emblasmatte

När man har haft krämpor eller besvär, så får man en läskig acceptans för dem efter ett tag.

 

Efter en tiotimmars sömn förra natten, så kan man ju tro att jag borde vara utvilad. Men det är jag inte. Jag har glömt bort hur den känslan faktiskt är. Jag vet att jag en söndag för flera år sedan vaknade upp och hade energi. Hela dagen fick jag en massa gjort och jag var så rädd för att jag skulle återgå till min abnorma trötthet. Dagen därpå var allt som vanligt igen och det är egentligen väldigt sjukt att jag kan längta efter något som är andras vardag.

 

Efter att ha lämnat Kevin på skolan, så körde jag som vanligt till jobbet. Liksom alla andra arbetsdagar är jag så vansinnigt trött och jag vet att hade jag varit hemma och lagt mig på sängen hade jag somnat inom fem minuter. Visst, en del säger så, men i mitt fall är det bokstavligen. Igår var jag ledig och efter att ha lämnat Kevin på skolan så kom jag hem och lade mig klockan 9 igen och sov 4 timmar. Utan problem somnade jag alltså i går kväll, sov djupt och länge och ändå vill jag sova klockan 9 igen. För andra är det exceptionellt att vara så trött trots all sömn och drabbar bara när man är sjuk. I mitt liv har denna ovanlighet blivit vardag.

 

Likaså med huvudvärken. Vissa drabbas bara någon gång om året. Själv är det min dagliga plåga. Visst är en hel del av värken läkemedelsutlöst, men när migränanfallen periodvis kommer varenda dag, då är det inte lätt att vara kaxig. Folk försöker visa sympati när de själv drabbas av huvudvärk och säger "stackars dig som har det så här varje dag". Men vet du, du har faktiskt ingen aning om hur det är att ha huvudvärk dagligen. Det går inte att föreställa sig den plåga det innebär, att vara hindrad från att göra en massa saker - allt från att städa hemmet till att ha roligt med vänner. Likväl som en barnlös person aldrig kan förstå den smärta en förlossning innebär, så kan du inte veta hur det är.  Det är inte bara smärtan, det är allt omkring som drabbas. 

 

Tänk om jag hade haft ett normalt liv. Det är lite bittert faktiskt att veta att hela mitt liv hade varit så mycket mer givande om jag bara slapp värken och tröttheten.

 

Om du hör till de lyckligt lottade i livet och slipper dagliga plågor, så ska du se till att verkligen njuta av livet. Plötsligt kan något hända så att du aldrig mer får det så bra som du faktiskt har det just nu. Man saknar inye kon förrän båset är tomt...

När man provat allt, så vänder man sig till slut till okonventionella metoder. I 30 år har jag haft problem med sockerberoende och det senaste året förvärrades det. Vågen bågnar under min vikt, huvudet pulserar dagligen i sin jakt på sockerkicken och vitaminer och mineraler lyser med sin frånvaro i min kost. Nu är det dags för förändring!

 

Visst har jag provat "allt". Och visst har jag misslyckats varenda gång. Det ÄR svårt att bli av med beroende, oavsett om det är alkohol, spel eller mat. Jag blir förbannade när ignoranta människor hävdar att man inte kan vara beroende av socker. Eller att "det är väl bara att låta bli att äta, hur svårt kan det vara?" Det är mitt krig varje dag och tro mig - sockerberoende är till och med svårare att bli av med jämfört med alkohol, cigaretter eller värktabletter, av den enkla anledningen att det är ett sjujäkla projekt att undvika socker idag. Det finns i det mesta man äter.

 

Jag har accepterat att jag har ett beroende och jag har också bestämt mig för att göra vad jag kan för att bli av med det. Därför bokade jag upp mig på ett par sessioner hypnos! Anledningen är för att jag läste en artikel av en journalist som provade hypnos på egen hand. En skribent som alltså inte fått betalt för att vinkla artikeln till att bli reklam åt hypnotisören. Författaren skrev att besvikelsen var stor när hon efter första besöket hade minst lika stort sötsug. Men efter andra sessionen hände det- hennes önskan att äta socker i tid och otid försvann!

 

Idag hade jag min första bokade tid. Allt var väldigt annorlunda mot vad jag trott. Jag har sett hypnotisören som fått folk ur publiken att tro att de är hundar och När de väckts ur hypnosen så här de inget minne av något.

 

Boel, min hypnotisör i Stockholm, valde jag ut då hon hade en massa bra recensioner och rekommendationer. Om jag nu ska prova en ny metod, så vill jag ha den bästa, även om det kostar mer. 

 

Första timmen gick åt till att diskutera frågeformuläret jag fyllt i (sex sidor!). Hon berättade att hon behandlar roten till problemet, inte bara själva handlingen att stoppa socker i munnen. Då övergår man ofta till ett annat beroende och då är all tid och alla pengar kastade i sjön. Det gäller att ta tag i orsaken till beroendet.

 

Boel gick igenom och föreslog olika vitaminer etc som jag bör ta. För henne var det rätt tydligt att en hel del av mina problem åtminstone delvis beror på brister i mitt näringsintag. Det lär definitivt vara sant.

 

Andra delen av sessionen var själva hypnosen. Till skillnad från jippo-hypnosen på scen, så är man här helt närvarande hela tiden. Man bestämmer vad man vill säga och kan avstå från att svara om det är känsligt. Jag skulle dock svara det som dök upp i huvudet och inte försöka tänka rationellt. Det undermedvetna och känslor är sällan rationella.

 

Varje besök handlar om olika känslor man beskrivit i frågeformuläret. Jag hade 8 hela känslor, vilket är fler än vanligt.  Idag arbetade vi med min rädsla för att bli bortstött - av vänner, familj eller pojkvän.

 

Det som förvånade mig mest är det som dök upp i mina tankar. Det var något från barndomen som gjort mig rädd och ledsen. Fast grejen är att jag inte har något minne alls av att något sådant ska ha hänt. Men kanske minns mitt undermedvetna när jag var för liten för att jag aktivt ska minnas det som vuxen. Kanske var det jag upplevde bara en omskrivning för något annat jobbigt. Det spelar ingen roll, så länge jag blir bättre så är jag nöjd.

 

När jag väl tog tag i alla jobbiga känslor i denna situation - jag kände mig rädd, övergiven, arg - och gjorde mig av med dem via en fysisk handling i tanken, så kändes situationen helt annorlunda. Nu var jag inte rädd eller arg utan glad och trygg. 

 

Jag vet ännu inte om detta kommer att fungera. När jag kom hem till Storvreta igen så insåg jag att jag i alla fall inte ätit något alls på sju timmar och hade trots det ingen längtan efter snabbt socker. Jag märker att även om jag får godistankar i huvudet, så släpper jag den tanken omedelbart. Förr gnagde den tanken och gjorde att jag till slut gav efter för suget.

 

Vi får se hur det känns de närmaste dagarna. Om två veckor är det dags för nästa session och jag hoppas ni kan hålla en tumme eller två för mig. Mitt hjärta vill ändra mitt liv - nu får jag se ifall hjärnan accepterar det också. 

Jag vet inte hur jag bättre kan beskriva min känsla nu annat än som att jag går under. Långt ute på öde hav, i en gummibåt som läcker, försöker jag desperat hitta något att klamra fast mig vid.

 

Det har tagit två och ett halvt år och flera turer kring kontaktfamilj åt Kevin, och att vi flyttade först till Göteborg och sedan tillbaka hit, har gjort att han ännu står utan en sådan och jag försöker desperat klara av vardagen. Socialtjänsten berättade att den som väntat längst på kontaktfamilj har väntat över ett år. Ska jag fortsätta så här i ett år till? För den krassa sanningen är att mycket annan avlastning har jag inte. Det känns som att jag utnyttjat de jag har omkring mig (ja, med betoning på utnyttjat). De kan omöjligen förstå hur det är att vara så pass sjuk som jag är. Visst, utåt är jag sprudlande glad, men under ytan bubblar ett brutalt kaos och jag kan inte läka utan hjälp. Vila är viktigt när man lider av utmattningssyndrom, men när ska jag få vila? Kevins pappa har tagit honom tre gånger i år och sist sade han (återigen) att han inte tänker ta honom mer. Så någon avlastning av honom är bara att glömma.

 

Jag har två personer som alltid ställer upp, trots att de själva har det tufft. Kanske är det just därför de ställer upp, för de vet hur det är att vara i mina skor.

 

Trots att jag är helt slut, så jobbar jag 75%. Det är egentligen mer än jag kklarar av och jag känner att jag mår sämre för varje vecka. När jag var sambo blev vardagen så mycket lättare när man är två. Nu är det jag som står för hela ruljangsen och det är tungt, vidrigt tungt när man inte mår bra.

 

Jag såg i morse att jag glömt ta mina mediciner i fyra dagar. Herregud, jag som alltid kommer ihåg min medicin, men nu är det för mycket i huvudet och med tanke på vilka kraftiga doser jag tar, och plötsligt slutade ta, så har jag legat rejält sjuk i helgen. Att det dessutom känns som att jag svalt taggtråd är ju bara lite mer krydda till det jävliga.  Jag är van. Tyvärr är jag förbannat van.

 

Kanske undrar ni varför jag inte sjukskriver mig mer och svaret är enkelt: Försäkringskassan. Alla de strider jag har fått ta med dem, allt traumatiskt det har lett till gör att jag inte klarar av att ta fler strider. För två eller tre  år sedan hade jag det jättetufft under hela höstterminen. Jag sjukskrevs på 25% och trots att mina värden gällande ångest etc slog i botten i alla tester läkaren och psykologen gjorde, så ansåg Försäkringskassan att jag minsann kunde jobba heltid. Någon nisse på myndigheten tyckte sig alltså veta bättre än den sjukvårdande personalen omkring mig. Överklagandet avslogs så klart. Jag vet att sjukare personer också fått avslag så jag orkar inte ta striden längre, jag som annars likt en terrier ger mig in i situationer som jag tycker hanteras fel.

 

Så vad vill jag med detta inlägg? Är det för att gnälla eller ett försök till empati från folk omkring mig? Ingetdera. Jag vill bara förmedla att vi är många som har en sjukt jobbig tillvaro, men vi är förbannat bra på att dölja det. Ställ upp mer för varann. Personen i din närhet kan ha sitt livs största fight och hur du väljer att förhålla dig till någon kan vara avgörande. Uppskatta ditt liv om du inte har mer bekymmer än klassiska i-lands-problem. Har du inte upplevt hur kroppen reagerar konstigt, som i mitt fall med obehärskade skakningar och darrningar, migränanfall som avlöser varandra och blodtryck som skjuter i höjden, så kan du skatta dig lycklig. Slipper du ta starka mediciner, mer än maxdosen till och med, och lider av biverkningarna av dessa (jag är rätt hes sedan början av året och jag har nästan noll salivproduktion), så har du dragit högvinsten i livets lotteri. Om du slipper boka in sjukgymnast, läkartid, blodtrycksmätning, kurator, psykolog och en uppsjö andra tider för ditt välmåendes skull och du bara har en ledig dag i veckan att få in allt på, då har du mer tur än du anar.

 

Ta inte bara vara på ditt eget liv och njut av det till fullo. Glöm inte bort dem runtomkring som inte är lika tursamma i livet. Fråga om du kan hjälpa till innan vi ställer frågan först. Det betyder massor när man slipper känna att man tvingar någon att göra något mot sin vilja. Jag vet att det finns flera gulliga männiksor omkring mig som vill ta hand om Kevin som avlastning åt mig och det är otroligt snällt. Kevin skulle dock få det jobbigt om det är någon han inte känner väl.   

 

Tills vidare simmar jag vidare i det stormiga havet med min sjunkande gummibåt. Låt oss hoppas räddningen kommer fram innan det är för sent.