emblasmatte

Jag vet att det finns många föräldrar i vårt avlånga land, som bara får ha sina barn varannan vecka och att de saknar ihjäl sig när de sitter ensamma i sina hus eller lägenheter. Jag skulle ge allt för att få byta med en sådan förälder just nu!

 

Det är ingen förmån att ensam ha sitt barn 100%, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Visst är det ofta underbart, och jag älskar min son över allt annat på jorden. Det är inte det. Men svenska samhället är uppbyggt på ensamhet, och är man själv med sina barn, så blir man just det. Själv. Man får ta allt ansvar själv och man får INGEN tid till återhämtning eller avslappning eller nöjen what so ever.

 

Två gånger detta år har sonen fått vara hos sin pappa. Visst, det finns omständigheter, som en längre utlandsresa, som förklarar en del av detta. Tyvärr har dessa två, korta tillfällen inte gett någon vila, för då passar man på att för en gångs skull få dammsuga eller tvätta utan sällskap. Egentligen borde jag ligga i soffan, slötitta på en film och äta praliner. Det hade fungerat ifall jag hade avlastning på regelbunden basis och det hade gynnat både mig och Kevin, eftersom jag hade blivit en mer avslappnad mamma, som mer hade värdesatt varje stund vi har tillsammans.

Jag tror det är extra jobbigt när Kevin är i den ålder han är. Hade han varit äldre, så hade han varit och lekt med kompisar. Hade han varit yngre, så hade han vilat mitt på dagen. Hade han haft ett syskon, så hade han lekt med det. Nu är han 2,5 år och hänger efter mig i hasorna som ett plåster. Han vill HELA TIDEN krama om min arm, sitta i mitt knä eller stå max två cm ifrån mig. Jag kan inte ens sätta på en tecknad film i förhoppningen att den ska sysselsätta honom lite; han följer efter mig så fort jag avlägsnar mig. Det blir jobbigt med enkla sysslor som att laga mat, rätta prov eller bara skicka iväg ett sms eller mail, eftersom allt måste göras med en hand. Även om det är jättemysigt större delen av tiden, så blir det frustrerande när man verkligen inte har tid. Eller som när jag har migrän och knappt klarar att någon rör vid mig, för då exploderar huvudet även av den minsta rörelse. Och ju mer stressad jag blir över att inte hinna med vardagen, desto mer migrän får jag. Och tyvärr har läkaren precis sagt att han inte har några andra mediciner att ge mig eller behandlingar över huvud taget, utan jag måste minska stressen. Yeah, right. Jag trollar genast fram en varannan-vecka-pappa.

 

Visst har jag många omkring mig, som säger att de kan passa Kevin en stund. Det är jättesnällt och känns tryggt, men jag sparar på de tjänsterna tills när det verkligen är nöd. Och nödfall är sällsynta... Jag önskar att jag kunde få den regelbundna avlastningen de allra flesta andra får.

 

Även om det är jobbigt att vara ifrån sitt barn hälften av tiden, se på den kvalitetstid ni faktiskt får. Jag vet att de flesta ”varannan-vecka-föräldrar” gör så mycket jobb de kan den vecka de är barnfria, och så får de mer ledig tid med sina älskade barn. Jag får all min lediga tid med min son, men tro mig, det är inte mycket kvalitet nuförtiden. Det handlar om att överleva vardagen.

 

Jag har gått ner 8 kg bara i år. På 10-11 veckor, alltså. 18 kg på ett år. ”Vad duktig du är!” säger folk som får veta om viktnedgången (för lustigt nog är det jag som sagt det, nästan ingen verkar ha sett det). Jo, nog hade det varit duktigt, ifall jag hade kämpat mig till detta. Men när viktraset är en följd av att man har det jobbigt i livet just nu, då är det inte så duktigt. Då är det ett varningstecken.

 

I Sverige är det viktigt att hålla skenet uppe. Allt ska vara perfekt. Man ska ha den perfekta familjen, det perfekta jobbet, den perfekta fritidssysselsättningen. Man ska ha ett tusental goda vänner, som man umgås med var och varannan kväll. Till middag serverar man dagligen det där långkoket man lagt ner sin själ i. Fyra gånger om året åker man dessutom Jorden runt. Jag kan inte leva upp till det. Jag är inte ens i närheten.

För att lasta av lite från mina skuldror, så har jag berättat en del till olika människor omkring mig. Det känns skönt att få förklara, så andra kan förstå varför jag är trött eller okoncentrerad eller inte mitt vanliga glada jag. Men svenskheten sitter i, vilket gör att jag inte berättat allt för någon. Lite här, lite där, man vill ju inte verka dålig som människa. Många tror nog att de vet om alla mina bekymmer. Om de bara visste… Det som tynger mig allra mest är det nog bara två personer som vet om. Och de vet inte mycket om mina andra bekymmer.

 

Så, varför skriver jag nu detta? För att få sympati? Nej, inte alls. Sympati ordnar inte mina problem. Däremot gör alla omkring mig ofta små, små saker, som får mig positiv och glad, som ger mig styrkan att orka en dag till. Ni vet inte om det, och ni förstår alldeles säkert inte hur bara småsaker kan påverka. Ett litet positivt ord. En hjälpande hand när man inte ens bett om det. Ett vänligt leende… Grannflickan som vill ut och leka med Kevin just när jag haft det så jobbigt med att han varit KLISTRAD vid min sida i många dygn, så jag får en timmes egentid. När eleverna plötsligt hade gjort läxan allihop. Det oväntade telefonsamtalet som ringdes till mig bara för att någon tycker så mycket om mig. Det är sådana gester jag klänger mig fast vid när så mycket otyg staplas på hög. Fortsätt med det, alla kära läsare, inte bara mot mig. För hur vet vi vem som har det tufft just nu? Det är så många fler än jag som är mästare på att maskera hur kropp och själ faktisk mår.

 

Så underskatta aldrig betydelsen av det lilla. Det kostar dig inget men kan betyda allt för någon annan. <3

Det är sällan jag tittar på ett helt program på TV. Ofta har jag sett fram emot ett program och bänkar mig i tid, men när programmet börjar rulla, så förloras jag ganska snart.

 

Vad krävs då för att hålla mig kvar framför den flimrande skärmen? För det första har jag svårt att stanna kvar en hel långfilm. Så mycket annat pockar på min uppmärksamhet; prov ska rättas, Kevin vaknar till, diskmaskinen ska plockas ur. Det får heller inte bli någon dötid. Reklampauser är livsfarliga! Själva programmet måste också fängsla mig. Jag gillar komedier såsom Desperate Housewives (jag vet, serien har gåt i graven). Men jag gillar också tävlingsprogram. Åtminstone i början.

 

 

Let's Dance är ett sådant. Så himla fascinerande att se hur duktiga dansare kändisarna kan bli på så kort tid (vilket i och för sig gör att jag funderar på om man ska ha en sådan stor beundran för proffsdansarna när amatörerna blir nästna lika bra på ett par månader). Ut på dansgolvet, göra sina moves. Sedan kommer domarpoängen. Och det är där jag försvinner. För det spelar ingen roll hur bra en dansare är: har domarna bestämt sig för att ha vissa favoriter, så fortsätter de med att ösa ur sig höga poäng till dessa. Ett exempel är Kenza, som i första programmet var fantastiskt duktig. Men fick hon bra poäng? Nä. Däremot gubbarna, som Steffo och Patrik Sjöberg, som var viga som kylskåp, lovordades rejält. Det är orättvist när de som är bäst inte får cred för det och då ledsnar jag. Framför allt Tony Irwing delar ut poäng på måfå. Han kan ge samma poäng till en som är skitduktig som till en som halkar fram som en disktrasa på golvet. Inte okej.

 

Top Model Sverige är ju också beroende av sina domare. Sist kämpade tjejerna och killarna med att ta fina bilder till en kampanj för parfym. en av tjejerna tog en fantastisk bild, och domarna sade att hennes ansikte var jättfint, men hennes kropp... Hon bar inte upp klänningen där hon satt i gungan. Vad!? Det enda felet med klänningen var ett (!) veck över magen, vilket är helt naturligt när man sitter ner. Det fanns verkligen inget fel alls med bilden.

 

 

En av de manliga modellerna fick kritik för att han hade för mycket muskler; han såg inte avslappnad ut. Öh? Personligen tyckte jag det var klart snyggare med hans bild jämfört med de spensliga spagetthi-killarnas och jag tror många andra håller med mig, både killar och tjejer. Faktum var att om en kille skulle ha röstats ut denna gång, så hade det varit denna muskelkille, som inte bara har en fantastisk kropp utan även snyggaste ansiktet. Man tar sig för pannan.

 

Ibland undrar jag verkligen varför vissa domare har valts ut. De kan säkert sin bransch, men om de lägger ner för mycket av sina personliga åsikter, som kanske inte stämmer överens med vad många andra tycker, då tror jag det kan vara värt att fundera på ifall de passar som domare. I Let's dance, till exempel, tycker jag Tony har gjort sitt för länge sedan och bör bytas ut ASAP. Tills dess lär jag zappa mig vidare på TV:n varje fredagskväll en sisådär 20.15...

Sitter på Arbetsförmedlingens hemsida och surfar runt i arbetsdjungeln, i drömmen om att hitta det där välbetalda, roliga, lugna jobbet. Själv har jag ett yrke, som alla känner till och vet vad det innebär: lärare. Att en lärare idag gör så mycket mer än att undervisa är ingen hemlighet. Jag är extramamma, uppfostrare, städare, kurator, vaktmästare... Ja, listan kan göras hur lång som helst, men faktum är ändå att titeln "lärare" inte ger några överraskningar i arbetsbeskrivningen.

 

 

Om man skulle byta bransch? Klickar mig vidare till "Administration" och sådant. Verkar ju vara lätt; administration är ju en del av min vardag. Men vad ser jag? "Vi söker en Business Controller till Orexo!" Öh... Och vad tusan gör en sådan? Nja, klickar vidare. "Projektkoordinator". Fast det kan väl betyda vad tusan som helst? Bäst att kolla arbetsbeskrivningen: "Till SciLifeLab Uppsala söker vi en projektkoordinator som ska medverka i utvecklingen av verksamheten av SciLifeLab. I dina arbetsuppgifter ingår att stödja och koordinera SciLifeLab Uppsala i de centrala delarna av SciLifeLabs uppdrag, såväl de nationella som för verksamheten i Uppsala. I arbetet ingår att driva en seminarieserie samt att medverka vid planering och genomförande av konferenser och vetenskapliga events. I arbetet ingår att genomföra utredningar och rapportarbeten av olika slag. Du kommer också att vara delaktig i implementering av olika typer av IT-system i verksamheten. Ytterligare/förändrade arbetsuppgifter kan tillkomma beroende av utvecklingen av SciLifeLab som nationell resurs." SAY WHAT?

Nä, jag byter bransch igen. Försäljning kan väl inte vara så svårt? Erfarenhet från ICA har jag ju också, både som kund och medarbetare. Usch, här är det i princip bara telefonförsäljare som sökes. Kan inte de få ha en egen rubrik, så jag slapp bläddra runt bland dem? Mysafety söker innesäljare, som förstår kundens behov. Tja, vilket företag vill ha en annan sorts säljare!?

En lättnadens suck undslipper mina läppar när jag kommer till "hotell och restaurang", för nu begriper jag vad de efterlysta arbetarna ska förväntas göra igen. Här söks pizzabagare, kockar, servitörer och till och med grillkolskockar. Fast trots att jag begriper vad som ska göras, så är mina färdigheter inom ämnet av sådan kass kvalitet att ett jobb här är uteslutet.

Nä, jag klickar mig tillbaka till den pedagogiska branschen. Zumbainstruktör sökes. Kan man utbilda sig till en sådan eller räcker det med erfarenhet? Även här finner jag de - i mina ögon - idiotiska epiteten: "Bra förskollärare" och "SFI-lärare med det lilla extra" efterlyses med ljus och lykta. Hm, undrar hur många som skulle skicka in sitt CV till "Dålig förskollärare sökes"...

Fast vill man ha paus från högljudda och skoltrötta tonåringar, så kanske Universitetet erbjuder något spännande? "Forskarassistent i epidemologi med inriktning mot diabetes". Oj, undrar hur många tusentals sökande DE har till varje utlyst tjänst...

Hm, det verkar som att jag blir kvar i min trygga, förutsägbara bransch ett tag till!

Alla vet att livet går upp och ner vare sig man vill det eller inte. Det kommer att komma perioder då allt tycks gå emot en. Uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" har ju inte myntats utan anledning, menar jag. Oavsett hur mycket skit man har i livet för stunden, så gäller det att ta tillvara på de små glädjeämnena. Så länge man kan bli lycklig över det lilla i vardagen, så finns det hopp om livet!

 

Kevin är min stora ljusspridare, oavsett om jag befinner mig på toppen av berg-och-dalbanan, eller är längst nere i den. Han har en förmåga att alltid få mig glad och på bra humör, även om jag är trött och sliten efter en lång dag.
Som idag: varje kväll har vi kvällsproceduren som tar ungefär en och en halv timme. Ibland hade det varit skönt med avlastning och få slippa hela den långa proceduren när man är så trött; bad, kvällsmat, tandborstning, pyamas + blöja på, sagor (alltid tre stycken!) och så nattningen. Det tar tid, så ibland genar jag lite. Kanske måste jag inte läsa varenda rad i boken. Återberätta går ju också bra!

 

Idag valde Kevin som vanligt tre sagor ur berget av barnlitteratur i sovrummet. Jag brukar hålla tummarna att han ska välja de små pixi-böckerna, för de går snabbast att läsa, men ofta vill han ha de riktigt stora och tjocka böckerna. Det är då jag brukar fuska och välja att återberätta i stället. Idag valde han bland annat en av sina favoriter: Bambi. Busig som jag oftast är, så höll jag upp boken och läste: "Dumbo". "Nääääejj" svarade Kevin leende. "Lejonkungen", försökte jag, varpå han återigen fräste ifrån med ett glatt "Neeeejjjjj". Jag försökte med ett par till namn: "Pinocchio", "Askungen", men när jag sade "Bamse" Så vrålade han "JAAA!", lite för tidigt. Han insåg sitt misstag (han trodde ju jag var på väg att säga Bambi) och vi skrattade hysteriskt båda två.

 

Sista boken tog han ifrån mig och skulle läsa högt själv. Han mindes vad huvudpersonerna hette och berättade hela sagan med sina korta meningar. Han var så duktigt och jag var så stolt över honom, så efteråt öste jag beröm över honom. Han sken som en sol över att få höra hur duktig han varit.

 

Jag förundras ofta över hur mycket han förstår trots att han bara är två och ett halvt år. En gång busade jag genom att sjunga en av barnsångerna med falsk stämma. Då härmade han mig och sjöng så falskt han också kunde. Så förståndig redan!

 

Det gäller som sagt att glädjas över även de minsta sakerna i vardagen. Hittar man inget sådant, så bör man försöka med att ge beröm eller hjälpa andra, för den glädje den personen visar upp gör att man blir lycklig bara av det! Om det tryter på glädjefronten så har jag också mitt inplastade kort kvar i handväskan, det kort med fina ord eleverna skrev till mig (och varandra) förra året. Kanske skulle vi alla ha sådana och titta på ibland?