! Han skämdes lite.

 

Sedan förklarade han att företaget som skulle laga mobilen har gått i konkurs, så det är ett annat bolag som lagar. Det är därför det tagit tid. Fortfarande onöjd bad jag att få veta vilket datum mobilen kommit till det nya företaget.

- 26 februari, läste han och insåg redan då min nästa kommentar:

- Då har det ju gått MYCKET mer än två veckor redan nu!

 

Hans kompis försökte komma to the rescue:

- De kanske behövde beställa någon reservdel, eller...

- De skulle byta skärmen. Det behövs ingen reservdel för det.

- De kanske...

- ...kanske är lata och arbetar lite långsamt, fyllde jag i. Generat tittade de på mig.

- Ja, så kanske det är...

 

Pinsamt tycker jag det är. Dels att numret på hemsidan inte alls går att ringa, dels att de försöker mörka hur lång tid en reparation tar. Tur att jag har försäkring och slipper betala något!

 

 

 

 

Facebook kan vara bra till mycket, till exempel inspiration. Efter att ha läst en berättelse där, måhända är den inte alls sann, men det spelar ju ingen roll, så länge min inspiration blev bra, så bestämde jag mig för att inte vara sämre än läraren i historien.

 

Berättelsen handlar om en man, som dog i kriget för Staterna. Kanske var det Afghanistan, kanske Irak, kanske någon helt annanstans. På hans begravning kom det fram att han hade en skrynklig lapp i sin plånbok, som hans lärare en gång gett honom. Därpå var skrivet ord, som hans klasskamrater hade skrivit om honom vid en uppgift, positiva ord enbart. När detta avslöjades, så trädde genast fler fram och berättade att även de har kvar denna lapp.

 

Och eftersom världen är full med skit och vi alla, tyvärr, är rätt bra på att påpeka när någon säger eller gör något dåligt, så tyckte jag att det var en himla bra lärare, det där. Så en morgon samlade jag klassen, delade ut en klasslista och efter ett kort, inledande tal så fick eleverna skriva positiva ord om varandra. Dessa samlade jag sedan in och nu väntar jag bara på att förstå teknikens under, så jag kan göra den bild, jag så omsorgsfullt letat efter, ljusare, så orden jag ska skriva på den syns tydligt. Sedan ska jag laminera lappen och dela ut den. Även om bara en enda elev blir gladare över de positiva adjektiven, så är övningen värd att ha blivit gjord.

 

Jag blev ärligt förvånad, då elever redan direkt efter lektionen frågade om när de skulle få se vad de andra skrivit. Flera stycken har frågat många gånger. De är så nyfikna och vill så gärna veta vilka bra egenskaper de fått sig tillskrivna.

 

Åh, om jag bara vore lite mer teknisk. Men snart, snart, kommer mina rara små sjuor att få en inplastad bild på en lejonmamma och hennes unge, med massor med fina ord skrivna på. <3

 

Blir så less på när polisen får skit för att de försöker stoppa brott. Nu jagades en bensintjuv från Uppsala och polisen beordrade att Hjulstabron skulle hissas upp, så bilen med andra ord inte skulle kunna komma någon vart utan tvingas stanna och personerna därmed tillfångatas. Bensintjuvarna valde dock att köra över brokanten, störta ner i vattnet och drunkna, och nu ska polisen utredas för tjänstefel. För bövelen, det var ju ett ypperligt smart knep att ta till! Ska poliserna sluta jaga folk som gasar iväg, för att dessa kan köra ihjäl sig? Det blir så himla patetiskt. Det var snack i somras (tror jag det var) också när poliser jagade en mc som körde vansinningt fort i Stockholm. Under biljakten kraschade mc:n och föraren dog. Men det är ju för tusan inte POLISERNAS fel! Det är ju inte de som gasade på motorcykeln eller körde genom bommarna och över brokanten. Det var ju de kriminella som valde att göra det.

 

Suck.

 

Suck igen.

Det är svårt att släppa sina favoritämnen, så här kommer ytterligare ett inlägg om reklam.

 

Är det någon mer än jag som undrat och irriterats över Lättas reklam? Vackra landskapsscener försvinner in i ordet LÄTTA, men bara i de tre första bokstäverna. De två sista förblir enfärgade. Why!?

 

Ibland funderar jag på varför det bara är gaget som gör att vissa ställer upp på reklam. Visst, kända hockestjärnor kan ju använda mjällschampo, det säger jag inget om, men när juniorlandslaget i hockey gör reklam för chokladmjölk, som bra återhämtningsdryck, då skär det sig. Borde inte ett landslag stå för nyttigheter?

 

 

Under en period, så lyssnade de stora sminkföretagen på kritiken och lät inte 17-åringar göra reklam för antirynkkrämer.Tyvärr är vi tillbaka där idag. Trovärdigheten är lika med noll.

 

Att ha snygga modeller kontra vardagliga har debatterats tidigare. ICA klarar sig ju finfint, trots att skådisarna inte är supermodeller. MAX däremot blir jag lätt förbannad över. De kör på den klassiska "snygg tjej, inte snygg kille". Varför kan inte killen också vara snygg!?

 

I Biltemas senaste reklam böjer sig en kvinna fram för att knyta skorna (tror jag) och hennes man stirrar in hennes bakdel och strax poppar det upp rabattpriset på bilbarnstol för bebisar. Kunde har varit en lyckad tanke, men jag gillar den inte.

 

Det finns många reklamfilmer som är bra och som går som följetong. ICA:s är given, men även Telenor, min personliga favorit. Däremot tycker jag 3 har skittråkig reklam, men ändå föll mitt val just på 3 när jag bytte abonnemang. Jag tror att vi kunder faktiskt lyssnar mer till priserna än till reklamen i de fallen.

 

Reklamen är här för att stanna. Jag hatar den för det mesta, men tänk så länge vi skulle behöva se på film utan att kunna kissa utan den!