emblasmatte

"Bunkra é ball" säger ICA-reklamen. Jag tycker det är irriterande med folk, som inte använder normala svenska ändelser. Adverb slutar i svenskan oftast på -t och därför borde det heta "bunkra é ballt". Varför gör det inte det? Vem har kommit på att "ball" inte ska kongrueras?

 

Som språklärare reagerar jag ofta på vad jag tycker är felaktigheter i språket. Jag vet att många pålästa hävdar att man inte kan säga "han är längre än jag". Själv hävdar jag motsatsen - för mig är det obegripligt att det inte heter "än mig"! På universitetet hade jag en bra lärare i svenska, som tyckte som jag. Satsen jag nämnde är inte i första hand en satsförkortning. Vill man säga "Han är längre än vad jag är", så får man säga hela satsen. Väljer man den kortare varianten, så blir "jag" objekt, och då ska det heta "mig" (obejktsform). Klart som korvspad om man kan sin satslära!

 

Likaså, så tycker jag att det är konstigt att jag inte får säga att jag är svenskalärare. En lärare av den äldre generationen skulle garaneterat rättta mig då, och säga att det heter "svensklärare". Jag vet att ord som slutar på vokal i sammansättningar ofta tappar sin vokal (ex: mage + ont = magont), men inte alltid (ex: gata + korsning = gatukorsning, villa + ägare = villaägare).

 

Så, snälla ICA: säg för bövelen Bunkra é ballt!!!

Jag vet att alla människor inte följer alla lagar och regler. Vi alla bryter mer eller mindre emot dem. Jag har till exempel svårt att hålla hastigheten när jag kör.

 

Till skillnad från vissa, så skulle jag inte kunna säga att jag aldrig skulle kunna döda någon. Det kan man aldrig veta, för du kan hamna i en situation där det gäller ditt eget eller dina barns liv. Av den anledningen ska vi heller inte döma någon på förhand, innan vi hört hela historien. Under alla år jag besökt häktet och fängelser, så har jag hört många berättelser som gett mig en annan syn på saker och ting än vad kanske många andra har.

 

Trots denna insikt, så finner jag en stor, överväldigande frustration över vissa brott. Onödiga brott, som vandalisering utan baktanke är ett sådant. Att slå sönder och elda upp sin bil för att försöka få ut pengar på försäkringen är en sak. Det finns då ett syfte bakom, hur idiotiskt man än må tycka att det är. Men när folk på måfå slår sönder egendom, då blir jag så less.

 

Stadsdelen där jag jobbar har de senaste  veckorna råkat ut för så mycket skit. Troligtvis är det ungdomar som håller på, för det är typiska sådana brott. At elda ner biblioteket är en av sakerna jag blir så frustrerad över. Vad är syftet? Det kan verkligen inte finnas någon vettig förklaring, mer än att det är "kul" att förstöra. Min skola och skolan bredvid har också utsatts för inbrott. Inget har stulits, det har bara saboterats en massa inne. Skolans samlingssal har också fått påhälsning, och då klippte förövarna sönder vår fina ridå på scenen. Återigen: det kan omöjligt finnas något vettigt syfte med det.

 

I området har bilar vid flera olika tillfällen satts i brand. Andra har fått inslagna fönsterrutor. Allt till synes helt utan anledning. Och brotten fortsätter begås, för här tjallar man inte.

 

Jag tog upp detta med eleverna, hur idiotiskt fel satsen "jag golar inte" har blivit. Åren i häktet har lärt mig att dagens unga missar en viktig fortsättning på frasen: "jag golar inte på mina polare". För varför i hela världen ska jag hålla tyst och inte tjalla på någon jag ogillar? Fatta nöjet att se den personen åka in! Eller vill jag hellre, via mina eller mina föräldrars skattepengar, betala för allt som förstörs och stjäls? Någon elev uttryckte att man kunde åka på stryk om man golar. Visst låter det så, men handen på hjärtat: hur vanligt är det att hoten omsätts i handling? Om vi alla tjallade, så skulle brotten i princip försvinna, eftersom alla förövare skulle hamna bakom lås och bom. För så är det ju: det är en liten klick missanpassade som saboterar i mängder.

 

Vissa brott accepterar jag (jag tar smällen med böter ifall jag åker fast, för så snabbt kör jag inte att körkortet skulle ryka), andra förstår jag. Men urbota idiotiska handlingar utan acceptans och förståelse måste vi bli av med. Det går, om alla hjälper till.

Ibland undrar jag varför jag ens sätter min fot i en affär annat än i matvaruvarianten. Det är ju ändå dömt att misslyckas. Smidigare är det då att handla på nätet.

 

Hur som helst, så tänkte jag åka till Bauhaus idag för att köpa matta till trappan. Embla har halkat ett par gånger, och jag vill ju inte att hon gör sig illa. Uppsalahem har godkänt att jag sätter dit matta, bara jag återställer trappan när jag flyttar.

 

 

Kevin skyfflades in i Volvon, med nya gympadojjorna på, och mössa trots värmen - hans eget krav. När vi ändå skulle in till stan, så kunde jag ju uträtta fyrtiotvå andra ärenden också. Första anhalt blev Bauhaus, och vis av erfarenhet, så plockade jag ut barnvagnen. Att ha Kevin gå lös i en butik är som att släppa iväg en radiostyrd torped, där fjärrkontrollen fått fnatt. Efter en del irritation, som att behöva stå och vänta länge vid kunddisken när det finns personal i butiken, så blev jag dirigerad till rätt avdelning. Klart som korvspad att mattorna finns på färgavdelningen! Tyvärr säljer de inte längre färdigskurna trappstegsmattor, utan jag skulle behöva köpa filtmatta på rulle (som var typ fjorton meter bred) och limma på mattan i trappen. Inte lockande, vare sig att klippa eller att klistra. Beijer ligger ju bara ett stenkast bort tänkte jag, men där var det så klart stängt. Varför ha öppet en söndag när alla är lediga?

 

 

I stället rattade jag till Kappahl. Ut med vagnen igen, trots att jag bara slkulle köpa strumpbyxor. Sedan stuva in vagnen igen för att åka en liten bit bort. Två sportaffärer hade ingen schysst vårjacka i bra prisklass (läs: pinsamt billigt), men på Rusta shoppade jag loss. Schampo och andra hygienartiklar fyllde snabbt korgen, men bästa fyndet blev ändå en ny badrumsvåg. Jag kollade noga att den skulle palla min vikt (upp till 180 kg, så jag har ju lite marginal...), men med facit i hand - knakade det inte oroväckande i glaset när jag ställde mig på den?

 

Något av det viktigaste på dagens tur var att inhandla spolarvätska. In med vagnen och iväg till Biltema, alltså. Där har de byggt om, så man inte kan gena snabbt till kassorna. Så innan Kevin och jag var framme vid kassorna, där biltillbehören fanns, så hade givetvis flera oplanerade artiklar hamnat i vagnen. Dessutom upptäckte jag till min irritation att spolarvätska tydligen finns i brandrummet - precis vid entrén. Och eftersom det inte gick att gena, så fick jag gå hela rundan en gång till. Efter den pärsen åt Kevin och jag lunch där; de har ju börjat med femkronorskorv precis som IKEA. Kevin sken som en sol och flirtade både åt höger och vänster, där olika män satt.

 

 

Tillbaka i Storvreta var vi tvungna att svänga förbi ICA och handla och hämta ut ett paket. Trots alla affärsbesök och in- och utlastningar av barnvagnen, så blev det inte köpt så mycket som det var tänkt. Däremot en uppsjö sådant, som inte var tänkt!

 

I stället för att komma hem med mattan och kunna fixa trappan idag, så gav jag mig ut på internet. Hittade flera försäljare och valde Ellos. Det visade sig att jag redan var kund hos dem och att jag dessutom hade ett erbjudande på 50% på den dyraste varan. Därför slutade notan för trappmattan på 250:- i stället för 500:-. Vilken tur man har ibland!

 

Men nästa gång kanske jag kan tänka efter före. Orkar jag släpa vagnen in och ut ur bilen hela tiden? Orkar jag gå runt i affären tills jag kommer till en logiskt sett fel avdelning? Har jag lust att stå och vänta tio minuter vid en kunddisk? Eller ska jag bara offra några minuter framför datorn, få prylar billigare och dessutom slippa slösa bensin? Hm...

Ni vet hur det är: ena stunden sitter man hemma och har tid till att se både ett tv-program och facebooka lite. Nästa är det översvämning och hundra olika deadlines är på gång. Så är det just nu. Jag måste ju lämna in tre deklarationer (vanlig, husförsäljning, företag) och var därför tvungen att gå på info-träff hos Skatteverket. Företagsdelen är nämligen ingen lek, kan jag avslöja... Dessutom hade jag idag en heldag på universitetet med att ta fram bedömningsmaterial till 2014 års nationella prov i svenska. Skitkul, men kräver sina åtta timmars förarbete. Andra akuta problem, som felaktig faktura, brev från Skatteverket om missad momsdeklaration mm får man klämma in mellan jobb och dagishämtning. Min sexas alla uppsatser gånger tre får jag ta... typ i natt. När jag dessutom hämtade Kevin idag, såg jag en pappa, som skulle kränga in barnvagnen i bagageutrymmet, där det redan låg fyra vinterdäck. (Det lyckades, det var ju en V70!). Jag frågade när däcken måste vara av, varpå han snällt informerade mig: "I måndags!". "Jaha, du tänker så..." svarade jag, gasade iväg hem och satte genast på däcken. Varför skjuta upp det? Kevin var knappast glad över att få sitta i bilen en halvtimme, men han fick snällt gilla läget.

 

Givetvis så har mina utvecklingssamtal startat nu också. Jag måste läsa igenom alla omdömen om mina elever, hålla i samtalen, boka tolkar mm. Självklart kommer det samtidigt som två läkarbesök och medarbetarsamtal med rektor.

 

Värst av allt är nog ändå att mitt huvud inte klarar av all denna stress. Migränen har pockat innanför skallbenet halva dagen och jag är rädd att det bryter ut under natten. Då tvingas jag ställa in två samtal, men de skjuts ju bara fram lite. Så jag får ännu mer smockade dagar nästa vecka. Och ännu mera migrän. Jippie.

 

Bara att det är måndag och man ska hasa sig upp tidigt gör ju sitt. Att man dessutom blir sen till dagis, för någon har hamnat i trotsåldern och minsann inte tänker äta något till frukost (nej, det var inte jag!), ökar på stressen lite mer. Sedan gasar man på i 110 genom byn för att hinna tillbaka hem och gå ut med nödig hund i skogen. Efter 230 på motorvägen kommer man till jobbet med andan i halsen. Yes! Tio minuter innan lektionen börjar! Då upptäcker man det: några skitungar har hälsat på i skolan i helgen. Några av lärarnas skåp är uppbrutna (givetvis mitt) och en hel drös elevskåp likaså. Glasrutan till vaktmästaren är krossad och mer skadegörelse än så hann de också med, trots att vaktbolaget kom dit på sju minuter. Och vad fick då dessa pissungar (för det är inte vuxna) att välja att bryta upp just MITT fack? Var det slumpen, eller tror de på riktigt att jag är rik och gömmer en förmögenhet i skåpet? Då hade jag velat vara där och se deras min när de upptäckte att allt som fanns gömt bakom den lockande, vita luckan var ett paket knäckebröd och Nutrilette.

 

However, det är jäkligt irriterande att behöva fixa nytt skåp, för jag behöver ett att kunna låsa, för ibland lägger jag in riktigt värdefulla saker där: prov. Fast bara en stund, medan jag lunchar eller så. DEN dyrbara skatten vågar jag inte lämna över natten!

 

Det är allmänt känt att positiv förstärkning ger mycket gynnsamma effekter. Tyvärr är vi alla ändå för dåliga på det.

 

Häromdagen kom sonen hem efter hundpromenaden. Jag vet att han haft ett stort motstånd mot att plocka upp hundskit - det finns ju roligare saker att göra här i världen. Själv tyckte jag det var pinsamt för ett antal år sedan att gå runt med en hundbajspåse i handen, men nu är jag snarare stolt. "Se här, jag plockar minsann upp skiten!" signalerar den ju. Hur som helst, sonen kom hem och berättade glatt att inte mindre än två personer varit postiva till att han plockat upp efter vår bjässe. En hade sagt att det var bra att han plocakde upp efter hunden, den andra hade gett tummen upp. Och med tanke på hur glad sonen var över detta, så är jag övertygad om att han utan problem komemr att plocka upp nästa skithög också. Och nästa, och nästa. Sedan hoppas jag han får lite positiv förstärkning igen, för det är ju så: vi behöver alla få denna förstärkning med jämna mellanrum.

 

Så tveka inte att fälla positiva kommentarer även till främlingar därute. De gör mer nytta än du kanske tror!

Efter (ännu) ett besök i mataffären, så kan jag bara konstatera att vår lathet gör oss ekonomiskt blinda. Vår strävan efter det praktiska gör att vi betalar ofantliga, onödiga summor. Ett klassiskt exempel: halvlitersflaskor med läsk kostar nästan lika mycket som 1,5-litersflaskorna. Visst, ska jag köra bil, så är det ju mest praktiskt att halsa ur en liten flaska. Men är jag ekonomisk, så köper jag den stora och häller över i en tom, liten flaska som jag har med mig. Men hur många gör det?

 

Vår önskan att slippa laga mat (eller tidsbristen som leder dit) gör att företag frossar i vår köphysteri. Att hemma grädda pannkakor ger en extremt billig middag. Att köpa färdiglagade pannkakor eller plättar på 30-40:- för typ sex små pannkakor gör mig mäkta irriterad (men även om jag blir så sur och aldrig tänker köpa dem,så gör ju helt klart andra det, eftersom de fortsätter produceras).

 

Att unna Kevin något smaskigt vill man ju ibland. Därför köpte jag idag - för första gången - små förpackningar med torkad frukt. De 12 små pappaskarna var extremt små och rymmer väl typ max 12 russin styck, och förvisso var det Nicke Nyfiken på paketet, men 30:- ger ett styckpris på drygt två kronor asken. Dyra russin...

 

Men nu ska jag inte beklaga mig över allt det dyra, utan njuta av att fastighetsjouren snart knackar på min dörr för att fixa det översvämmade avloppet (Gud, vad det stinker just nu!). Och det, mina vänner, det gör de alldeles GRATIS! :-)

 

Idag är det en sådan där dag, när jag inte har energi. Det är många faktorer som spelar in, och en av dem är Masken. De flesta vet vad jag pratar om: trots att man periodvis i livet stöter på jobbiga saker, så vill man inte alltid visa det eller berätta det, för alla frågor eller kommentarer är bara påfrestande. Jag vet att jag inte är ensam om det; varje människa har tillfällen varje år, som man inte vädrar. Allt från bråk med sin partner, dödsfall i släkten, sjukdomar, oro över vänner, småbarn som inte sover på nätterna till problem på jobbet.

 

Oftast är det inte bara en sak. En olycka kommer sällan ensam, heter det ju. Och just nu är det mycket i mitt liv. Jag är alldeles slut! Det är så mycket oro i mitt huvud. Därför blir jag ledsen när en del inte förstår att det kan vara tufft, trots att jag i cybervärlden framstår som att jag inte har några bekymmer alls. Sådant ökar bara mitt usla mående!

 

Så i kväll orkar jag inte göra något. Kevin har somnat och jag borde röja upp efter middagen, plocka undan saker han tagit fram, sopa undan jorden han öst ut, rätta uppsatserna innan måndag... Listan kan göras hur lång som helst. Men jag har ingen energi, ingen ork. Plitar lite på bloggen bara i en klen förhoppning om förståelse. Sympati är jag verkligen inte ute efter, för som sagt: vi har alla perioder när allt tycks gå emot oss. Tänk på det.

 

Usch, så trött jag är på mat. Det är så... överskattat. "Onödigt" kan jag ju inte gärna skriva. Jag tycker det är så tråkigt med vardagskrubbet, och ofta blir det lite halvtorrt. Som idag, när ett gäng prinskorvar låg färdigstekta i kylen. Potatismos är inte gott, så det blev snabbmakaroner till. Lite krydda på, men segt i munnen var det. Tog en näve isbergssallad ifrån durkslaget efteråt, allt för att vitaminerna ska få komma in och göra sitt jobb. De få som tittar in...

 

 

Jag hade ju kunnat slippa matlagningen, ifall jag gillade färdigmaten som dignar i mataffärernas frysdiskar. However, smakrikt är det inte och vem vet något om innehållet? Och då menar jag inte hästkött i lasagnen, utan sådana där havslevande marodörer, som har en tendens att trycka sig in i förpackningar där jag minst anar det. Som exempel kan nämnas sådana där typ currysåser, som finns i förpackningar, redo att göra köttet till en delikat asiatisk rätt. Men läser man innehållsförteckningen, så ser man att skiten innehåller ostron! Urk och fy - inte över mina läppar! Visst har jag gladeligen och med god aptit tryckt i mig både en och två sådana grytor förut, men nu när jag läst och vet, så är det dödsdömt. Jag kanske borde sluta läsa innehållsförteckningarna?

 

 

Det blir inte lättare av att man har en liten kille, som ibland älskar mat, men alltför ofta inte vill ha någon varm mat what so ever. Ena dagen älskar han bacon, och snor allt från brorsans tallrik. Nästa dag, när han får en egen portion, så spottas allt bacon ut. Idag serverade jag lasagne, som han knappt ägnade en blick. Genast gjorde jag det man som bra förälder inte ska - värmde på annan mat; prinskorv, för att se ifall han åtminstone behagade äta det. Urk och blä, trots att korv brukar vara en favorit. Det slutade med att han fick en risifrutti, för han är ju lite mager nuförtiden, när magen krånglade under så många veckor förut. I know, jag gräver min egen krav, skjuter mig i foten, som man bädda får man ligga...

 

 

Kanske blir maten godare ifall den ser rolig ut? Det sägs ju så, men jag är tveksam. J ag menar, vem vill äta mat, som man ägnat timmar åt att göra och som är bedårande fin att titta på? =)

 

(Och det var värst så international jag var med uttrycken idag...)