emblasmatte

Jag har nog ett synnerligen dåligt minne. Vid klassåterträffen för några år sedan, satt jag på allvar och funderade på  var jag befann mig hela min uppväxt. Tydligen inte på samma skola som mina gamla klasskamrater i alla fall...

 

Så, för att fokusera på annat än alla krämpor så tänkte jag ta mig en resa bakåt i tiden. Kanske finns det lite minnesrester värda att rota fram. :)

 

Även om detta är mina minnen, så förstår jag att hjärnan kan ha förvrängt en del. Minnen är ju inte fakta, utan just bara minnesbilder.

 

Bergvägen,  mina äldre barns hatgata.  Varje gång vi åker till Kungsängen, så pekar jag nämligen ut betongkomplexet och berättar exalterad att det var där deras mamma växte upp under lågstadieåldern. De har hört det hundra gånger, i deras tycke 99 gånger för mycket.

 

Bergvägen är förknippat med glädje. Lek på gården (hästar med hjälp av hopprep, leka familj i dungen, där en viss brun växt fick vara kaffepulver, bokmärken byttes, gungor, dunken...), för på denna tid var man ute. Hemma hos kompisar var man bara om det regnade.

 

Bernt, vad hände med honom? Denna kanske jämnåriga kille, som tyckte sig vara förföljd av FBI, åt daggmaskar och drog benen av spindlar. Vad var det egentligen för fel med honom? Diagnoser var det glest om på 70- och 80-talet.

 

Jag bodde på sjätte våningen med  mamma, styvpappa och storebror Peder. I lägenheten under oss bodde en familj med två barn, ett par äldre än oss. De hette också Jeanette och Peder. Vad är oddsen, liksom?

 

På första våningen bodde min kompis Manno. En kväll när hennes föräldrar hade fest, så somnade någon med en cigarett och plötsligt brann hela lägenheten. Brandmännen utrymde hela höghuset, knackade på alla dörrar mitt i natten. Alla vaknade utom vi. På morgonen upptäckte mamma brandbilarna och sade att vi måste ut fort. Vi hade så bråttom att vi skulle ta kläderna utanpå pyjamasen, men jag minns att mamma sminkade sig. XD Än idag minns jag lukten av utbränd lägenhet.

 

Manno, förresten, var det inte hon som slickade på en lyktstolpe på vintern, så tungan frös fast? Learning by doing...

 

Lågstadiet spenderades på Bergaskolan, ett stenkast bort. Skön nedförsbacke på morgonen, hemsk klättring upp när man var trött på eftermiddagen. Lärarinnan Maud var sträng. Eftersom man på denna tid om man ville lära sig spela ett instrument, alltid skulle börja med blockflöjt, så var det den som inledde min pianokarriär. Efter "Lilla snigel" och "Blinka lilla stjärna" gav jag upp både flöjt och pianodrömmar.

 

Jag kommer ihåg den utländska killen, som började i klassen. Kanske var han bara där ett tag, men det var spännande eftersom han var utländsk och det fanns inte många av annan härkomst under min tidiga uppväxt. Förutom finnar då, för i Kungsängen (och framför allt grannorten Bro) kryllade det av dem, men de var knappast exotiska. :)

 

Åtminstone fyra år tillbringade jag på Bergvägen, ändå minns jag inte så mycket mer än så här. Kanske fanns det inget spännande värt att spara i minnet, men troligare så har jag glömt en massa roliga personer och händelser och det tycker jag är så trist. Men är det inte så att man, när man blir gammal och senil, kan minnas sin barndom igen? Det ser jag fram emot!

Att vara sjuk ofta gör att man får många tillfällen att reflektera över sina symptom och biverkningar. En sak har jag konstaterat: jag är sjukt konstig!

 

 

Allt var inte bättre förr, åtminstone inte när det gäller mina urinvägsinfektioner. En sisådär 2-3 ggr per år slår de till och förr uppvisade jag alla klassiska symptom: springa på toa var tionde minut, trots att det bara kom ett par droppar och sveda när jag kissade. Innan jag gick till läkaren och fick penicillin, så försökte jag med allsköns huskurer: heta bad, tranbärs- eller ananasjuice i tsunamimängd... Med åren har allt förändrats och idag är sjukdomsbilden totalt annorlunda. Visst behöver jag kissa lite oftare, typ varannan timme, men jag kissar normala mängder då. I övrigt har jag bara två symptom: kisset luktar på ett speciellt sätt och när jag kissar får jag en lite ilande känsla i kroppen, ungefär som ångest. Detta varar bara ett par sekunder. Läkarbesök konstaterar alltid infektion och jag får penicillin och jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper undan så lindrigt.

 

 

 

 

När det gäller mina migränanfall - ofta har jag migrän 3-5 dagar i veckan, så har jag upptäckt en massa lustiga symptom. Illamående och flimmer för ögonen är inte ovanligt alls (tvärtom!), men tinnitus - hur många får det? Eller "luktvillor" - luktens motsvarighet till synvillor, där jag tycker mig känna lukter som inte finns. Nacken blir alldeles stel också. Dessutom kan mina anfall sitta i i tre dagar; mindre skoj... Även om migränmedicinen tar bort värken rätt effektivt, så blir huvudet som en tryckkammare, jag blir yr och illamåendet sitter i länge ibland, så jag skulle nog säga att migränen är det värsta av mina sjukdomstillstånd.

 

 

När jag haft ett kraftigt illamående som släpper, kanske för att jag tagit tablett mot det, så startar en besynnerlig biverkning: jag blir kissnödig. Uppemot 6 gånger på en timme måste jag kissa och då är det litervis vi pratar om! Hade jag varit magsjuk och kroppen vill göra sig av med bakterierna genom att få dem ur kroppen snabbt, så hade jag förstått. Men illamående? Då finns inga baskelusker att tvinga ut ur systemet.

 

 

Sommaren 2018 känneteckandes av magsår. Dock måste jag säga att jag även där kom lindrigt undan. Jag blev väldigt förvånad när jag fick diagnosen efter en gastroskopi, för jag upplevde inga egentliga besvär. Visst hade det blivit värre när jag åt (det tog tvärstopp någon gång ibland och blev omöjligt att till och med svälja saliv), men detta löste sig enkelt med novalucol. När jag sedan ökade dosen på magkatarrsmedicinen (samma som vid magsår), så försvann symptomen. Någon månad senare fick jag diagnosen magsår och jag kunde inte begripa hur det gått till.

 

 

Jag har gjort en röntgen för eventuellt diskbråck i ländryggen. I min värld är den diagnosen helt utesluten, men med tanke på hur sjuka symptom och hur lindrigt jag ofta kommer undan, så skulle jag knappast bli chockad om läkaren har rätt...

 

Efter inspiration från tv:n, så tog jag med Kevin ut på skattjakt idag: geocaching! Framför mig såg jag hur vi hittade låda efter låda och inspekterade alla spännande skatter de innehöll. Kevin fantiserade om pengar, och visst vore det trevligt med en redig sedelbunt, även om jag förstått att ett sudd är mer sannolikt.

 

Första lådan skulle vara enkel. En tronande gran inspekterades, men trots att vi tog hela närområdet också, så fanns där ingen skattlåda. Nåja, den placerades ut för 7 år sedan, så det är väl troligt att den försvunnit.

 

Nästa låda, inte långt därifrån. Utsatt samtidigt som den första och lika mystiskt försvunnen. Eller så är vi kassa på att leta.

 

Modfällda,  men inte redo att ge upp, åkte vi till nummer tre. Denna var betydligt längre in i skogen och det är förbannat svårt att hitta helt rätt när man inte fattar hur man fixar gps:n i appen. Plötsligt ropade Kevin att han såg en låda. Yes! Lyckan var total - i en sisådär 8 sekunder. Sedan insåg vi att det bara var en dumpad glasslåda.

 

Sista chansen, runt knuten hemifrån. Vi travade runt bland grenar, snubblade över rötter, torkade spindelväv ur ansiktet och inom mig förbannade jag geocaching. De sista två lådorna placerades ut för bara två veckor sedan, och kan jag inte ens hitta dem, så var detta inte så himla kul.

 

Med slokande ryggar släpade vi oss hem och efter bara en liten stund insåg jag att en liten "skatt" hade vi fått med oss från skogen: en fästing! Det var knappast detta jag räknat med när vi skulle ut på äventyr. Det lär dröja tills nästa skattjakt...