emblasmatte

Den senaste veckan har jag gjort en ny bekantskap i skogen. En mamma på dagis, tillika hundägare, har korsat min väg vid ett par tillfällen. Hennes småttingar är Emblas raka motsats, men det är alltid roligt när hon får träffa andra hundar.

 

Tack vare dessa nya möten, så har jag funderat. Ibland hör man någon klaga på en dejt eller liknande, att dejten mest bara satt och pratade om sig själv. Hur har jag själv varit vid dessa nya möten? Och är det alltid dåligt att prata om sig själv?

 

 

Faktum är att jag garanterat är en sådan, som inte ställler tusen frågor. Det beror inte på ett ointresse - tvärtom, jag är väldigt nyfiken på alla människor jag träffar. Däremot är jag rädd att personen ska tycka att jag är FÖR nyfiken. Ibland reser sig ett ögonbryn eller två när man frågar något, och man känner hur obekväm samtalspartnern plötsligt blev. Jag vill inte hamna i den situationen, och därför ställer jag inte så många frågor, åtminstone inte innan jag får ett klartecken att det är okej att fråga.

 

Jag har två alternativ. Antingen frågar jag rätt ut om det är okej att ställa en massa frågor, men det känns rätt plumpt. I stället förlitar jag mig på att om personen berättar en del om sig själv, så kommer jag förstå att hon tycker det är okej att berätta och då vågar jag ställa frågor.

 

Så - nästa gång du tycker att din nya bekantskap mest pratar om sig själv, fundera på hur mycket DU själv faktiskt pratar om dig själv och därmed bjuder in till att blotta dig. Är du tyst och hemlighetsfull, så är det kanske inte så konstigt att personen mittemot dig pratar om sig själv, för att slippa pinsamma tystnader....

 

 

-          Jag vill ha blodpudding, säger Kevin när jag undrar vad han vill ha till frukost en morgon.

Va!? Vad hände med smörgås, gröt eller som dagen innan: pannkaka? Jag hade blivit förvånad redan då att han ville ha en ovanlig frukost, men tänkte att så länge han äter, så är det ju inga problem. Han har ju inte precis lika rejäla fettdepåer som sin mamma.

 

-          Blodpudding? Nä, det går inte. Det har vi inte, säger jag, som vet att det tar för lång tid att gräva i frysen, steka och äta den innan vi måste vara på väg till dagis.

 

Kevin fortsätter gnälla, och för att snabbt få ett slut på det, så gör jag det klassiska föräldraknepet:

 

-          Nä, det är slut och affären är stängd nu.

Det sistnämnda är ingen lögn. Och hur kan barnet fortsätta gnälla efter något som är slut och helt klart inte går att få tag på nu?

Det funkar. Denna gång. Men jag inser att det enda jag gjort är att sätta krokben för mig själv. För nästa gång han frågar efter något och han VET att affären är öppen, då är jag i ”deep shit problem”…

 

Jag borde ha tagit tjuren vid hornen redan idag. I stället håller jag nu fingrarna och ber att han aldrig mer ska be om blodpudding till frukost.

Så är ännu en resa till Tyskland avklarad. Denna gång kände jag igen många gator i München, vilket gjorde saker och ting lättare.

Vi checkade in på ett lägenhetshotell tillsammans med Elvis kompis med familj. Redan vid första ögonkastet fattade de två barnen tycke för varandra, tog varandra i handen och släppte inte taget förrän vi skulle in i varsin lägenhet. <3

På alla hjärtans dag åkte jag, Elvis och Tony till en nattklubb. Området huserade åtskilliga klubbar på liten yta, och inklämda däremellan låg små mathak med snabbmat. Smidigt! Tyvärr fick jag här se smygrasism. Flera ställen nobbade oss med att säga att lokalen var hyrd för privat arrangemang och att man måste ha en speciell inbjudan. Lite senare kom dock skylt upp med ”fritt inträde” och liknande. Ett annat ställe hade en skylt, som berättade att vakten bestämde vilka som fick komma in. Vi blev så klart nekade inträde och Elvis frågade vänligt varför. Vakten svarade bara kort ”det behöver du inte veta”, och jag frågade om jag hade fått komma in om jag kommit själv. Vakten var inte dum och svarade ”No”, men jag kommenterade bara ”Yes, I would” och gick därifrån.

Den (enda) nattklubb vi fick komma in på var inte så stor, men vi kunde dansa och ha kul. Dock var en tysk oförskämt intresserad av mig, trots att han hade en kvinnlig väninna (tjej?) där och trots att det inte gick att ta miste på att Elvis är min man. Vi tog det hela olika: Elvis var sur över den uppvaktande mannen, medan jag kände mig smickrad, haha.

 

Lite kultur hann vi med också. Dels var vi in i Frauenkirche, domkyrkan i München.  Den kändes klart mindre än Uppsalas domkyrka, så jag var inte det minsta imponerad. :)

Dels besökte vi fordonsmuseet. Klart många sevärda ting även för en fordons-ointresserad som jag, så det stället rekommenderar jag för den som ska till staden.

 

 

Kevin var magsjuk en dag, och medan han sov, så passade Elvis honom så jag kunde smita ner till nagelsalongen och få mina naglar fixade.  Även om påklistrandet av lösnaglarna bara tog ett par minuter, så är det en omständlig process som tar över en timme. Här kletar vi inte bara på lite snabbt nagellack! Jag är mycket nöjd med resultatet, men det känns ovanligt och är inte helt lätt att knappa på tangentbordet. :-D

Hemresan tog som vanligt två timmar, men sällan har tid i ett flygplan förflutit så fort! Anledningen var helt klart att vi blev incheckade i Business class. Tre säten för oss själva, så vi kunde sprida ut lego och annat. Äkta glas att drick ur, metallbestick att sticka ner personalen med vid kapning, efterrätt till det. Och dessutom kom vårt priority-bagage ut först på bandet på Arlanda! Synd att det kostar så mycket att åka första klass, men har vi tur blir vi uppgraderade någon mer gång. *håller tummarna*

Nu dröjer det ytterligare några veckor innan jag kan träffa kärleken igen. Men jag boostade på ordentligt den vecka jag var där, så jag ska nog klara mig! :)