emblasmatte

Apropå längden, som jag skrev om igår, så finns det ytterligare ett tillfälle då man bör vara dvärg, och det är när man kör bil. Trots att jag har en Volvo, som alltså skapats i ett land med en genomsnittslängd på 170(??) cm, så ser man ju inget av hastighetsmätaren över en si så där 80 km/h. Så när man kör på motorvägen och pilen pekar rakt upp, så har man ingen susning om hur fort man kör förrän man hukar rejält på sig. Hur 17 tänkte bilkonstruktörerna när de placerade remsan med tid och temperatur i bästa blickomfång, när det är hastighetsnmnätaren man behöver stirra på stup i kvarten?

Jag har dock farthållare, och den använder jag mig flitigt av. Idag var den VERKLIGEN bra att ha, när jag upptäckte en mc långt bak. Mycket riktigt, så var det Farbror Blåljus som så småningom gled förbi mig. Han åkte dock snart av, men klok som jag var, så låg jag kvar i nästan laglig hastighet, när jag upptäckte en fyrhjulad dito passa på mig. Idag blev de dock lottlösa!

I trafiken finns mycket spännande att se. I morse, till exempel, så såg jag en bil, som ingen annan ville lägga sig bakom. När jag kom närmre såg jag varför. Skyltarna om radioaktivitet var inte svåra att urskilja även på långt håll, men jag var tvungen att lägga mig i filen bredvid, eftersom jag skulle svänga. Efter kurvan kunde jag - smått självlysande -  fortsätta min färd mot jobbet...



Efter jobbet och en snabb middag av nyttiga snabbisar och stekt falu, så for jag iväg till Åbyanstalten. Nu är det väl över en månad sedan jag var där sist, men flera av fångarna sedan den gången var fortfaranade kvar. En hel drös nya var det ju också, så klart. Jag kunde återlämna de pengar jag fått in på deras pant (plus 6:- i dricks av generösa mig...), som vi alltid stoppar i Röda-Kors-bössan vid entrén. Många killar kom och fikade med oss och två timmar senare hade vi fortfarande fullt med folk i matsalen hos oss. Det är alltid trevligt när våra besök uppskattas! 20.20 kunde jag och två andra tjejer från RK traska ut genom grindarna medan alla glada killar fick stanna på andra sidan stängslet tillsammans med ett gäng vildkatter, som bosatt sig frivilligt bland barackerna.

Nästan varje dag proklamerar jag för mina elever att längden inte har någon betydelse. Nu pratar jag inte om sexualundervisning utan om längden på elevernas skriftliga alster. Så fort de får en uppgift att skriva något, så kommer alltid den obligatoriska frågan: "Hur långt ska det vara?". Ständigt drillar jag ungdomarna till att det är kvalitet som räknas, inte kvantitet.

Fast ibland spelar längden faktiskt roll. Varje dag för mig, faktiskt. För vareviga morgon när jag ska duscha sömnen ur ögonen, så blir jag irriterad på att stången i duschkabinen bara är typ en tvärhand hög. Herregud, jag är inte ens 180 cm lång och det finns ju en uppsjö människor som är längre än mig (trots att jag är svensklärare hävdar jag att "mig" är korrekt i det uttrycket, men det är en annan historia!). Är alla duschkabiner tillverkade i Japan, småfolkets land? Eller är det meningen att vi långa ska få gratis lårmuskelträning, när vi tvingas huka för att få in skallen under de värmande strålarna? Nä, jag får nog köpa en till stång att ha på väggen ovanför kabinen...



En fördel med att ha nästan lika långa fötter som sina barn (alltså ha nästan samma storlek), är att jag kan sno deras strumpor. Mina har en efter en hamnat på soptippen med hål, så nu ekar det tomt i garderoben. Tur Andreas är välförsedd på strumpfronten!

På torsdag är det bowling med skolan som gäller! Snart dags att trimma högerhandens naglar och biceps, alltså! Fast det är hårt motstånd även i år, så jag har svårt att tro att jag kommer att vinna. Det hade ju varit kul, men jag får nog vara glad om jag ens blir topp 5. Kanske skulle man tjuvträna en halvtimme innan...? =)

Efter en skön sovmorgon (det blev sent igår) och en uppfriskande skogspromenad med vovvarna, så hjälpte Ben och jag Andreas med att tömma det sista av poolen. "Lite skvalp i botten" visade sig bli en hel sjö på tomten! =)  Strumpor och skor blev dyblöta och hundarna fick simma till altandörren. Eller nästan, i varje fall... Nu är den i varje fall tömd och väntar bara på en upputsning inför vinterdvalan i stora kartongen.

Har fått gjort en hel del här hemma också, såsom tvättat några maskiner, vattnat och rensat blommor (samt tagit skott), städat och sorterat prylar. Behövde inte laga middag, eftersom vi hade rester från igår (kycklinggryta). Har lyckats fixa internet också, som havererade är jag drog ur säkringen. Skulle nämligen montera upp ett par el-jack i köket, där vi kaklade förut. Det hade ju kunnat gå smidigt, om det inte vore för att en kakelplatta satt lite för långt ner. Och inte var det lätt att få bort den. Det slutade med att jag tog en hammare och bankade på skiten, så nederkanten har en härligt vågig kant á la homemade Jeanette-style. Nåja, nu sitter eluttaget där det ska och kanske kan jag fixa utseendet på plattan ovanför med kakelfogen senare. Eller så får det vara en del av charmen med hemmagjort!



I morgon bär det av till skolan igen. Måndagar betyder fullspäckad dag och konferens. Ska inviga min nyinköpta barbapapa-ryggsäck! Har ju en drös tjusiga väskor för mina whiteboardpennor etc och det är alltid lika kul med en ny väska!

Åh, så underbar han är, min goding! Medan jag tog en liten tupplur på eftermiddagen, så plockade han ur diskmaskinen och fixade en smaskig middag. Love you to bits, Ben! Dessutom tvekade han inte en sekund när jag behövde hjälp med att hålla bångstyriga vovvar hos veterinären. Jag vet ju hur mina tjejer är när de ser andra hundar, så att vaccinera dem på drop in-tid bland en drös andra skällande trasselsuddar är ju bara dödsdömt om man inte tar spikskorna på. Det brukar inte uppskattas av veterinärerna, så jag tog med Ben i stället...



Fyra sprutor senare och 1550:- fattigare drog vi vidare till Gränby och brände ytterligare en femhundring på monopol-shopen. Denna gång köpte jag några xider och Baccardi Breezer, bara för att vidga mina vyer lite. Känns lite spännande att konservativa jag ska våga frångå vin och gin & tonic, men det är väl 40-årskrisen som talar...



Annars är det som vanligt här hemma. Huvudet värker och Andreas, som har på sin lott att fixa tomten, har ännu efter ett par månader inte lyckats klippa gräset, plocka hundbajs från trädgården eller plocka ner poolen. Djungeltemat runt mitt hus består, alltså. Nåja, då känner sig väl Ben lite som hemma då...

Finns det ett yrke, som ger pröjs när man sover? I så fall skulle jag vara miljonär... Fast det är kanske inte så konstigt att man blir trött när huvudvärken aldrig ger med sig. Det bästa i kråksången är i varje fall att när jag sovit några timmar mitt på dagen,så har jag ändå inga problem att somna på natten. Med andra ord blir inte dagen efter förstörd.



Ben kom hit i går kväll och åkte tillbaka idag på dagen. Men inte ens hans närvaro, som gör mig så lycklig, fick min hjärna att fungera normalt igen. Nåja, man ska inte förringa att leva med glädje när man har det jobbigt, så jag är glad att han kom!



Eftersom jag fortfarande lider av den brutna handleden, så tar jag bilen till skogspromenaderna. Amber är ivrig som tusan varje gång, och här syns hur hon tryckt Embla till ena sidan av lastutrymmet (den svarta rumpan skymtar i högerkant), så hon kan spana in ifall matte kör tillräckligt snabbt, så vi kommer fram någon gång...

Igår när jag gick på promenad med hundarna i skogen, med solglasögonen på i regnet, så passade jag på att plocka lite svamp. Andreas och Johanna var snälla och rensade den, så nu finns det färsk svamp i frysen. De flesta var väldigt små, men jag har noterat var i skogen dessa finns, så jag kan återkomma om ett par veckor. Även om det är kul att plocka med hundarna, så ställer deras skuttiga tassar till det. Igår resulterade det i att jag slet upp svamparna och fick med mig halva skogen hem... På byxbenen syns det också hur blöt jag blev om fossingarna. Dags att inhandla en stöveltork!?




Såg en bil idag med registreringsnummer OLY. Undrar om han röstade på vänstern...? Spelar reg-plåten någon roll när man köper bil? Jag skulle ju inte vilja åka runt i en KKK-märkt bil, till exempel. Vissa kombinationer är ju redan från början förbjudna, men konstigt nog är en del tillåtna. Såg en annan bil med PHL. Heter ägaren månne Philip? Jag kanske aktivt ska söka efter en med regnr JEA nästa gång? En person i Storvreta kör runt med en bil med en glädjande plåt:



Apropå det, så har jag sett en man med barnvagn också. Han hade, liksom många andra, en "bilplåt" hängandes på den, men till skillnad från andra, som brukar ha barnets namn skrivet på, så stod det "NOOB". Passade ju ypperligt bra! (Noob = nybörjare).

Vart är vi på väg egentligen? När valets resultat blev känt förfasades de stora massorna. Rasister i vår regering! Till råga på allt ser det ut som att de kan komma att fälla alla avgöranden. Varför har det blivit så här? Vad är hotfullt, farligt och fel med Ben och alla andra av utländsk härkomst? I Skåne finns de flesta rasisterna, i varje fall om man går efter hur folk röstat. Kanske läge att skänka tillbaka Sveriges stora landskaps-skam till danskarna?



Har annars jobbat på idag. Tyvärr är jag fortfarande riktigt dålig, men man känner ju ett ansvar när man har lärarkandidater. Tog med ett par filmer, som jag visade på två av lektionerna, eftersom det var för tufft att undervisa när jag var så risig. Och nu sitter jag här mitt i natten, vaken pga illamående, med ett par nysvalda, frätande treo i magen och inser att morgondagen kommer att bli omöjlig. Måste ringa läkaren i morgon bitti, för det här går inte. Varje dag förbannar jag regeringens hårda regler, som gjort att jag inte får vara sjukskriven. Jag jobbar gärna heltid, men GÖR MIG FRISK FÖRST, FÖR TUSAN!!!

Fredagen kom så äntligen, med en efterlängtad tjejmiddag på planeringen. Tyvärr blev det inte mer än en planering för mig, för migränen såg till så jag inte kunde åka i väg. Blomsterkvast hade redan inhandlats, busstiderna kontrollerade och magen var fylld av mat, eftersom jag inte ämnade äta sushi, men jag hade verkligen sett fram emot en trevlig kväll. Nu tog jag tåget till Stockholm i stället, till Bens lugna fram i stället för karaokens fartfyllda äventyr.

Jag trodde jag skulle bli bättre under lördagen (hade ju varit dålig sedan i onsdags eftermiddag), men på kvällen blev det etter värre. Trots regelbundet intag av mediciner, som ju brukar hålla värken i schack, så pulserade skallen likt en moraklocka på kvällen och natten. Det blev till att ta ett tidigt tåg hem till Storvreta på söndagen, eftersom jag inte mådde bra. Så himla tråkigt!!

Lördagen var tyvärr regning, men givetvis började det inte vräka ner förrän vi var på tryggt avstånd hemifrån. Mitt bland pommes och treo i Vasaparken, började det strila. Trots en rejäl stund bland fräcka Barpapapa-ryggsäckar och fiskpennor på Åhléns, så fortsatte himlens portar att stå vidöppna. I stället skuttade vi in på Konsum och shoppade lite bak-ingredienser och rusade hemåt i full galopp. "Blunda nu!" vrålade jag till flickorna medan vi rusade över Odengatan mot röd gubbe på väg till tunnelbanan.

Åter i Bens lägenhet var jag tvungen att vila ett par timmar innan jag kunde skrida till verket och baka kanelbullar med flickorna. Smör, socker och kanel hamnade både högt och lågt i köket, och plåten hade mer pärlsocker på sig än bullarna, men nöjda blev de små hjärtegrynen över sina egenhändigt styckade mästerverk. Och goda blev de ju!

Efter en natt full av puslerande (dels av migränen, dels av grannens oljud vareviga natt med tv och kittel-terror (?) med hysteriska skrattsalvor och skrik till följd), så vaknade vi när Linn kom in till oss i sängen. Bens barn är så himla duktiga - när Linn vaknar, så kommer hon och ligger tyst hos oss i en hel timme, trots att hon är vaken. När Nova och Simon också vaknade, så smög de in, hämtade datorn och en film och smög tillbaka till sitt rum och tittade på filmen i en timme. Linn har också lyckats sluta med nappen. Det har gått HELT smärtfritt och skedde efter en olycka. Ben skulle koka hennes nappar och råkade torrkoka, vilket gjorde att napparna smälte fast i kastrullen... Hon accepterade detta utan en tår och har inte sagt ett pip om nappen sedan dess. Så duktig!!

Lärare är jag ut i fingertopparna. Läste Novas veckobrev från skolan (hon går i ettan) och höll på att svimma. Hur kan utbildad personal, som ska lära barnen språkets mysterier, göra så många fel vad gäller var man sätter ut punkt!? Och dispositionen var urkass den med. Jag deklarerade högt för Ben att om den läraren hade gått i min nia, så hade hon fått IG i svenska! Och hur kul är det att låta sitt barn lära sig hos någon som inte ens kan sätta ut punkterna rätt? GRRR!

Så fort jag kom till Storvreta idag, så gick jag och Andreas och röstade. Tyvärr hade jag skjutit på det in i det sista, det här med att ta in information om vad partierna vill. Till riksdagen hade jag rätt bra koll, men inte till kommun och landsting. Se det blev till att rösta på det parti jag är med i till kommun och landsting, men jag var otrogen partiet och röstade på andra färgen till riksdagen. Så jäkla sviken som jag blivit av de blåa när det gäller sjukskrivning gör att jag måste rösta rött i år. Att kräva att någon som lider av i princip konstant migrän (bland annat) ska arbeta heltid på ett högstadium är för mig obegripligt.

Det kom inte som en överraskning. När väckarklockan ringde, var det bara att inse att migränen ännu inte släppt sina vassa klor om mitt stackars huvud, så det blev till att ringa skolan och sjukanmäla mig. Förhoppningsvis överlevde klasserna min frånvaro. Eller snarare: förhoppningsvis överlevde mina kollegor när mina klasser var utan lärare och säkert levde lite rövare...

Har sovit gott och länge, berusad av både treo, alvedon och åksjuketablett. Lyckligtvis hade exmaken sett min vädjan på FB och kom och plockade upp Embla till dagis vid 7-snåret också. Fast egentligen önskar jag att jag kunde dela med mig av min sovtimmar till Ben, som har motsatt problem. Jag skulle nog kunna somna stående mitt på blanka dagen!

Idag så såg jag världens vackraste regnbåge. Aldrig förr har jag sett en starkare lysande (eller var det mina känsliga migränögon som spelade mig ett spratt?), och dessutom såg jag två stycken (början och slutet, medan mitten försvann i himlen någonstans. Givetvis så skulle jag vid detta unika tillfälle ha glömt mobilen hemma. Hade det inte varit för migränen och det "snart-exploderar-jag"-däcket, så hade jag åkt tillbaka efter att jag hämtat Embla.

Tänker ringa och boka tid hos farbror Doktorn också. Har snabbt kommit upp i ett frikort pga den brutna handleden och nu måste jag kolla upp min hälsa. Vid ett par-tre tillfällen har jag i klassrummet drabbats av ett par sekunders paralysering, då jag inte kunnat tala, trots att jag försökt. Eleverna har garanterat bara uppfattat det som att jag haft en tankepaus, för att fundera på vad jag ska säga, men faktum är att jag inte klarat av att tala, trots att hjärnan vetat exakt vad jag velat säga. Antagligen är det "bara" ett stressymptom, men det är banne mig inte kul! Man borde lyssna bättre på de kroppsliga signalerna.

I morgon ska mina åttor debattera. De har fått lite olika ämnen och är indelade i för- och emot-grupper. Niorna har redan gjort det och det är oftast himla roligt att lyssna på dem. De är så duktiga på att hålla sin ståndpunkt, även om de egentligen inte håller med om det på riktigt. Just nu har jag två lärarkandidater också, som ska ta över en del av lektionerna i tre veckor. Jag kommer visserligen vara med i planeringen och under lektionerna, men jag kommer att hålla mig i skymundan i stället för att stå i katedern. Det jag har sett hittills av dem har gett ett mycket bra intryck, så det kommer nog att gå alldeles prima!

ÅÅååååhhhhh! Fy i helskotta vad less jag blir! Inte nog med att man började dagen med piss-migrän och magont. Iväg till jobbet och slita hund trots detta (plikten framför allt!!), bara för att på eftermiddagen sitta och känna hur kräkset balanserar i halstrakten. Hatar att må illa av migränen! Så i stället för att åka till anstalten, så rullade jag hemåt. Stannade till vid ICA för att köpa mjölk och sedan... ville inte bilskrället gå igång! Försökte flera gånger och varje gång startade bilen skitbra och höll igång säkert nästan två sekunder innan den dog hela tiden. Vaf... Bilen var inne på verksatden igår och de lagade fläkten (4 papp - där rök sista krediten...). Eftersom bilen dött ett par gånger, så hade jag velat be dem fixa det också, men för vilka pengar? Bilen har kostat mig närmare 30 tusen sedan i juni. Desssutom är ena framdäcket helt blankslitet, så det kommer att bli punka när som helst. Great...

Nåja, det slutade med att jag fick ta kasse och väskor och med ilsket studs i fötterna och bultande innanför pannbenet stövla hemåt på skithumör.

Och i stället för att sitta här med svarta ögon och med hårda fingrar trumma in ett meddelande till på bloggen, så säger jag tack och adjö för idag. Må morgondagen ha bättre öde i bagaget åt mig!

Fredag, 10 september. Över en månad sedan mormors hjärta slutade slå och nu var det dags för oss att få ta farväl. Utanför Bålsta samlades närmsta släkten för att hedra henne. Andreas och Johan följde med och det var deras första begravning. Det blev en fin ceremoni även om det givetvis blev tårfyllt. Mormors sjuka syster från Gotland hade trotsat sin hälsa och kommit till jordfästningen, vilket vi alla var mycket glada över.



Efter den intensiva energiurladdningen var det skönt att komma hem till Ben, som tagit hand om Amber under dagen. Tillsammans tog vi det bara lugnt på kvällen.

Idag åkte Ben och jag in till stan (Uppsala), så han kunde söka jobb genom personligt besök. Visst förstod vi att de flesta butikschefer inte arbetar på helgen, men eftersom Ben är i Sthlm i veckorna, så hade vi inte mycket val. Första stoppet blev på ett nyöppnat Creperie, och Ben fick där träffa bossen och lämna över sitt CV. Därefter sökte han jobb på bland annat Åhléns, Coop Forum, Ica Kvantum, ännu en restaurang, hamburgergrill (där vi känner till ägaren, som tidigare ägde en pizzera här i Storvreta). 11 stycken ansökningar tror jag det blev till slut. Och innan vi hunnit lämna in CV:t på sista stället, så ringde Bens mobil. Mannen från Creperiet vill att Ben ska komma och provjobba! Redan på måndag blir det av, och det är så roligt ifall Ben äntligen kan få något annat än timvikariat, som aldrig blir till några timmar...

Har lyckats få tummen ur också. Inne på Bauhaus inköptes en stycken billig skruvdragare, 80 perfekta skruvar och 25 kilo fix till kökskaklet. Knappt hann vi sätta fötterna innanför dörren innan vi skred till verket och äntligen skulle sätta fast garderobsdörren, vars antika fästen gav upp för ett par månader sedan. Min vana trogen insåg jag efter upphängandet (med hjälp av 18 av de blänkande skruvarna) att gångjärnet borde sitta på utsidan, inte insidan. Nu blev det värsta glipan (och det var nätt och jämt att det gick att stänga dörren också...), men vad tusan? En glipande dörr är bättre än ingen dörr alls! Nåväl, fick ändra mina planer på att byta ut alla garderobsfästen. Måste nog inhandla mindre gångjärn, som kan fästas på utsidan. Fast hur snyggt blir det? Snyggare än glipor? Suck, alla dessa i-landsproblem jag har...

Eftersom USB-minnet varit borta ett tag, så har jag haft svårt att ladda upp bilder. Men här kommer äntligen några till gamla inlägg:

Hujeda mig! Hur gör alla heltidsarbetande egentligen!? När ska man hinna gå till doktorn, tandläkaren, gynekologen, hårfrisören eller kiropraktorn? När ska jag boka massagetid, bilbesiktning eller verkstadsbesök? När jag var ledig på onsdagar, så förlade jag alla sådana aktiviteter till den lediga dagen, men nu när jag jobbar alla vardagar, så är det klart tuffare.

Inte nog med det. Att inte vara ledig mitt i veckan, innebär att jag aldrig känner mig utvilad. Inte sällan däckar jag när jag kommer hem från jobbet och på lektionerna har jag inte samma energi som förr. Ögonen har tapetklister i sig mest hela tiden. Till och med i älskogssitauationer är det bäst att inte blunda, för risken för att inte kunna få upp ögonlocken igen är överhängande.

Idag var det dags att köpa hundmat igen. Det går ju åt lite här hemma... Tre nya säckar á 15 kg blev det, och på köpet fick jag en fodertunna i plåt, som också den stuvades in i bagaget. Men under färden till dagis, så for den omkring som en skållad råtta bak i bilen och trots avsaknad av lösa delar, så åstadkom den ett fasligt oljud. Puh!

Jag älskar de där stunderna i vardagen, som får mig att skratta och må bra. Alltför ofta är det bekymmer och problem som tynger ens axlar, men så plötsligt kommer något roligt, som gör att man känner sig väl till mods under en lång tid framöver. Ett sådant tillfälle är mina hundpromenader i skogen. Att se vovvarna jaga varandra, busa och trilla omkull i gräset är så härligt och får mig alltid att le. Idag inträffade ett annat sådant tillfälle. På väg hem, med plåtskrammel i bilen och allt, så såg jag plötsligt en traktor på en åker. Inget konstigt med det, förutom att denna verkade stå stilla och plötsligt, helt utan förvarning, flög en höbal ut från den och in i en vagn. Ett par sekunder senare kom nästa bal som skjuten ur en kanon. Det var så oväntat och en himla rolig syn, så jag kunde inte annat än asflabba bakom ratten. Tur ingen såg mig...

Nu är det bara en arbetsdag kvar denna vecka, eftersom jag ska på mormors begravning på fredag. Jag har pratat med mamma och fått reda på tid, plats, klädsel etc. Det kommer att bli jobbigt, det vet jag. Även om jag vet att det var bäst för henne att få somna in, så är det svårt.

Nyligen har det varit en debatt på radion och i tv, då Kronprinsessan besökte orten Ramlösa och enligt de boende uttalade det fel. Tänk att en hel ort kan uttala sitt ortsnamn fel! De säger nämligen Rammmmmlösa, något som en språkälskare får gnissel i öronen av. Någon hade kommenterat med "Säger du saaaamlag också?" Nä, kära du. Redan på mellanstadiet fick man lära sig tre ord, som om a:et ska uttalas kort måste dubbelteckna m:et. Det är orden lamm, damm och ramm, som annars kan blandas ihoip med lam, dam och ram. Sam- hör inte dit, för det finns inget sam eller samm. Med andra ord - skulle orten Ramlösa uttalas "Rammmmmlösa", så skulle m:et ha dubbeltecknats. Lätt som en plätt! Och pinsamt att halva Skåne uppenbarligen inte gått i mellanstadiet...

Att vi alla känner oss bekväma i vissa kläder är ju inget nytt. Vissa föredrar mysbyxor, andra klänningar. Personligen finns det ett plagg jag verkligen inte är förtjust i och det är bh:ar. Det är rent otroligt hur det i dessa uppfinningsrika tider kan finnas ett så utbrett plagg, som är så obekvämt! Visst, att plagget fyller ett syfte är ju helt klart, men varför måste det knipa åt runt kroppen?

Alternativet, att gå runt utan bh, är definitivt inte lockande. Vingliga bröst, som skapar enorma svettränder under sig, ni vet hur det är med hud-mot-hud. Det är ju därför man blir svettig i armhålorna. Så vi kvinnor använder bh bland annat för att slippa bli svettiga under bysten. Men män då? Att de klagar över pungsvett är ju inget nytt under solen, men kan de tänka sig att skaffa sig ett par åtsmitande kalsonger, som ser till så hud inte nuddar hud? Skulle inte tro det! Så där är vi olika, kvinnor och män. Vi slipper svetten, men får märken efter åtsittande remmar, medan karlarna föredrar den mer maskulina svetten och att gå lösa och lediga...

Jag mnåste ta tillbaka det ros jag skrivit. Kiropraktorn, som alltid hjälpt mig, har denna gång misslyckats. Efter två behandlingar (mer skulle jag inte behöva), är jag till och med sämre än innan jag gick första gången! Nu känner jag av de felaktiga kotorna till och med när jag försöker sova. Måste ringa på måndag igen och hoppas, hoppas, att jag kan få komma dit gratis. Det är ju inte precis roligt att behöva lägga ut 500:- till när jag ska vara "botad". Det är inte heller precis vad en fattig lärare har råd med...

Eftersom Andreas åkte upp till Sandviken denna helg, så har jag varit i Storvreta hela tiden. Ben och flickorna kom på besök igår och stannade över natten. Allt gick bra tack vare att Nova tog allergimedicin. Ben hade köpte en VHS-spelare, så flickorna kunde gotta sig i de många filmer jag har här. Deras val föll på Pippi. Till natten fick de sova i Johans säng, men en efter en droppade de in till Ben och mig... Idag, lördag, åkte de tillbaka till Stocholm, eftersom Bens son Simon skulle komma till dem. Puss, puss på vägen, men inte ostört. Pinsamt, tycker nämligen flickorna och gör allt för att sära på oss när vi går och pussar varandra... =)

Jag vet inte vad det beror på. Har jag fått en släng av Tourettes? Den senaste tiden har vissa knäppa infall drabbat mig. Det började med att jag på E4:an till Stockholm fick en himla lust att stoppa ut handen och visa ett visst finger åt mina medpassagerare. Jag var varken arg eller irriterad, så varifrån den udda önskan uppstod är för mig ännu en gåta. Under samma biltur fretades jag också av att "moona" mina medpassagerare, fast med de kvinnliga behagen snarare än en vit rumpa. Igår, på väg till massagen, passerade jag en blänkande svart bil, parkerad strax bakom mig. Fick en sådan lust att dra med bilnyckeln längs med hela sidan. Tourettes igen? Avundsjuka över att min endast-tvättad-en-gång-på-snart-ett-år-bil inte glänser lika fint och inte är av lika ny årgång? Eller har jag bara en väldigt trist tillvaro för tillfället? Hm, vem vet?

Massagen igår föregicks av ett besök hos Thomas igen. Det smattrade bra i nacken och nu ska kotorna ligga rätt för stunden i varje fall. Ibland räcker det med en enda promenad med vovvarna, så hamnar allt snett igen. Fast det är lättare när man har en i varje hand. Då drar båda samtidigt, till skillnad från när man bara håller i en, som plötsligt justerar vår totala vikt till 10 meter längre fram åt höger.

Efter ett tyvärr nödvändigt intag av mat, så drog jag ner till Stockholm igår kväll. Fick mysa med både Ben och flickorna innan morgondagen grydde och det var till att studsa upp till ännu en arbetsdag. 7.50 satte vi oss i bilen, efter 8.20 klev jag inte ur förrän jag kom till jobbet - två timmar senare. Fy hundan vilka köer det var!!! Visst förstod jag att jag inte skulle vara solo på vägarna, men jag trodde den värsta rusningen skulle vara över. Det kanske den var också, men när det tar 20 minuter att förflytta sig drygt 3 km, då är det banne mig inte roligt.

Sedan förra blogginlägget, så har Ben och jag hunnit kakla en del av köket. Skitsmarta så lade vi upp kakelplattorna såsom vi skulle sätta fast dem, så vi snabbt kunde få dem på plats när vi väl kletat "geggan" på väggarna. Tjo, vad det gick, även om en hel del gegg hamnade på andra platser än väggen. På med plattorna och så... Nä? Vart tog eluttaget och telefonjacket vägen? Gräva, gräva och snabbt hittade vi dem under kletet. Bara det att vi inte hade förberett med färdigskurna plattor till telefonjacket. Ben skar snabbt och jag grävde och kletade med bitarna och till slut gick det. Snett och vint, vågigt och... Tja, det är ju personligt i varje fall!

I natt har jag legat och sniffat på spöken. Garanterat. Man har ju sett ett och ett annat avsnitt av "Det okända"! Mitt i natten, så kände jag någon stark tvållukt (eller om det var parfym). Inte Ben. Inte jag. Måste vara spöke. Eller så är det pga migränen jag fick en "lukt-villa". (Är ju inte första gången i så fall).