emblasmatte

Jag vet att Kevins pappa själv (och folk i hans närhet) läser min blogg. Inte mig emot. Dagens inlägg kommer att handla om honom, just för att jag behöver skriva av mig frustration. Det handlar inte om förtal, för detta är ren fakta.

 

Vår son Kevin sitter i kläm. Han vill träffa sin pappa, som bor i Stockholm, medan vi själva bor utanför Uppsala. Jag ser gladeligen att Kevin åker dit, för då får jag lite andningspaus, något jag är i stort behov av. Jag är fortfarande sjukskriven och jag vet att mitt tillfrisknande skulle gå fortare om jag kunde få vila ordentligt, något som är rätt svårt när man har barn hemma. Socialtjänsten ville bevilja mig en kontaktfamilj, just för att jag behöver få vila ut, men Kevins pappa vägrade. Ingen motivering gav han socialsekreterarna, som besviket berättade att de inte kunde göra mer.

 

Efter det har tanken på ensam vårdnad vuxit fram. Vi har varit till Familjerätten och han har gått med på att skriva under papprena. De informerade dock om att det är en lång process att gå via dem, att det går mycket snabbare att gå via Tingsrätten, så jag har nyligen varit dit med en ansökan.

 

Umgängesrätten påverkas inte. Jag har alltid velat att Kevin träffar sin pappa, men det är svårt när han ställer sina krav. Har precis pratat med honom och frågat om han ska ta Kevin nästa helg igen (han ska ha honom varannan helg, men det har inte blivit så ofta). Då replikerar han att han bara tar Kevin om jag både levererar sonen till hans ytterdörr och hämtar honom där med! Detta är inte första gången. Han tycker det "är jobbigt" att ta tåget till Uppsala (jag möter alltid upp på stationen, så han slipper ta sig hela vägen till Storvreta), för han har ju sina döttrar också, och de vill inte åka med. Därför avstår han hellre från att träffa Kevin! 

 

Jag tycker så himla synd om Kevin, men jag vill och orkar inte leka taxichaufför bara för att han ska få vara pappa fyra dagar i månaden. Han är barnfri övriga 27 dagar varje månad, medan det är tvärtom för mig. Jag pusslar ihop allt varenda dag - då tycker jag att han kan göra det två söndagar i månaden! Det tar mig tre timmar att lämna Kevin på fredagar i rusningstrafiken. Jag har varken tid, ork eller lust att lägga pengar på att hämta på söndagen också.

 

Som sagt, då vill han inte träffa sin son. Och om Kevin frågar sin pappa varför han inte får träffa honom, så skyller han på mig: "mamma vill inte hämta dig här på söndagen".

 

Jag blir så frustrerad så jag faktiskt skakar när jag försöker prata med den mannen. Jag vet att han blir tokig över detta inlägg, men jag har hållit mig till ren och skär fakta, och tar han illa upp av det, så borde han ta illa vid sig av sina egna ord och handlingar. 

 

Mitt i livet snurrar allt kring så många måsten. Det ska skjutsas till och från dagis, handlas, lagas mat, städas, bla bla bla. Inte mycket tid blir över till en själv, framför allt inte om man är lärare. För när jag kommit hem, lagat mat, nattat osv, så har jag (om jag jobbar heltid) två timmars arbete kvar att göra. Varje dag. Såvida jag inte vill jobba på helgen. Hur många orkar rätta prov, planera lektioner, maila föräldrar etc när man äntligen pustar ut efter en hel dag på jobb och med barn och hem? 

 

Det finns tusen olika saker jag gärna skulle vilja göra, men som hindras dels av tidsbrist, dels av ekonomi. Att ha en hobby är sällan billigt, och vill du hålla på med två eller fler, så blir det till att dra åt svångremmen rejält (om du inte har ett lyxåk parkerat i garaget utanför din 22-rumsvilla).

 

 

Jag har hållit på med olika fritidssysselsättningar såsom badminton och ridning. Inte minst ägnade jag många år att besöka häktade personer också. Idag har jag bara en: skytte.

 

Flera personer har frågat mig hur det kom sig att jag började med just skytte. Jag vet faktiskt inte svaret på det. Kanske grodde ett litet intresse när Ragnar Skanåker, som gav vibbar av att vara en gammal morfar, åkte till OS och sköt sig till medaljer. Det såg så enkelt ut. Lyfta handen, pang pang och så haglar fullträffarna. Jag är stel i kroppen, så innebandy, volleyboll eller annat aktivt känns rätt uteslutet. Skytte fick det bli!

 

 

Det visade sig inte vara en barnlek. Måltavlan är jäääätelångt bort, tian i mitten är pytteliten och det är banne mig stört omöjligt att hålla handen blickstilla när man ska skjuta (trots att man håller andan). Dessutom har jag inte tålamod. Varje serie man skjuter består av fem skott och dessa ska avlossas inom fem minuter. Du har alltså en hel minut per skott. Det är typ en kaffepaus mellan varje skott! Jag skjuter av mina på drygt 1.30 och det slår aldrig fel - jag är alltid den första som sätter mig ner (man ska göra det när man skjutit sina fem skott).

 

Jag tycker om att vara snabb. I grundskolan ville jag alltid slänga in proven först (eller nästan först). Helst i kombination med att resultatet gav högsta betyg också. När jag sommarjobbade i kassan på Sparlivs, så tävlade vi alltid om vem som snabbast kunde knappa in priserna på varorna (på den tiden skannades inga streckkoder). Det ligger liksom i mina gener att jag vill vara först. Och let's face it - jag kommer aldrig vara först över mållinjen på ett maratonlopp, men snabbast ner på rumpan på skyttet kommer jag nog alltid vara. :)

 

 

I går fick vi för första gången prova på snabbskytte. Då hade man bara 20 sekunder på sig att avfyra sina fem skott. Så roligt! Det är verkligen en gren för mig! Ok, jag kunde ju träffa bättre, men viktigast för mig är att jag har kul, inte att jag vinner. (Hehe, det försöker jag i alla fall intala mig, men självklart vill jag sätta alla skott i tian!!).

 

Oavsett hur stressad man är i tillvaron, så har jag alltid funnit det viktigt att utöva någon sysselsättning. All stress försvinner. Även fast jag upplevde tidspress när jag skulle till häktet, och först kände att jag inte kunde avvara några timmar med att prata med de intagna, så kände jag helt tvärtom efteråt. Det var värt varenda minut! Jag är dålig på att unna mig pauser i det hektiska livet och genom att tvinga mig till andra uppgifter, så gör jag hela mig en tjänst. Jag kommer orka längre, så enkel är ekvationen.

 

Vad blir det då i Göteborg? Vem vet? Skytte kommer jag troligen fortsätta med. Kanske återupptar jag badminton, börjar dreja lerkrukor, smider smycken av silver eller glas eller varför inte bridge? Det blir spännande att se vad Götet har att erbjuda!

 

I lördags var det Barnens Storvretadag. Himla roligt att de slår på stort på lilla orten! Redan när de började klockan 11.00 var det massor med folk på plats.

 

Till en början tittade vi på lite olika uppvisningar med sparkcyklar, hopp och volter mm. Kevin klappade febrilt händerna och jag insåg där och då att han själv säkert kommer hålla på med något liknande om några få år, så mycket som han gillar att hoppa och studsa och klättra...

 

 

Efter ett besök i sockervaddsbyttan, så hoppade vi på lilla tuff-tuff-tåget, som tog oss ett par hundra meter bort. På gräsytorna fanns massor med roliga aktiviteter för barn, och man kunde också köpa korv, popcorn grillade över eld etc.

 

Först på tur stod hoppborgen. Tio barn åt gången studsade runt för allt vad tygen höll och när vakten ropade "nu är tiden slut, nu måste alla komma ut!", så tog det bara några sekunder, så var borgen tömd. Fascinerande, tyckte jag, som ibland får tjata mig blå på mina elever innan något händer. :P

 

 

Efter att ha hittat bokstäver runt lekplatsen, som bildade ett lösenord, så kom Kevin till piratskatten och belönades med både godispåse och tatuering. Hade vi inte haft tidsbrist, så hade han helt klart stannat kvar och lekt lite mer än den snabba turen i linbanan.

 

Fotboll är skitkul, tycker sonen, och han är lite besviken att han alltid missar sin fotbollsträning klockan tio på kvällarna. Fråga mig inte hur han fått för sig dels att han börjat på träning, dels att den är vid en tidpunkt då alla barn sover... Efter att ha skjutit tåpaj ett antal gånger, så värkte foten och innebandyn drog till sig hans intresse i stället. Några mål senare galopperade han vidare.

 

 

Två och två pucklade barnen på varandra i de stora uppblåsta bollarna. Kevins motståndare var klart äldre, så jag hjälpte till att nita till antagonisten ibland (för mitt barn måste ju alltid vinna så klart!). Segway-rundan lykades jag styra undan med motiveringen att han var för liten (men främst handlade det om att vi hade tidsbrist och kön dit var rätt lång).

 

 

Som genom ett under så erbjöds gratis axelmassage till trötta mammor och Kevin fick mumsa godis medan jag försökte att inte skrika när de iskalla fingrarna började massera mig.

 

Nästa stopp var hästarna. Kevin ville både åka häst och vagn och rida på hästryggen, men det blev bara hästryggen i maklig skritt. Han var hur nöjd som helst i alla fall.

 

 

 

Tillbaka där vi startade, så fick Kevin släcka en konstgjord eld och provsitta brandbilen. Alltid lika roligt!

 

Jag uppskattar verkligen engagemanget denna dag. Inte nog med att det fanns så otroligt mycket för barnen att göra - det var väldigt billigt också. Antingen var det gratis eller kostade en tia eller så, så alla hade råd även om plånboken var tunn.  Fler sådana här dagar, tack!

Plötsligt händer det! Det är mycket som ska klaffa när man väljer att flytta ihop med någon på andra sidan vårt avlånga land. Vissa moment är lättare, som att få tjänstledigt. Andra är inte helt självklara. Att lyckas hitta ett arbete för en lärare kan verka vara en lätt match, för lärare behövs det väl massor av? Nja, inte helt sant om man kollar arbetsannonserna.

 

 

Till en början, så hittade jag bara en enda tjänst, som var för engelsk-svensklärare på högstadiet och den sökte jag givetvis. Några tjänster hade udda kombinationer, typ idrott-svenska eller hemkunskap-engelska. Någon tjänst dök upp, som var på helt fel sida Göteborg. Till slut började jag leta jobb i kranskommunderna Mölndal och Partille. Endast tre (!) lärartjänster var utlysta, ingen med min kombination. 

 

Jisses, nu började jag bli orolig. Skulle det räcka med att söka endast en enda tjänst? Jag kallades till intervju, och den gick bra. Men gick den tillräckligt bra? Och var denna skola rätt för mig, både vad gäller elever och var skolan befann sig (jag vill ju inte pendla för lång stund varje dag).

 

 

Snart kom ytterligare ett par tjänster, bland annat en i Partille, där eleverna har varsin dator. Verkade lovande!

 

Fast sedan började jag grubbla igen. Kanske var den första skolan ändå bäst, med tanke på att vi vill flytta till ett område i närheten. Sagt och gjort - jag hörde av mig till rektorn där, som sade att hon ville anställa mig! 

 

Nu återstod bara en enda sak: att diskutera lönen. Vad kan man begära? Med tanke på vad jag tjänar nu, så gav jag ett bud. Efter att rektorn kollat finanserna, så ringde hon upp mig igen och sade att hon accepterar min lön!

 

 

Nu kan jag pusta ut lite till inför flytten, när ett jobb är fixat. Kvar återstår ännu några detaljer, som inte är klara inför flytten, men jag tror allt löser sig. Nytt jobb och ny, fin lön = glad Jeanette idag! :)

 

Tänk att det är så länge sedan jag skrev i min blogg! Tiden rusar iväg, man har så mycket att göra och så lite tid. Nu tänkte jag dock göra ett försök att återuppta skrivandet, mest för att kunna hålla mina nära och kära, vänner och bekanta lite uppdaterade. Snart finns jag nämligen inte längre kvar här i Storvreta...

 

Livet går aldrig att förutspå och inte heller kärleken. I höstas hittade jag en man i Göteborg, som visade sig vara så mycket av det jag önskade av en man. Under åtskilliga månader har vi pendlat till varandra, men det är ju inte optimalt med långdistansförhållande. Därför har vi bestämt oss för att flytta ihop!

 

 

Jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb på Stordammen (högstadieskola i Uppsala), min lägenhet ska hyras ut under ett år (till en fembarnsfamilj) och jag har sökt både jobb och dagisplats i Göteborg. Hittills ser allt mycket lovande ut!

 

Bara en gång tidigare har jag tagit ett sådant här stort steg. Då hade jag nyss tagit studenten i Kungsängen utanför Sthlm och skulle flytta till min fästman i Uppsala. Det var nytt och spännande! Det är det även denna gång, även om jag känner att det är ännu mer som har behövt klaffa inför denna flytt. Det är ju inte bara jag, utan min snart 5-årige son Kevin, som också ska flytta. 

 

 

Vad är det då som oroar mig mest? Det är egentligen inte så mycket som oroar mig. Jag har lätt för människor och tror jag inte kommer ha problem på en ny skola. Jag är trygg i min yrkesroll och vet att jag kan komma överens med elever och kollegor utan större problem. Kevin är i den åldern då man har lätt att hitta nya vänner och anpassa sig. Jag är vansinnigt kär i Tom, så där ser jag inga orosmoln på himlen heller. Min största oro är i stället vänner. Jag älskar människor och skulle dö om jag var utan vänner. Nu känner jag ingen i Göteborg, förutom Tom, och jag är livrädd att jag ska känna mig ensam. Det är mitt största bekymmer och nog det enda jag oroar mig över. Hur skaffar man en massa nya vänner när man flyttar till andra sidan landet? Därav har jag ingen erfarenhet...