emblasmatte

Alla drabbas av motgångar ibland. Skillnaden är hur vi ser på dem.

 

Jag är av åsikten att motgångar ofta är bra av den enkla anledningen att man annars inte uppskattar allt det positiva omkring oss. Om livet vore en dans på rosor för jämnan, så skulle vi ledsna på det också, för då skulle allt det bra bara vara vanligt och tråkigt. När vi utsätts för prövningar, så lär vi oss uppskatta alla fina stunder på ett helt annat sätt.

 

När vi har det tufft och kämpar för att ta oss framåt, dag för dag, så kan vi välja att låta det påverka inte bara oss, utan också vår omgivning. Negativ attityd, sura miner och självömkan är hur en del hanterar problemen. Själv väljer jag det motsatta.

 

Oavsett hur tufft vi har det i livet, så måste vi vara av insikten att alla faktiskt har det svårt ibland. Visst, en del drabbas klart värre än andra och visst är det extra jobbigt när alla bekymmer kommer samtidigt. Men om du väljer att ha ett positivt förhållningssätt gentemot dina medmänniskor, så får du en energi av den glädje de utstrålar, och den hjälper dig att bättre klara av dina motgångar.

 

So shine, my friend, no matter what life brings you!

 

På måndag börjar på TV 4 Fakta en serie i tre delar, som jag inte vill missa. I vanliga fall ser jag inte alls mycket på TV nuförtiden, utan apparaten är mest på som sällskap medan jag surfar på datorn eller rättar prov.

Programmet handlar om vuxna människor i Australien, vanligt folk som du och jag, men som är av åsikten att flyktingar borde åka tillbaka till varifrån de kom. För att råda bot på deras åsikter, så skickas dessa trångsynta iväg till flyktingarnas hemländer, för att i 25 dagar få följa med och uppleva hur det är att vara på flykt. Trailern visade en de av derasl reaktioner och det har uppenbarligen varit en omskakande och omvälvande upplevelse för australiensarna.

 

För mig ligger ämnet extra nära hjärtat, då jag har fått en inblick i hur det är att vara flykting i Europa. Jag vet under vilka vidriga förhållanden de lever under, hur de kämpar för att få mat för dagen, hur boendet genomsyras av kryp, sopor och avföring. Efter mitt besök i ett fattigt land i Afrika, så vet jag också varför många vill fly fattigdomen och den utsiktslösa framtid de har inom landets gränser. Lägg därtill flyktingar från krigshärjade länder, så har vi en uppsjö människor som söker lycka, frihet och liv i annat land. Vad de möts av har de inte i sin vildaste fantasi kunnat drömma om - inte minst när det gäller mottagande landets befolkning, som ofta till stora delar behandlar dessa människor som avskum.

 

Jag ser fram emot måndag och hoppas många vill se programmet. En inblick i andra människors livssituation ger kunskap och förståelse och det kan nog råda bot på mångas SD-sympatier.

 

Serien har tidigare visats i SVT, för er som känner igen innehållet. Den producerades för tre år sedan, men är givetvis lika aktuell idag.

 

Helgerna är aldrig varandra lika, förutom på en punkt: de är alltid fullspäckade! Så var även denna lördag, som alltså var vanlig i det avseendet, men ovanlig då ingen annan lördag haft samma innehåll, varken tidigare eller senare.

 

Strax före klockan 8.00 vaknade tuppen, det vill säga Kevin, och han arbetade hårt på att få upp sin sega mamma. Som vanligt vann han den striden. Efter sedvanlig morgonprocedur gick vi till bilen för dagens äventyr. Först fick jag dock se till att skita ner mig ordentligt genom att fylla på olja och byta halvljuslampa. Fyra liter slukade motorn innan mätstickan förnöjt meddelade att det nu fungerar att åka i kurvor utan att motorlampan börjar lysa.

 

 

Vårt första pit stop blev redan på ICA Solen. Min pappa skulle överraskas med favoritchocklad och cigaretter!

 

Färden på motorvägen till Bro gick som vanligt bra, och väl i pappas lägenhet plockade vi ihop lite kläder och en varm jacka, som han ville ha. Klockan hade nu nästan slagit "lunch", så vi checkade in på Willys för en korv eller två. Utanför satt en kille med en papegojbebis, och vi var inte sena att häsa på den och fick till och med klappa skönheten!

 

Efter en miss i körningen (det har blivit en tråkig tradition att jag alltid kör fel när jag åker någon ny väg...), så lyckades vi besöka pappsen på sjukhuset i Danderyd. Under rökpausen träffade vi en jättetrevlig ung tjej, som busade massor med Kevin (så han somnade snabbt och lätt i kväll). Han fick lyssna på hennes musik i lurarna och fick inspiration till att göra kullerbyttor ibland löven.

 

 

 

Ett par timmar var vi där, sedan fortgick färden hemåt. Dock var vi tvungna att åka till min skola för att plocka upp ett facit till ett hörprov. Det är så himla läskigt med larmet - vad gör jag om det börjar tjuta!? Trots att jag bara använder larmbrickan typ vartannat år, så minns jag koden. I vilken ordning man ska trycka kod, gallersymbol, stjärna och det ena med det andra minns jag däremot inte, men efter ett antal försök, så löser det sig alltid. Det var ovant att stå i tomma korridorer. Hemfärden gick inte helt smärtfritt: när Kevin insåg att traktorn på åkern var på MAMMAS sida av bilen, så blev han så här ledsen:

 

 

På hemmaplan igen var det dock inte dags för vila, trots att klockan var 17 och jag var jättetrött. Pannkakor skulle gräddas, röda idag, och tvättstugan skulle ockuperas i några timmar.

 

Mellan tvättmaskinerna och torktumlingen, så fanns tid att bada Kevin och senare natta honom. Nu då, är det dags för vila nu? Nähä, jag är ju lärare. Det är nu läsglasögonen åkte fram och en trave tjocka prov låg redo med mitt nyhämtade facit.

 

 

 

Det låter kanske som ovanligt mycket, men detta är en alldeles vanlig "ledig" dag för mig. Kanske eleverna, som läser detta, kan få lite förståelse för att prov och läxor inte hinner bli rättade med en gång. För trots att hela lördagskvällen gick åt till 9D:s prov, så ligger ännu två klassers referat och tär på mitt samvete, likväl som en klass läxförhör.

 

Trots all stress, så skulle jag aldrig vilja byta bort varken min fantastiska lilla son, som tar upp så mycket tid och förhindrar skön sömn och roliga partyn, eller mina elever, som jag älskar så mycket! <3

Vi lever i en stressad tid. Småbarnsföräldrar som trycker i sista smörgåsbiten i barnen i bilen på väg till dagis. Kaffekoppen från tiofikat, som får följa med in på kontoret, då rasten inte hinner avnjutas som den sig bör. Toabesöket, som avklaras medan kopieringsapparaten spottar ut dubbesidiga, häftade prov. Pizzan som plockas upp på väg hem från jobbet. Listan kan göras hur lång som helst.

 

Jag tycker inte om stress (vem gör det), men det är en omöjlighet att undvika den. Däremot är jag tacksam för de stunder, då jag kan sitta ner och faktiskt njuta en stund. Tre dagar i veckan behöver vi inte stressa till dagis på morgonen, och vi kan gosa en stund framför tecknat före frukosten om vi vill det. Kevin kan få busa medan vi tar på ytterkläderna, för det gör inget om det tar fem minuter extra.

 

Självklart måste jag också göra prioriteringar. Min trädgård är till exempel en katastrof. Eller obefintlig, hur man nu vill se det. Visst har jag lite svenssonångest över det, för man vill ju visa upp en perfekt fasad för sina grannar. Fast ytterst handlar det ju om att överleva och skulle jag hålla hög standard på allt omkring mig, så hade jag gått under för länge sedan.

 

Ibland kommer saker emellan, saker man måste prioritera och därmed blir annat lidande. Just nu har min pappa en hög prioritering, vilket inte alltid elever uppskattar och det svider, för jag vill ju vara duktig för ALLA.

 

I somras förlorade min pappa sin livskamrat sedan 30 år. I samma veva var han tvungen att flytta, då hela lägenhetskomplexet skulle rivas. Jag fick varva terminsstarten med att hjälpa pappa hitta lägenhet, packa hela hans bohag, flytta en del saker osv. Bouppteckning följde på det. När allt verkade ordna sig, så behövde pappa föras till sjukhus med ambulans. I snart två veckor har han varit där, och jag har besökt honom ett par gånger en timmes bilfärd härifrån), varit iväg till hans lägenhet (också en timmes bilresa härifrån), ringt Hemtjänsten flera gånger osv. Jag måste också åka tillbaka till lägenheten för att ordna med hans räkningar, som inte kunnat bli betalda pga sjukhusvistelsen.

 

Självklart prioriterar jag min pappa. Det som har fått stryka på foten är rättning av prov och läxförhör, och tyvärr är vi mitt inne i en period med massor av den varan... De flesta eleverna är förstående, men ett antal tror fortfarande att jag bara har deras klass. En timme efter ett prov kan de komma till mig och fråga om jag rättat. "Nä, jag har faktiskt haft lektion med en annan klass..." När de två lektioner i rad fått veta att jag ÄNNU inte rättat, så blir de mäkta besvikna. Trots att jag försöker förklara. Det är inte bara omständigheter omkring mig, utan jag själv var dålig i migrän i två dagar nyss. Det är inte lätt att jobba då.

 

Och även om jag vet att jag har legitima skäl till att inte ha rättat inom några dagar, så lider jag av att se deras besvikna ögon. Jag lider varje gång jag får frågan om jag rättat än. För jag vill vara alla till lags, det är en av mina värsta svagheter. Jag vill vara perfekt, som en robot som kan jobba dygnet runt med skolarbete och hemmet. Mina gäster ska kunna spegla sig i glaset på vitrinskåpet, bländas av polerat kakel i badrummet, avnjuta långkok varenda dag, samtidigt som jag är en pigg och glad värdinna, som håller sällskapet muntert till långt inpå småtimmarna, trots att jag ska upp klockan sju nästa morgon.

 

Det handlar om tid, vår generations stora bristvara. Tills någon uppfinner fler timmar på dygnet, så kan jag bara omprioritera, så jag kan få så många som möjligt nöjda. Under tiden tränger jag undan alla tankar på smärtan som börjat smyga sig på i magtrakten, intalar mig att en påse samarin säkert hjälper. För snart kommer höstlovet och då har jag ju lov. Åtminstone i tre dagar. Efter att jag skrivit två klassers omdömen. Och rättat alla prov jag inte hunnit med. Och kanske storstädat huset. Och rensat ur alla prylar i Johans rum, så han kan använda det igen. Och så ska jag ha kvalitetstid med vovven och med Kevin. Och hälsa på pappa. Och en massa andra jag borde hälsa på. Eller åtminstone ringa... Puh!

 

 

Kevins första provfotografering gick sådär. Efter att ha gått i ösregn, utan regnkläder och paraply, plaskade vi in i studion. Torkade snorsträngar så gott det gick, kletade lite mer gel i håret och vips, så var det Kevins tur. Han lydde instruktionerna exemplariskt, så gott han kunde. Jag menar, att hoppa på befallning är ju inte så svårt, men att utföra två kommandon samtidigt är lite klurigare när man är så liten. Så när Kevin ombads att både hoppa OCH snurra runt samtidigt, så var han skitnöjd med att bara ha klarat av första momentet. Att han började med ryggen mot fotografen och denne således bara fick snygga hoppbilder bakifrån bekymrade inte Kevin det minsta - till skillnad mot hans mamma. I början försökte jag påminna honom att dra på mungiporna, genom att jag slängde ur mig "Säg: Apelsin" eller "Säg: tihi". Sneda, onaturliga leenden var det enda resultatet, plus att jag förpassades till bakom fotografens utrustning, så Kevin inte kunde se mig. "Så han tittar in i kameran" sade assistenten, men jag förstod att hon egentligen menade att jag skulle knipa käft.

 

Det togs kanske 50 bilder, men jag som stod i skamvrån såg egentligen inte mycket av det som hände. Förutom när jag tjuvkikade... Kevin var fascinerad över de starka lamporna, som blixtrade till vid varje kort, så han tittade mest på dem, samtidigt som han var noga med att stå med både fötterna på det minimala krysset på golvet. (När fotografen bad honom att stå mer brett mellan benen blev han konfunderad, för då var han ju tvungen att överge det tidigare kommandot: stå på krysset, som han tog bokstavligen).

 

Många barn fotograferades och konkurrensen är givetvs benhård. Denna provfotografering är inför framtida jobb för H&M, men med tanke på hur det gick, så är jag tveksam till ifall han blir inringd. Men det gör inget - med mer vana från proffsfotografering med starka blixtar, så kan han nog bli mer avslappnad framför kameran i framtiden. Tills dess ska vi träna luftsnurrar här hemma! ;-)