emblasmatte

I love you, sweet darling! Soon we will meet again. I can't wait! You bring me joy and happiness and ease all my sorrows and pain. You put a smile on my face every single day and you are always on my mind. When I am in your arms I never want to leave. I miss you so much, but very soon the longing is over...

 

För ett tag sedan var Kevins pappa i Afrika ett par månader. Under den tiden märktes det tydligt hur snabbt ett litet barn glömmer bort ett utseende: En dag när en afrikansk granne, vars enda likhet med pappan är hudfärgen - varken kroppsbyggnad eller utseende stämmer överens alls - kom från bussen, så sprang Kevin fram, jätteglad, och sade "pappa". Mannen hörde inte det, men log mot Kevin och fortsatte hem till sig. Jag distraherade Kevin, som ville följa med mannen, och när denne försvunnit, så blev Kevin ledsen och ville leta reda på "pappa" igen.

 

 

I går mötte vi denna afrikanska man på parkeringen igen. Kevin ropade högt "Hej!" (vilket han förvisso gör till var och varannan person) och mannen hälsade glatt tillbaka. Men nu hade Kevin lärt sig koden: nu viskade han frågande till mig: "Är det pappa?" Just att han viskade, och alltså förstod att sådant frågar man inte högt, är något han snappat upp utan att jag eller någon annan sagt det rätt ut till honom. Vid den första incidenten, så förklarade jag bara (gång på gång) att det INTE var pappa (han ville inte riktigt tro mig), men just att jag försökte avleda hans uppmärksamhet då när det hände, att jag inte sade något högt till mannen, allt sådant har han omedvetet tagit till sig, så nu förstod han att en sådan fråga ställer man inte högt.

 

De är så små, men ändå så förståndiga. Vi ska inte underskatta exakt vad barn kan utläsa mellan raderna. Föräldrar, som bara grälar när barnen sover (och därmed tror att barnen inte förstår att läsa av stämningen i vardagen), ögonkast i samförstånd mellan vuxna, som man tror barnen inte begriper... Det finns så många exempel på situationer där allt annat än ord avslöjar så mycket. Glöm inte det!

Det går trögt att hyra ut rummet, så jag bestämde mig för att kolla upp den information jag fått från min "bästa" kandidat. En man, som är nyanländ i Sverige och f.n. bor i Örebro, vill flytta till Uppsala och var mycket intresserad av att hyra mitt rum. Han verkar vara en riktigt bra kandidat, eftersom han varken har släkt eller vänner än i Sverige, så då är han tyst och lugn på kvällarna när Kevin ska sova. Dessutom är jag ju ytterst lämplig att lära honom svenska/hjälpa till med läxorna från SFI och dessutom ge hoinom en nyttig inblick i den svenska kulturen.

 

 

Tyvärr hade han dåliga nyheter förut. Vid kontakt med Arbetsförmedlingen fick han veta att han inte har rätt till bostadsersättning om han är inneboende, bara om han har en egen lägenhet. Han skulle få stå för hela hyran själv och hur lätt är det när man får 6.500:- i månaden från Arbetsförmedlingen?

 

Jag ringde Arbetsförmedlingen i Örebro, som hänvisade till Försäkringskassan. Pratade med ett fruntimmer, som inte alls hade sympati för situationen (till skillnad från mannen på Arbetsförmedlingen) utan menade att de följer reglerna som regeringen beslutat om och om jag tyckte de var fel, så skulle jag vända mig till den. Jisses, jag var inte helt trevlig mot henne, men jag blir så irriterad över stelbenta byråkrater. "Tycker du inte att det kanske vore bra ifall Försäkringskassan framförde åsikter om hur fel reglerna kan slå?" - "Nej, vi har inga åsikter om reglerna". "Nehej, så då står ni bara där som nickedockor och följer alla beslut, oavsett vad de är!?" Hon sade att reglerna nog var till för att en del vill lura systemet, men trots det såg hon ingen mening med att hon eller andra på Försäkringskassan ska arbeta FÖR oss människor genom att försöka få till en verksamhet som gör det bästa för folket.

 

 

För det är helt absurt. En nyanländ som vill bo hos en svensk familj (som inte talar hans hemspråk) kommer enligt alla undersökningar snabbare att lära sig språket och integreras i samhället. En sådan nyanländ borde få en BONUS för att han vill bo i en svnesk familj. I stället kräver sytemet idag att nyanlända bor ensamma i lägenheter (som de omöjligen kan få tag på i en stad som Uppsala). Det är sjukt!

 

Jag skrev så klart till regeringen. Det är ju ingen mening med att sitta och gnälla på sin egen kammare. Inte för att jag tror att det kommer att ske någon förändring, men ibland, ibland kan man få någon att reagera och åstadkomma en förbättring. Det kommer att vara försent för min kandidat, men om jag kan hjälpa andra att slippa idiotregler, så får jag vara nöjd.

Vi lever i ett prylsamhälle utav enorma mått. Jag har ett ton prylar och pinaler jag aldrig använder och därtill lika många som jag hade klarat mig bra utan. Rätt ofta irriteras jag faktiskt över allt som bara står och samlar damm. Att slänga är dock svårt, för vem vet, plötsligt en dag kan jag ju behöva just den där...

 

En dag i affären visar också på det enorma utbud av varor vi har att välja mellan. Jag förrstår att konkurrens är bra och skulle inte förespråka att ha det på annat sätt. Ska jag köpa exempelvis städprodukter, så kan jag välja ett billigt märke, som kanske inte är lika effektivt. Eller så väljer det mest välkända, som spenderar miljarder på reklam. My choice.

 

 

MEN - när jag står framför hyllan i stormarknaden (och nu menar jag STORmarknaden och inte "ICA Supermarket" som även småbutikerna heter) och inser att fönsterputs av det mer välkända märket AJAX har två varianter. Utan egentlig skillnad! Likadant med badrumssprayen (för nu ska man ha en sprayflaska till vartenda rum eller användningsområde). Två olika flaskor, båda med samma användningsområde, båda lockar med bra kalkborttagning. Men varför i hela friden lanserar ett företag två identiska produkter!?

 

Jisses, som om djungeln därute inte var tillräckligt krånglig ändå...

 

#dagensilandsproblem

 

En sak ska de ha cred för, de som anordnar UNT-cupen. De var snabba med att svara! För jag är en sådan, som när jag har något att kritisera, så tar jag det till rätt person. Hur ska man kunna få till en förändring annars om man bara sitter och gnäller på sin kammare? Dessutom har jag förslag när jag kritiserar. Så igår kväll mailade jag både till Storverta IK och till sportchefen på UNT. Den sistnämnda svarade mig nästan på stört (från sin mobiltelefon) och skickade en länk med all info jag behövde. I morse hade även SIK svarat. Strålande!

 

 

Efter frukost begav vi oss till idrottsplatsen i Storvreta, och det var ett stort evenemang! Massor med aktiviteter (tyvärr var minimiåldern alltid 4 år, till Kevins förtret, som gärna hade snurrat runt i plastbollar på vatten eller åkt en jättestor rutschkana, klättrat i gigantisk pyramid eller spelat fotboll med stor badboll om hela kroppen). Det enda han fick delta i var en liten karusell, men sockervadd och godis hade å andra sidan inga åldersgränser.

 

 

 

Det är inte ofta det hände rnågot "på byn" (inte ens i Uppsala, trots att det är Sveriges fjärde största stad!), så det är klart man vill delta när det väl händer. Tyvärr upplever jag att annonsering inför evenemangen är urusel, såvida man inte prenumererar på UNT. Varför tar man för givet att alla gör det? Nu hade jag inte bara svårt att hitta information om UNT-cupen, för ett par veckor sedan missade jag helt karnevalen i Uppsala, eftersom jag inte hade sett någon som helst information om det. Kanske fanns det plakat i sta'n. Men även vi som bor strax utanför vill vara delaktiga.

 

 

 

 

I morgon är det nationaldagen, och eftersom kalendern blänker vit, så tänkte jag leta rätt på något trevligt firande, mest för Kevins skull. Efterom jag inte prenumererar på UNT, så blev det google. Ganska snabbt hittade jag till Storvreta IK:s klubblad, som hade ett extratjockt nummer. Däri fanns ett uppslag på flera sidor, som handlade om UNT-cupen i fotboll. Massor av aktiviteter, försäljning, skoj för barn i alla åldrar, kändisar som står på scen. "Men det här låter ju riktigt kul" mumlade jag till Kevin, medan jag intensivt försökte hitta VAR detta evenemang ska hålla hus. Mina erfarenheter av cuper fick mig att tänka på Storvreta innebandycup, där matcher hålls över hela staden (och orterna runt omkring), så något naturligt "centrum" är då svårt att hitta.

 

Två gånger läste jag igenom alla dessa sidor. INGENSTANS står det var jag kan lyssna på alla dessa spännande talare eller studsa runt i stora plastbollar. En hänvisning fanns dock till Storvreta IK:s hemsida, så jag knappade in adressen. Som givetvis inte finns längre (nyheter om julgransföräljning 2009 fanns på förstasidan)... Googlade fram deras nya sida. Där står:

 

 

"Yes", tänker jag och klickar på länken. Finns info där? NEJ! Jag går in på matchschema, cupen börjar ju ändå i morgon bitti. "Matchschema är ännu ej lagt" står det. MEN SERIÖST!?

 

Efter  mer surfande inser jag att det är förra årets "Storvretabladet" jag bläddrar virtuellt i. Letar efter senaste numret, för i år, men på bladets hemsida är det senaste upplagde numret från vecka 40 förra året. Här jobbar vi inte ihjäl oss...

 

Jag blir så trött på när föreningar/företag/whatever är så amatörmässiga och inte ens klarar av det grundläggande. Man ska inte ta sig vatten över huvudet! Och visst har säkert lagen som deltar i cupen i helgen fått spelschema (får jag verkligen hoppas!!), men om jag nu vore intresserad av att titta på något speciellt lag, utan att själv ha barn där, ska jag då inte kunna få det? Ska jag gissa mig till när och var barnen spelar? Suck. Suck igen.

På Expressen idag finns ett klipp från Youtube, som setts av en ofantlig mängd människor, som förvånas, skrattar och tycker det de ser är mycket exotiskt och spännande. Ja, det måste rent av vara unikt. Eller?

 

 

En man på cykel i Etiopen, som har en get på ryggen (uppenbarligen har geten fastbundna ben, för den lär ju inte ha den unika förmågan att klamra sig fast där på egen hand). "Det mest bisarra som setts" menar en del. Ja, för oss västerlänningar kanske, som inte har sett så mycket av vår värld egentligen.

 

För 4 år sedan var jag i Guinea, Conakry och en sådan här syn är inte helt ovanlig i Afrika. Hur fraktar man lättast hem en get om man inga ordentliga transportmedel har? Uppfinningsrikedomen hos dessa människor är fantastisk och så användbar!

 

Här är lite bilder ifrån min tid i Afrika: (beklagar bildkvaliteten, men man kunde inte direkt fota öppet/offentligt)

 

För att balansera upp allt negativt i mitt liv nu, som faktiskt låter mig ligga sömnlös på nätterna, så tog jag med Kevin och åkte till Stadsträdgården idag. För en stund kunde jag fokusera helhjärtat på honom och för åtminstone en stund känna sann lycka.

 

Vi började med att mata änderna. Vi hinner aldrig äta upp limporna när vi köper bröd, och alla bitar som blir kvar (ej mögliga!) slänger jag in i frysen. Nu fanns där en ansenlig mängd bröd, så det var på tiden att utfodra de giriga fjäderfäna. Liksom alla tidigare gånger flockades de omkring oss, men till skillnad från förr, så fanns det ovanligt många, som vågade ta brödet ur handen. Jag reagerade dock på att det inte var lika många fåglar som vanligt, och efter en stund insåg jag det: var är alla honor? Samtliga änder var hanar! Därtill fanns det en uppsjö duvor, tärnor och kajor. Huruvida de representerades av enkom det manliga könet låter jag vara osagt, för fjäderdräkten mellan könen ser, mig veterligen, likadan ut. Undrar om de aldrig avlöser sina ruvande fruar?

 

 

Så småningom kunde vi rulla iväg till lekparken och Kevin njöt i fulla drag. Han klättrar modigt både högt och lågt, men gud nåde ifall det skulle komma en liten skalbagge eller fluga i närheten - då skriker han i högan sky!

 

 

 

Efter leken var vi tvungna att fika lite. Perfekt läge för lite selfies med pussar, tänkte jag. Orutinerat! När man har kex och festis i hela munnen, så är man inte det minsta intreserad av att pussas seriöst!