emblasmatte -

Ologiken i trafiken

Det är mycket möjligt att jag redan skrivit om detta. Bloggen är flera år gammal och vissa saker fortsätter man att irriteras över, eftersom inget händer. Trafiken är ett tema som många har åsikter om, inte minst jag.

I Storvreta infördes för något år sedan 40-gräns på hela orten. Detta är inget nytt fenomen, bland annat har grannorten Vattholma haft det i tusen år redan. Men vem tusan kan respektera denna fartsänkning när det inte finns motivering till det? Jag menar, det hade ju varit logiskt ifall det hade hänt ett par olyckor realterade till 50-hastigheten. Men så är det inte. Någon kostymnisse i kommunen tycker det ser bra ut med 40-gräns. Du vet, så att man räddar miljön och eventuellt påkörda barn. Mm, säkert. Faktum är att det har visat sig att bilister har klart svårare att hålla hastigheterna när det känns omotiverat. Att ha 40 överallt, gör bara att folk skiter i både 40- och 30-gränserna på orten. Jag märker det inte minst själv. Förr var jag jätteduktig att sänka till 30, men nu känns det onödigt på något sätt. Som att alla hastighetsgränser är påhittade. Varför hade beslutsfattarna ingen konsekvensanalys från andra orter?

Vägbulor kan man inte säga utan att småkräkas samtidigt. Varför, VARFÖR!? Det är ju banne mig omöjligt att ha flyt i körningen. I samband med att hastigheten på orten sänktes, så sattes det upp tolv miljarder vägbulor. Bara jag skulle hämta hunden hos exet ett par kilometer bort, så var det sju bulor att köra över. Sju inbromsningar för mycket. Dessutom undrar man ju vem som bestämde var dessa bulor ska placeras. Helt klart är i alla fall att det inte var någon som kände till orten, för det viktigaste stället att ha bula på är utanför Lyckebo förskola. Där kommer barn och ska korsa vägen varje dag (det är inte ens övergångsställe där). Många som ska till pendeltåget passerar här också, och till råga på allt så är det en kurva och en hög häck som skymmer sikten. Strålande tänkt. Not. I Uppsala finns ett ställe där det är tvärtom. Om någon håller för hög fart, så åker "marken" ner och bilisten får ett otrevligt, skarpt gupp. Great! Rondeller hamnar också i den här kategorin. Vem är det som är så förtjust i att störa trafikens flyt med hjälp av rondellsjukan?

I Göteborg fanns det "proppar" i rusningstrafiken. Rödljusen var inställda på att låta spårvagnar och bussar få företräde och det tycker jag är helt ok. Men att stå närmare fem minuter och vänta på att det slår om, när vi kunde ha fått grönt när de i motsatt körrriktning hade grönt, är obegripligt. Lägg därtill att det är grönt så få sekunder att bara tre bilar hinner köra innan det slår om. Konsensus: många, många rödljuskörningar, eftersom bilisterna var irriterade. Har ingen ens varit ut till korsningen och kollat logiken innan de programmerade trafikljusen?

När vi är inne på rödljus, så måste jag uttrycka min irritation över sådana övergångar, där trafikljusen är automatiskt inställda på att visa rött för bilister, när det inte är någon trafik. Du vet, sådana där som finns i mindre hålor som Storvreta. Här har vi inte mycket trafik ens på denna huvudled genom orten. Utanför Pluggparadiset (ja, skolan heter så), så är det rött, men när jag närmar mig ljusen, så slår de om, såvida ingen fotgängare tryckt på knappen vill säga. Alla förare på orten, som ofta åker här, tar då för givet att ljusen slår om, så man saktar inte ner nämnvärt. Och jag är knappast den enda som kört mot rött ljus här, då jag suttit i andra tankar. Självfallet skulle det inte hända om det stod någon vid rödljuset, inte för mig i alla fall och förhoppningsvis inte för de andra bilisterna heller. Men det skulle inte förvåna mig om det kommer att ske en olycka här just av denna anledning.

Något annat i Göteborg var de ljusskyltar vi kö-lederna, som visade tillfälligt sänkt hastighet just pga köerna. I Stockholm lyser de ofta med "30", men i Göteborg lyste de alltid "50". Även om köerna var stillastående. Men vad f... om de nu har monterat upp tillfälliga fartskyltar, så kunde de väl lägga till 30 i programmeringen!? Eller bara en bild med bilar i kö. Det räcker, man fattar.

Ibland är det banne mig inte lätt att hitta den perfekta bilden... XD

I min avkrok av Storvreta, ett grönksande fint område, så har Uppsalahem placerat ut stenbumlingar i början av gräsmattan vid garagen, så ingen får för sig att köra in på gården via gräsmattan (bredvid finns en bom med nyckel, såsom brukligt på sådana här ställen). När jag flyttade hit med hjälp av lastbil, så hade jag ingen bomnyckel. Eftersom det var mitt i natten hade jag heller ingen lust att väcka någon granne. Jag bestämde mig helt sonika för att försöka trixa mig emellan stenblocken. Och dra på trissor - det gick! Och kan jag köra emellan med lastbil, så kan man ju undra varför de har valt att placera stenarna för långt ifrån varandra. Suck.

Ibland önskar jag att jag hade en ort själv, där jag var president och såg till att allt var logiskt. Där inga beslutsfattare får besluta om saker innan de har rådfrågat ett stort antal av de mest kunniga på området - i detta fall bilisterna i Storvreta eller Göteborg. Fast jag antar att det är så det alltid kommer att vara. De som fattar beslut sitter på kontor och vänder på papper och kommer med idéer som inte fungerar så väl i praktiken. Så är det ju tyvärr alltid. På många jobb, exempelvis inom sjukvård och skola, så förvånas man över den ignorans som finns bland de som bestämmer. Konstigt att man aldrig lär sig.

2017-07-17 @ 22:04:29 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tio saker jag kommer att sakna med Göteborg

Denna lista är lite lättare att skriva än den förra, eftersom det finns fler positiva saker att säga om min förra boendestad.

10. I Uppsala är trafikanter alltid egoistiska. Jag har reagerat på det förr och när man åker i andra städer, så blir skillnaden tydlig. I Göteborg, liksom på de flesta andra ställena i detta avlånga land, så ser man tillsammans till så trafiken flyter. Det gäller till exempel kugghjulsprincipen. Aldrig att du blir insläppt i trafikköer om du står på en sidoväg i Uppsala. Du kan få vänta tio minuter innan en vänlig själ (turist?) släpper in dig.

9. Shopping är ju alltid trevligt och i Göteborg finns Nordstan, ett gigantiskt shoppingcenter i stadens hjärta. Jag gillar att allt finns samlat på en enda plats. En nackdel finns dock med Nordstan: det finnsa sjukt få sittplatser. Jag vet inte om grundtanken är att folk man ogärna vill ha där ska hålla sig undan i och med att man inte har någonstans att sitta. Jag tycker dock att det finns bättre sätt, som att ha köpcentret stängt på sena kvällar och nätter. Nu dras knarkande ungdomar gärna dit nattetid och de skräms ej av få sittplatser, eftersom de inte har problem med att sitta på golvet.

8. Spårvagnar är ett bra sätt att ta sig fram på. Om man är van vid Uppsalas sjukt dåliga kollektivtrafik, så kan man inte annat än älska Göteborgs. I Uppsala går sista bussen hem från stan halv tre en fredag- eller lördagnatt, vilket innebär att man får dra från nattklubben klockan 2. Är man på galej i Stockholm, så får man avsluta partajandet redan vid midnatt om man vill hinna med sista tåget hem. Stockholm och Göteborg har kommit långt vad gäller att transportera folk på dygnets alla timmar. Något säger mig att det aldrig kommer ske i Uppsala. Kanske förväntas alla medborgare ta cykeln från krogen här...

7. Detta leder oss vidare till Avenyn. Vilket område för en nattklubbsälskare som jag! Klubarna avlöser varandra och de flesta har olika inriktningar. Själv föredrog jag ett ställe, där de hade tre olika dansgolv. Ledsnade man på musiken på ena golvet, så drog man vidare till det andra. Tyvärr har jag alltid hatat Sveriges system med inträdesavgift. Antagligen för att se till så gästerna inte drar vidare till nästa ställe, för vem vill lägga summan av 3 öl på ett nytt inträde? Trist att klubbarna inte kan konkurrera med bästa musiken eller billigaste barpriserna i stället, som man gör i andra länder.

6. Sedan ett par år tillbaka så använder jag extensions. Anledningen är att stressen (?) gjorde så mitt hår helt enkelt gick av i axelhöjd. Jag har alltid haft långt hår och alltid älskat det, så givetvis var detta något som bidrog till mer stress. Jag vet inte hur mycket pengar jag lade på olika produkter, både att smörja in håret med eller att inta som tabletter. I Göteborg har jag gått hos en salong som enbart sysslar med extensions, vilket gör att de är väldigt professionella. Folk har inte sett att jag har dessa, utan jag har fått mycket beröm för mitt hår. När jag avslöjar att det är löshår, så blir de alltid förvånade. Jag misstänkter att jag kommer fortsätta åka till Göteborg för mitt hår. Jag kan ju alltid hälsa på en massa av mina nyvunna vänner/kollegor/elever när jag ändå är där!

5. Halvvägs ner i min lista har vi utflyktsmål som jag gillat ordentligt: Universeum och Slottsskogen. Tyvärr har jag inte besökt dem så ofta som jag velat. Eftersom Uppsala lider brist på utflyktsmål (brutalt uselt utbud, framför allt för barnfamiljer), så uppsakattar jag ställen som jag vill återkomma till hela tiden. Slottsskogen är gigantisk och har både en megastor lekplats och en djurdel med inhemska djur. Universeum har också olika delar: regnskog med levande djur, akvarier med bland annat hajar och en massa roiliga "experiment" för barn. Jag köpte årskort där. Kevin vill hela tiden åka dit igen.

4. Mina nya vänner kommer jag givetvis sakna. Tack vare internet så kom jag i kontakt med flera stycken och det känns så tråkigt att ha dem på så långt avstånd nu. Men jag är oerhört tackam för att jag fått träffa dem, för i början kände jag mig så olyckligt ensam och kunde bara göra något roligt med Tom hela tiden. Inte för att jag inte gillade att vara med Tom, men ibland kanske man vill ta upp tjej-grejer eller bara vädra tankar som man ville ha input på.

3. Jag brinner för mitt jobb och kom väldigt, väldigt nära mina elever på Skälltorpsskolan. Många goa kollegor fanns det givetvis också, och alla dessa personer har gjort stort avtryck i mitt hjärta och de kommer att vara djupt sakande. Mina åttor kommer dock att påminnas om mig under nian; jag har ett litet hemligt projekt på gång...

2. Det fanns flera saker och personer som betydde mycket för Kevin och hans utveckling. Dels fungerade förskolan ypperligt: i Göteborg serveras alla förskolebarn frukost klockan 8 (underbart att slippa ta striden vid köksbordet varje morgon, när man har tidsbrist och sonen ännu inte är hungrig). På Kevins förskola hade de också "6-årsklubben" för de barn som ska börja skolan i höst. Tre dagar i veckan gick de på utflykter, bland annat till olika museer.

Kamrater påvekade Kevin också. Toms sexåriga släkting Zimona hade skinn på näsan och kunde sätta Kevin på plats ibland, vilket han behövde. Lennox, Toms son som är lika gammal som Kevin, bodde varannan vecka med sin pappa (och mig och Kevin så klart). Han är en helt fantastsik pojke, väluppfostrad, snäll, rar och omtänksam. Kevin har inte kunnat haft en bättre "styvbror"! Kevin saknar honom mycket. Lennox har haft mycket bra inflytande på honom.

1. På ohotad förstaplats hamnar - givetvis - Tom. Han är i mångt och mycket min själsfrände och jag hade så gärna tillbringat resten av livet med honom. Tyvärr gjorde mitt mående så att det inte fungerade. Jag har i efterhand fått höra av min psykoterapeut att om man inte mår bra och sedan genomför en stor förändring i livet, så kommer man att må mycket sämre. Innan jag flyttade till Göteborg., så hade jag varit sjukskriven eftersom jag var på väg in i den berömda väggen. Nu gjorde jag en gigantisk förändring och började dessutom jobba heltid. Flera gånger fick jag be Tom om ursäkt och berätta att "det här är inte jag, jag känner inte igen mig själv". Jag gjorde en höna av en fjäder, heeela tiden. Jag beundrar honom för att han stod ut så länge.

Vi är lika på så många sätt. Inte minst älskar vi båda djupa, kluriga diskussioner. Tom öppnade mina ögon för serier och filmer, poddar och annat jag inte hade ägnat mig åt så mycket. Jag minns hur vi kunde ligga bredvid varandra, jag i hans famn, och tillsamman lyssnade vi på Ricky Gervais och Karl Pilkington och skrattde och njöt.

Jag har aldrig tidgidare i mitt liv känt mig så trygg som när jag legat i Toms famn. Alla bekymmer bara rann iväg och jag blev lugn.

Under hela tiden har Tom varit helt otroligt bra på att visa kärlek. Han har intre ens behövt säga "jag älskar dig" (fast det gjorde han också), hans handlingar, blickar etc visade vad han kände. Även efter att det tog slut, så har han fortsätt via mig det, eftersom vårt förhållande inte tog slut pga bristande kärlek. Tvärtom, vi älskar varandra fortfarande, men det blev omöjligt att bo tillsammans.

Jag tänker på honom mest hela tiden. Och det är jobbigt, det gör så ont att förlora någon man älskar så mycket. Jag var villig att ge upp all min tryghet här i Uppsala för hans skull, och jag skulle ha gjort det igen. Några har frågat: "Ångrade du att du flyttade till Göteborg?" Mitt svar är självklart nej. Hur ska jag kunna ångra ett år med en man jag älskar så mycket? Det enda jag är ledsen över är att jag inte mådde bra nog för att det skulle hålla.

"Du hittar snart en annan". Det är lätt att hitta någon, men jag tvivlar på att jag lyckas hitta en annan lika bra som Tom. Han är min måttstock och i min värld är han så nära idealet man kan komma.

I mitt hjärta bär jag med honom vart jag än går.

(Han gillar inte att han eller sonen syns på foton på internet, så det får bli denna bild).

2017-07-12 @ 21:06:41 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tio saker jag inte kommer sakna med Göteborg

I väntan på att jag ska skriva färdigt ”Tio saker jag kommer att sakna med Göteborg”, så kommer här den motsatta listan.

10. På sista plats hamnar strejkande hiss. Lyckligtvis har det inte hänt ofta, men att behöva traska upp fem våningar med tunga matkassar när man redan har dålig kondis är en fasa. Visst borde jag alltid ta trapporna i stället för att ta den enklaste vägen, men så länge jag har tio ursäkter på lager, som ont knä, så kommer jag undan med hissåkandet.

9. Nu var jag bara dit en gång, men på nionde plats hamnar Kvibergs marknad. Jag målade upp en bild i huvudet av käcka försäljare som krängde egentillverkade korvar eller godis, smycken och skojiga leksaker. Det kunde inte ha varit mer fel än så! Hälften av stånden var folk som dukade upp ett överfullt bord med loppisprylar. De som hade nya produkter att sälja var inte billigare än vilken annan affär som helst. Undrar hur många av varorna som är stöldgods? Dessutom har jag aldrig tidigare hållit så hårt i min mobil i fickan, livrädd att åtskilliga ficktjuvar huserade i lokalerna.

8. Nästa punkt kan se liten ut, men grannen under oss älskade att röka på balkongen. Vinterhalvåret var bra, men så fort vi hade balkongdörren uppe de varma månaderna, så fanns risken för tobaksdoft i hela vardagsrummet. Not nice.

7. En fördel med att bo i höghus är att barnen kan hitta många lekkamrater. Tyvärr inte alltid bra barn. Gnäll, bråk och slag hörde till vardagen och ett par ungar bannlystes från vår lägenhet av olika anledningar.

6. När man bor i en stor stad, så blir avstånden/köandet rätt tydligt. Varje morgon körde jag från Kortedala till Hisingen, genom Tingstadstunneln i rusningstrafik. Kevin gick på förskola på ett ställe, Lennox på ett annat och jag jobbade på ett tredje ställe på Hisingen. Morgonrutinen tog nästan en timme. Och så samma visa när man skulle hem igen. Samtidigt har jag uppskattat min och barnens olika konversationer kring allt och ingenting när vi köat oss fram. Vetgiriga barn är så tacksamt!

5. Nu är vi halvvägs på listan! Något jag snabbt fick erfara i Göteborg är att de verkar ha en p-vakt per tio invånare. Banne sig den som försökt fuskparkera! Glömde man betala för parkeringen, så var oddsen helt klart i favör för att man fick en p-bot.

4. Vad är typiskt västkusten när det handlar om mat? Fisk i stora lass! Inte nog med att man kan köpa det i affären – utanför de stora affärerna står alltid en fiskbil med färsk, stinkande fisk. Jag har blivit en hejare på att hålla andan tillräckligt länge för att kunna halvjogga förbi all odör in till räddningen bakom ICAs automatiserade entrédörrar.

3. På en bronsplats hamnar blåsten. Har man levt större delen av sitt liv i ett läigt Uppsala, så är man inte beredd på stormvindarna. Kevins dagis hade ett speciellt utsatt läge, och ibland fick man halvligga framåt för att inte dråsa i backen. Fixa frisyren på morgonen var lönlöst, så jag hade allra oftast håret i en tofs.

2. Uppsala är platt som en pannkaka. Vi har typ en backe i hela staden. I Göteborg, däremot… Det hade kunnat vara ett bra tillfälle att få gratis träning (när jag hade gått upp 20 kg sedan jag flyttade dit gav jag upp och slutade väga mig). Dessutom bodde vi på en höjd, så när man skulle hem från spårvagnen, så gick det bara uppåt, uppåt. Och eftersom det är pinsamt att flåsa som en blåsbälg, så försöker man andas normalt när man möter någon, vilket gör att man håller på att tuppa av av syrebrist.

1. Guldplatsen går till… * trumvirvel*… Kortedala Nya vårdcentral. Sveriges sämsta? Jag valde den för att den var närmast plus att de har så bra öppettider (8-22 på vardagar, samt öppet på helgerna också). Personalen har pratat högt inför patienterna om andra, tragiska patientöden (som att soc är på väg för att ta en kvinnas barn). Min läkare har varit indränkt i parfym. Personalen har högt diskuterat något dåligt de fått höra på morgonmötet (så till den grad att ena personen var på gränsen till att börja gråta). Trots att jag var till vårdcentralen så många gånger, så blev jag alltid uppropad minst 15 minuter efter utsatt tid. Min läkare hävdade att ett par av mina problem var biverkningar av medicinerna jag tar, men jag har kolla FASS och det finns ingen som helst notering om det som biverkan. Andra gånger har hon sagt att jag ska gå hem och ta en ipren. Hon vägrade skriva remiss för utredning. Hon tyckte att trots att jag ff är sjuk på 25%, så ville hon inte sjukskriva mig, eftersom jag ju har semester nu. Ska jag fortsätta? Helt sjukt att de får bedriva verksamhet! Nu håller jag tummarna för att Storvreta VC levererar. Det kan i alla fall knappast bli värre.

2017-07-07 @ 23:48:26 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()