emblasmatte

 

Idag är det ju fredag. Nåja, nästan i all fall. Med Valborg och ledighet i morgon, så är det som dagen före helgen. På affären inhandlades därför inte mindre än två DVD-filmer till junior, något han inte är bortskämd med (för vem behöver egentligen dvd när TV:n svämmar över av tecknat dygnet runt?). Valde med omsorg två filmer som är typiska för killar, eftersom jag är fast i denna stereotypa värld: Aladdin samt Peter Pan. Kevin blev till sig av glädje och valde att jag skulle sätta på Aladdin.

 

Sagt och gjort, i ett huj var skivan i, och som den totalt otekniska person jag tror jag är, så tvingades det stackars gossebarnet genomlida reklamsnuttarna innan själva filmen. Plötsligt blev det reklam för Bambi och han vrålar från soffan: "ÅH, TACK, MAMMA, TACK!!!" Och så säkert tusen slängpussar.

 

Reklam är ju reklam,och den är sällan lång. Snart började i stället Aladdin och den besvikelse som lös ur ögonen på sonen är obeskrivlig. "Men Bambi...!?" kläckte han ur sig med darr på rösten. Stackars barn. Jag har traumatiserat min lilla älskling. Eftermiddagen var förstörd. På TV-skärmen agerade Aladdin, anden, apan och alla andra figurer, men soffan var tom på publik...

Ibland när man startar eget företag, så får man grubbla både länge och väl på vad ens företag ska heta. Ibland blir resultatet att vi runtomkring stilla undrar hur tankebanorna egentligen gick. Andra gånger märker man hur fyndigt namnet är. Här följer en del tankar.

 

Precis som mitt förra blogginlägg, så kom idén till dagens text ifrån en annons på Blocket. Det finns ett företag som heter Herpers Choise, som sysslar med reptiler och tillbehör till dessa kräldjur. Ser jag bara firmanamnet, så undrar jag två saker: Varför ha ett namn som direkt för tanken till sjukdomen herpes? Varför stava fel pådet engelska ordet "choice" (om det nu är det ordet man menar)? Dessutom ska det ju vara en apostrof för att markera genitiv...

 

Jag vet att vi alla blir duktiga på olika saker beroende på vilket yrke vi har. En långtradarchaufför blir ju en klart bättre förare än medelsvensson. Själv har jag blivit duktig på att märka små detaljer som är fel, framför allt i text eller bild. Tusen och åter tusen glosförhör ligger bakom den färdigheten! ;)

 

I ett barnprogram idag fanns en tecknad spindel med. Den hade sex ben. Sex? Vi som har spindelfobi är fullt medvetna om att spindlar har MASSOR med ben. Åtminstone åtta... Dålig research av tecknaren!

 

 

Gick in på Blocket för en stund sedan. Att människor skriver fel i sina annonser är inte helt ovanligt och får väl anses som okej ändå. Det kan ju vara slarvfel. Men säljer man till exemepl en grand danois och inte vet hur hundrasen stavas (och inte bryr sig om att kolla upp det), så tycker jag det ser riktigt illa ut. Bryr man sig så lite om att kolla upp stavningen, så kanske man bryr sig precis lika lite om att ta reda på faka om hur hundarna ska skötas...

 

Och riktigt illa tycker jag det ser ut med "professionella" annonser också, annonser som utformats av ett företag som livnär sig på det (antar jag iaf). Idag på Blocket finns en sådan annons i högerkanten. Den är för Svenska Kennelklubben (alltså ett väldigt seriöst företag), men texten berättar att du ska gå till Köpakund.se innan du köper hund. Köpa KUND!? Givetvis testade jag och självklart är länken fel. Köpahund.se ska det vara. Sådana fel måste upptäckas innan annonsen lämnar företagets dator!!

 

Som lärare har jag ett jätteviktigt jobb. Det är min uppgift att se till, så att eleverna lär sig tala, läsa och skriva ordentligt, både på svenska och engelska. Och det är vad vi tränar, så gott som varje lektion. Men ibland händer det att jag känner att det finns något viktigare att diskutera med ungdomarna. Saker som handlar om livet. Saker som att döda ett barn.

 

Idag tog jag en stund av en lektion för att visa ett youtubeklipp. Det är gjort av en amerikansk tjej vid namn Amanda Todd. Filmen är mycket enkelt gjord: hon visar bara upp en massa papperslappar medan bakgrundsmusik hörs. Men budskapet hon förmedlar är så oerhört gripande och väldigt akuellt för ungdomar även i Sverige. Att välja rätt form på de engelska verben kan kännas viktigt för stunden, men i ett vidare perspektiv så är det viktigaste jag kan förmedla till mina elever en sådan insikt, empati och förståelse som jag hoppas de fick idag.

 

När Amanda Todd var 13 år visade hon brösten i webkameran för en kille, som hade smickrat henne jättemycket. Vi vet alla hur mycket vi suktar efter komplimanger och att göra något lite extra, som man normalt sett inte skulle göra, blir lätt gjort. Hur många av oss har inte gjort saker vi ångrat? Jo, alla så klart. Men i dagens digitala värld kan en sådan ogenomtänkt handling få ödesdigra konsekvenser.

 

Killen började hota att sprida hennes bild ifall hon inte gjorde en liten "show" för honom framför kameran. Vilket hon givetvis inte gjorde, men följden blev att han förföljde henne i cybervärlden, spred hennes bröstbild, hon blev mobbad och hatad av alla. Hon drabbades av ångest och depression och hon försökte ta sitt liv flera gånger. Till slut så lyckades hon. Nu, ett år senare, så har polisen fått tag på killen.

 

Att fundera på vad som kan hända när man snabbt blottar sig (mottagaren kan ju ta en skärmbild!), att inse att en bild aldrig kan tas tillbaka (utan i stället spridas över hela världen, till pedofiler och allt) och inte minst: att fundera över hur vi behandlar varandra (hennes skolkamrater skrev saker som "Jag hoppas du lyckas nästa gång du försöker ta livet av dig" etc) känns så enormt mycket viktigare än engelska synonymer och svenska ordklasser. Utan dessa tankar och utan denna empati, så är det annars bara en tidsfråga innan internet dödar ännu ett oskyldigt barn.

 

När jag tror att jag jobbat ikapp, när jag suttit i timmar sena kvällar och nätter, när lektionsplaneringarna för resten av terminen i stort sett är färdiga, när alla elevarbeten är rättade... Ja, då dyker det givetvis upp en bunt orättade förhör! När jag greppade tag om den, så insåg jag att även deklarationen låg oifylld och ropade på uppmärksamhet. Nåja, att deklarera går ju fort, eller hur?

 

 

Hittade enkelt förra läsårets kalender och lyckades snabbt räkna ihop hur många dagar jag åkte till arbetet 2013. Avdrag för resor är ju det enda jag behöver göra i år - så skönt! Förra året var det en pest och pina. Då hade jag inte bara sålt huset (och flyttat in i hyresrätt = inget uppskov kunde göras, utan allt skulle deklareras), utan jag hade ju haft ett företag också. Jag lade ner det i december, så allt skulle bara deklareras en gång. Och jisses, det är banne mig inte lätt att deklarera ett företag när man är novis! Fick sitta på informationsträff på Skatteverket ett par gånger, dels för att lära mig om bokföring, dels om deklaration. Det var klurigt ändå och tog MÅNGA timmar. Så skönt att företaget är nedlagt!

 

Öppnade upp deklarationen på nätet. Det här ska ju gå fort... Då ser jag det. Som ett stort rött ERROR-märke lyser det fram på skärmen: företagsdeklaration. Men vad...!? Jovisst, även om jag ansökte om att verksamheten skulle upphöra i december, så gick det några dagar in på nästa år innan den avregistrerades. Så nu satt jag här, med en massa totalt obegripliga termer i den medföljande blanketten. Vad göra? Som om jag minns någonting alls om hur man gör! Äsch, jag skrev "0" i varenda ruta och fyllde i under Övriga upplysningar hur det ligger till. Hoppas bara det fungerar. Jag vill ju göra rätt för mig, men det är inte lätt när det är komplicerat!

 

 

Hur det slutade? Med fem laxar i en laxask, lagom till midsommar, hoppas jag!

Nu har solen äntligen kommit så pass nära, att våra bleka, frusna kroppar tacksamt suger åt sig varenda ståle in i porerna. Plötsligt svämmas gårdarna över av glada människor och utemöblerna borstas omsorgsfullt av. Alla njuter i fulla drag. Alla utom Kevin...

 

Till en början var sonen minst lika lycklig som hans mamma över att få galoppera runt utan ytterkläder (även om mamman mest travade runt som en halt Nordsvensk). Skogspromenaden med hunden var så härlig. Fjärilar fladdrade runt oss, fåglarna kvittrade i träden. Och på marken - en spindel. EN SPINDEL!? Kevin blev rädd, mamma blev rädd. Men för att inte föra över min fobi, så försökte jag vara pedagogisk. "Ja, vi måste akta spindeln, så vi inte trampar på den, för då får den ont". Klart mer pedagogiskt än "NEJ! Trampa inte på spindeln, för då får du spindelmos under skon, och det vill inte jag ha in i min hall!" Självklart går det inte enligt planerna. Nu skriker Kevin hysteriskt, för han vill inte råka trampa på vare sig spindlar eller myror, och då är det ganska svårt att ta sig fram på en skogsstig...

 

Tyvärr är han fortfrarande rädd för allt smått som rör sig. Trots att jag försöker tala lugnande och snarast personifierar alla fän som envisas med att besöka vår tomt.Han är dock listig. För att slippa sitta på pottan med fötterna i luften, vilket är en svår balansakt, så löste han problemet på sitt eget sätt, medan mamma var inne och hämtade något.

 

 

Ibland behöver man få komma iväg. När man dessutom har möjligheten att få flyga för 400:-, tur och retur, och få bo gratis hos någon ny man lärt känna, då är det inte så mycket att tveka om.

 

Jag hatar att flyga. Inte att jag tror att jag ska störta eller så, men känslan inne i huvudet när planet ändrar höjdläge eller svänger - framför allt svänger! - är extremt obehaglig. Tidigare har jag alltid tagit åksjuketabletter, men eftersom jag bara skulle vara borta i fyra dagar, och jag tyvärr mer eller mindre sover i två dygn efter att ha tagit en sådan, så kändes det som en bra idé att avstå denna gång. Jag menar, hur åksjuk kan man bli på ett plan? För säkerhets skull inhandlades dock ett par armband med akupressurkulor, som ska hjälpa mot illamående. Just in case, liksom. Worst buy ever...

 

 

Tyvärr blev det bara 75-80 minuters sömn innan jag var tvungen att kliva upp mitt i natten för avfärd mot Skavsta. Kombinationen nervositet över flyg och det nya mötet bidrog också till anspänningen, så när jag klev av i Valletta på förmiddagen, en halvtimme tidig, så kände jag mig inte helt okey. Men tillräckligt bra i alla fall för att se glad och hyfsat fräsch ut när Elvis mötte upp mig på flygplatsen. Hans kompis körde oss till Bugibba, där de bor. Och kompisen körde... åh, milde tid! Hade det inte varit vänstertrafik, så hade jag bett om att få köra i stället! Gasa, bromsa, gasa, bromsa i säkert 45 minuter gjorde att jag satt likblek i baksätet. Vid ett tillfälle var jag nära att behöva luta mig ut genom fönstret... Det första jag gjorde när Elvis och hans kompis öppnade dörren till lägenheten var att väsa: "Where's the bathroom!?" och utan att invänta svar eller så där svenskt ta av mig skorna, så rusade jag in och lät det lilla jag lyckats peta i mig under dagen dekorera insidan av toalettstolen. Vilken entré!

 

 

Tyvärr låg jag däckad hela söndagen. Jag försökte få i mig mat eller frukt, men lyckades bara ta någon tugga, vänta ett par timmar och ta en tugga till. Sammanlagt hela dagen fick jag i mig två frukter. Jag sov, skakade ibland, mådde illa mest hela tiden. Elvis väninna, som är sjuksköterska, var snäll och ordnade vätskeersättning åt mig.

 

 

Eftersom Elvis jobbade fram till lunch på måndagen, så kunde jag vila ut på morgonen innan vi gick på sightseeing. Jag hade inte så mycket krafter, men vi gick till ett aquarium i varje fall.

 

På tisdagen åkte vi bland annat till huvudstaden Valletta en stund. Jag var orolig över bussfärden, som var väldigt skumpig och tog ungefär en timme, men det gick bra! Att åka buss på Malta kostar motsvarande 15:- och biljetten är giltig hela dagen. Färden gick längs kusten hela vägen, så det var fin utsikt.

 

 

På onsdagen jobbade Elvis hela dagen, så jag gick själv på sightseeing i Bugibba. Massor med små affärer, massor med turister från England. Klart de gärna åker till Malta - allt är som i England (till och med vänstertrafiken), men det är soligt och varmt i stället. Givetvis var jag tvungen att prova McDonald's och till min stora besvikelse så fanns inte Daim & Kola som alternativ på McFlurryn. Grr... Kornetton var mil sämre!

 

Torsdagen var min sista dag. Den präglades mest av nervositet... Fast denna gång tog jag en åksjuketablett, för åksjuk ville jag inte bli igen! Bussresan till flygplatsen tog åtminstone en och en halv timme. Själva färden hem gick bra, trots att jag först fick mittenplatsen mellan två män, som valt att dränka sig i after shave. Great, snart spyr jag igen, eller svimmar. Jag är känslig för starka dofter! Lyckjligtvis kunde jag byta plats, så det var lättare att sova lite, och i och med det slapp jag odören.

 

 

Hemma igen vid två på natten. När Kevin vaknade på morgonen och såg att jag låg bredvid honom, så blev han så glad! "Mamma, mamma!" sade han om och om igen medan han kramade mig. "Jag har saknat dig!". Och jag hade också saknat honom, så vansinnigt mycket. Att åka från Malta var bitterljuvt. Det var tråkigt att lämna solen, utsikten och Elvis, men samtidigt underbart att komma hem till mina kära.

Ibland finns de bara där, våra vardagshjältar. De vet inte ens om det, men saker de gör eller säger påverkar en på ett sådant positivt sätt att jag bara kan säga: vardagshjälte.

 

I lördags åkte jag till 3-butiken för att fixa ny mobiltelefon. Mitt abonnemang hade löpt ut, så det var bara att binda upp sig för två år till, så skulle jag ju få mobilen gratis. För att inte betala 100:- mer i månaden, genom att ta en sprillans färsk mobil, så sade jag att eftersom jag bara ringer, messar, fotar och spelar wordfeud, så behöver jag inget fancy. Min Galaxy S2 skulle således bytas ut mot en S3 och det skulle dessutom ge mig 50.- billigare månadskostnad. "It's a deal!" flämtade jag fram med huvudvärken allt mer pulserande och Kevin allt mer protesterande i vagnen.

 

Glad i hågen hämtade jag igår ut mobilen - för att till min skräck se att jag och försäljaren måste ha missförstått varandra. Jag hade fått en Galaxy Trend, inte alls vad jag vill ha. Så idag åkte jag tillbaka till butiken och förberedde mig på förmaningar, suckar och himlande ögon. Men Calle, som ynglingen hette, var bara glad och trevlig och fixade allt på ett kick. Dessutom visade det sig att det denna vecka är ett kanonpris på S4:orna, så Calle smet in bakom dörren och langade fram en rosa skönhet - till samma månadskostnad som jag har idag. Wunderbaum!

 

Så mitt i all stress med krånglande sommardäck (där det slutade med att jag fick åka till Bildemo, där personalen förvisso var jättetrevlig, men himlade hisnande med ögonen när den såg hur blankslitna däcken var), med jobb, tvättstuga och städ, så kan jag inte annat än hylla dagens vardagshjälte, som GAV energi i stället för TOG. Calle <3