emblasmatte

Skördefest i Storvreta, höjdpunkten på Framtidsveckan. Kunde ju vara intressant. Eller? Traskade iväg med Kevin i det underbara vädret. På grusplanen vid skolan stod ett antal bord uppställda, och folk lät dig få dina äpplen artbestämda, någon sålde en äppelskalarkvarn, en tredje sålde hembakade bullar till klassresan, en bonde grillade hamburgare, vid ett bord kunde man köpa majskolvar och honung, ytterligare någon sålde hemmagjorda smycken. Tja, det var nog allt. Typ. På scenen njöt vi av musik från två män med kritvitt hår, den ena på fiol, den andra på dragspel. I skolans matsal var det loppis där säkert sex personer krängde begagnade kläder och annat krims och krams. Sådan tur vi har i Storvreta, som får sådana här fantastiska dagar! *ironisk ifall du inte förstod det*



På eftermiddagen lyckades jag med konstycket att - trots ett stadigt intag av treo - få migränanfall med aura. Det blev middag med släckta lysen, men med ett rätt häftigt flimmer framför ögonen...

Det har blivit en del nya bilder på Kevin. Dels några där han har nya kläder på sig, dels några där han "bara" är fin... Vi börjar med vår modell Kevin i en trendig skinnjacka, som är helt i linje med höstens mode. Till det har en härlig fluffig, cremefärgad mössa med små öron på.



Allt avslutas med ett par mjuka giraffskor. Som ni ser är det omatchat som gäller denna höst.



För lite varmare dagar bärs med fördel en stickad tröja i säsongens trendiga, blåa färg. Mönster är modernt igen och några väl placerade kräksfläckar har här blivit en fantastisk accessoar. 70-talets plyschbyxa är åter inne och tankegångarna att gossar ska ha blått, flickor rosa märks tydligt nu.



Ytterligare ett exempel på omatchat märks nedan när vår modell har intagit skönt ryggläge i gungan. Matta färger i tydliga mönster blandas som i en plommonkompott. Stjärnor och ränder, leopardprickar och enfärgat i en härlig röra! Dessutom har ett hett efterlängtat mode återkommit - de för korta byxorna!



Kevin fortsätter att vilja sitta upprätt, vilket ställer till med problem i babysittern. Han lutar sig framåt tills han blir mer eller mindre dubbelvikt och då blir han skitförbannad...



Till sist några bilder helt random:

Det är helt otroligt så fort Kevin (barn) kan utvecklas! På bara några få timmar har han gjort två stora framsteg. Först märkte jag i affären, när han låg i bilbarnstolen, att han försökte sätta sig mer upprätt. Detta har han fortsatt med hemma, vilket givetvis är jättebra träning för hans nacke och magmuskler. Nu efter duschen, honom påtvingad efter det tjugotal spyor på 45 minuter han levererat, så låg han på skötbordet och sträckte sig eter pappas t-shirt på tork en liten bit bort. Detta höll han på med i flera minuter, men han har ännu svårt att ha kontroll över fingrarna och gripa tag. Men att han över huvud taget kan få armen dit han vill är ju duktigt!

För bara ett par dagar sedan började han också suga en massa på handen i stället för nappen. Bra träning, men med följden att han börjat dregla.

Åh, min puttesnuttprins, växer och utvecklas så snabbt. Snart springer han omkring och ska peta med gaffel i eluttagen, drar hunden i svansen, och trillar ner från soffryggen. Jag är så lycklig över vår lilla bebis!

Mitt på dagen ringde Andreas och undrade ifall jag kunde gå ut med Embla på eftermiddagen, för han kände sig krasslig. Så jag och Kevin tog med henne ut i skogen denna strålande sensommardag. Åh, så skönt det var att strosa! Efter regn kommer svamp, och överallt hade en massa hattar poppat upp ur mossan. Jag blev sååå sugen på att plocka trattisar! (För vanliga kantareller är jag värdelös på att hitta). Kevin ville dock annorlunda och började gnälla så fort vagnen stannade och jag klev en meter åt sidan. Det kliade verkligen i fingrarna, men jag ville inte trava runt med honom på armen i mina sandaler, så klumpig som jag är.

På hemvägen tänkte jag lata till det lite och gå sista sträckan på elljusspåret. Orkade dock inte ta den i folkmun så kallade snopp-svängen (en slinga som sticker ut liksom en penis), utan bestämde mig för att gena vid... penisroten. Kevin for som i ett flipperspel, men klagade inte. Embla säremot var väldigt upprörd över att hon inte fick gå först, utan "bara" bredvid mig (fast egentligen beordrade jag henne att gå bakom mig, men den glosan existerar tydligen inte i hennes värld). 15 meter innan vi är framme och kliver av spåret somnar Kevin, som ett hån mot hans svamptörstande mamma...



Här hemma har jag äntligen hunnit plantera om alla blommor och blader. Slängde en del och trodde jag skulle få lite glesare i fönstren (det är alltid smockat med växter), men eftersom jag delade en hel del plantor, så är det lika tjockt och svårt att se ut igen. Lika bra det, förresten, för ogräsdjungeln vill man ändå bara förtränga. Kanske borde jag ställa upp i något "gör-om-min-trädgård"-program, men då får man väl skämmas ögonen ur sig när hela världen ser hur det ser ut på min tomt. Fast jag antar att det är värre att ställa upp i "Hur rent är ditt hus", "Lyxfällan" eller liknande.

Personligen tycker jag Ben kan ställa upp i "Robinson" och bli någon kvasikändis, som kammar hem högvinsten. För som afrikan måste han ju klara av att äta allt som lever. Eller? Jag har väl inga fördomar nu? Han kan förresten ställa upp i "Fear Factor" när han ändå är i farten. Lite road kill har väl ingen dött av? Själv kan jag ta hem storkovan i någon larvig gameshow. Det är mer min stil. Och sedan pensionerar vi oss och lever lyckliga i alla våra dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För det är ju så det kommer att förbli - en saga. Tyvärr! =)

Nä, nu går skam på torra land! Min anställda - den ende - har tagit ton mot mig! Detta kan icke accepteras. Repressalier måste funderas ut. Igår gjorde jag två stora reklamskyltar, som vi ska ha på taket, så det syns vad vi säljer. Jag visade Ben, som tyckte det såg bra ut och jag fyllde i texten med fast märkpenna. I morse så kom det - gnället. Halva natten har han legat och funderat och nu var han inte nöjd. Texten jag skrev lyder: "CRÊPES (PANNKAKOR) OCH GALETTER" och avslutades med "Välkommen" i annan färg. Ben var inte nöjd med 1) att jag inte hade skrivit "GALETTES" med ett -s på slutet (fransk stavning). Han hävdade att ordet "galetter" inte finns, men det gör det faktiskt på svenska och jag tycker texten ska vara på svenska. "Nä, det kommer ju turister och då måste de förstå". 2) Att skriva "pannkakor" var en stor skändning och banalisering av konceptet med fransk matkultur. Visst, "pannakakor" låter ju inte så lyxigt, men å andra sidan smakar crêpsen faktiskt pannkaka. Jag tror att fler kunder lockas till vagnen ifall det står "pannkaka", eftersom alla inte vet vad crêpes är, medan Ben hävdar att de som undrar kommer fram och frågar. "Bara ett fåtal", kontrade jag och menar att vi måste försöka locka fler till verksamheten. Så nu frågar jag er, kära läsare (svara gärna här eller på Facebook). Bör texten "Pannkakor" stå inom parentes eller inte? Idag kompromissade vi och jag ändrade till "galettes" i varje fall. Men i morgon kanske jag måste ge mopsen sparken...!

I måndags var jag iväg och vägde junior. Måste ju kolla att någon mat blir kvar i magen, så mycket levande geijser som han leker. Och visst behåller han en del! Precis på mittenkurvorna fortsätter han att glida fram, både vad gäller längd och vikt. Knappt 5,8 kg lätt och 62 cm i strumplästen är han. Hans mamma sträckte då lite extra på sig med sitt perfekta exemplar i famnen och travade höghalsat ut från BVC. Tänk att mammor alltid får perfekta bebisar!

Det är bara regn och rusk ute mest varenda dag och det är inte direkt det optimala vädret för oss. Jag behöver ta promenader varje dag (eller vill, åtminstone) och Bens vagn har ett hål i taket har vi upptäckt... När det blir uppehåll ett tag och allt torkat, så får vi täppa till det. Hur vi nu ska komma upp på vagnstaket och hur jag ska låta bli att trilla ner och bryta armen igen.

Reklam är ett av mina favoritämnen att diskutera och återigen finns det en del att uppmärksamma. Till exempel måste man vara tydlig i sin jingel. För några år sedan sjöngs det på lokalradion: "Ska det bli ordentligt gjort - välj Engbergs måleri". Bara det att jag länge var övertygad om att det sjöng "Ska det bli ordentligt gjort med Engbergs måleri?" Knappast smickrande reklam... Dock så har ju reklmen fastanat hos mig, så det kanske var bättre att sjunga otydligt?



Man bör också undvika att texten missförstås. Just nu kan man köpa flingor, Cheerios, och självklart anser företaget att vi är så internationella att texten inte behöver översättas till svenska. Så därför hör vi hur reklammannen säger "Give those O's a go". Bara att jag tycker mig höra ett "H" framför O's och då blir ju meddelandet något HELT annat och mindre barnvänligt...

Man ska också undvika fula modeller. Eller så tar man fula och blir lite kult, som Ipren-mannen. Men om modellen är menad att vara vacker, så blir det bara irritation när hon inte är det. Som H&M. Det företaget har verkligen en usel PR-avdelning! Antingen är reklamen dålig, eller så har de fula modeller. "Du är bara avundsjuk" skulle vissa kontra, för man får inte tycka "snygga" är fula, men jag har inga som helst problem att säga att vissa kvinnor är vackra. Eller fula. Senaste H&M-modellen ser verkligen ut som ett nedknarkat vrak! Stora påsar under ögonen. Ska hon vara vacker? Jag kan peka ut 10 kvinnor på gågatan som är betydligt vackrare!

Ett bra sätt är däremot att få till en fräck rubrik. Många lyckas och vissa får till en twist utan att ens vara medvetna om det. Som här nedan: (Visserligen ingen reklam, men bra exempel)



Bilden och hennes pose är ju bara klockren till den rubriken!

Nähäpp, nu är det dags att fixa inför morgondagens jobb (för Ben). "Dagens erbjudande" ska skrivas på stora tavlan med allra finaste stilen (som aldrig blir tillräckligt symmetrisk) och burkarna med ingredienserna ska fyllas på. Och så ska jag be en bön till vädergudarna, så Älsklingen slipper stå med dropp!

Det är med skräckblandad förtjusning jag ibland hör Bens historier om skrock etc från Afrika. Det är ganska komiskt att folk tror/har trott på det, men samtidigt lite läskigt att man kan vara så okunnig. När Kevin gäspade häromdagen, så höll Ben ett finger vertikalt över hans mun. "Så gör man i Afrika, för att förhindra att Djävulen kommer in" berättade han. När jag nyligen berättade att ormar förekommit i en av mina drömmar, så ojade han sig högljutt, för i hans hemland betyder det att kvinnan är gravid om hon drömmer om ormar. (Det komiska är att jag faktiskt drömde om ormar precis innan jag fick veta att jag var gravid med Kevin...). Idag fick jag en rejäl skrattattack i bilen, när jag fick höra om "Apollo", en sjukdom som drabbade befolkningen för många år sedan. Man fick kletiga ögon och det berodde på - hör och häpna - att USA skjutit upp "Apollo" i rymden och strålningen kom då i folks ögon. Ögoninfektion? Nej då, rymdstrålning var det! =)

Eftersom Ben slet hårt i vagnen (bästa dagen hittills, bortsett från Kulkturnatten), så fick jag åka till Stockholm och plocka upp hans flickor på skola och dagis. Jag blev varmt välkomnad av tjejerna och det är ju trevligt! Därefter åkte vi och våldgästade pappsen och tvingade honom att göra några smaskiga pannkakor åt oss. Jag lyckades grädda två, även om den första delvis gled över kanten och rann ner på bänken...

Fick ett nödrop i helgen från Hundar uitan Hem. 20 valpar hotades av avlivning i veckan ifall de inte kunde få jourhem. Det är ju inte helt lätt att hitta till valpar, eftersom man inte kan lämna dem ensamma på ett bra tag. Och har man hjärta att ha 20 små söta liv på sitt samvete? Nej, så klart inte, så jag sms:ade tillbaka och sade att jag i nödfall kan ställa upp tills de får tag på annat jourhem. Lyckligtvis hade de fått tag på jourhem åt valparna, så jag behövde inte ställa upp. Men jag blir lite frustrerad över att vissa antingen låter para sin tik innan man vet om hur svårsålda valparna kommer att bli, alternativt inte ser till så att ens hund är kastrerad eller ordentligt kopplad under löptid. Och skulle olyckan vara framme, så får man väl åka till veterinären och ge en spruta då. Det är så onödigt att sätta valpar till världen om man inte är beredd att ta hand om dem, även ifall de inte blir sålda.

Ibland önskar jag att jag kunde fotografera med ögonen. Nästan varje dag dyker det upp något, som man önskar man kunde fotografera, som försvinner någon sekund senare. Det kan vara en underbar bebisbild, med den där speciella minen. Andreas försökte febrilt få till ett kort på Kevin idag när hans underläpp hängde ut som en balkonglåda, men varje gång lyste kameralampan, så Kevin glömde bort att vara ledsen och såg bara paff ut. Idag såg jag en man, som måste vara min gamla klasskompis Nadjas våta dröm. Snyggare hockefrilla får man leta efter! Givetvis satt jag i bilen mitt i city, så att börja rota efter mobilen i skötväskan kändes inte helt rätt... En annan gång mötte jag ett 20-tal poliser på motorcyklar vid Gnistarondellen. Lyckligtvis var vi inte på väg åt samma håll, men det hade varit en häftig bild ifall jag ens kunnat klämma in alla på ett och samma kort.

Nu har det blivit kallare ute, och även om jag är klimakterievarm hela tiden, så inser jag att Kevin snarare är tvärtom. Därför var jag tvungen att inhandla lite varmare kläder åt honom och kunde inte motstå denna häftiga skinnjacka! Bekväm? Säkert inte. Men så rätt i tiden! Andreas blev givetvis sjukt avundsjuk, eftersom han länge önskat sig en skinnjacka, men hans är inte riktigt i samma prisklass som Kevins...

Stormen har bedarrat och Mälaren under min fot har krympt till Vätterns storlek. Med andra ord kunde jag trava iväg rätt bra på dagens hundpromenad. Det finare vädret lockade också fler kunder till Ben, även om idén med "Dagens erbjudande", som vi började skylta med i dag, säkert också bidrog till kundtillströmningen. Idag var också första gången vi sålde crêpes med kyckling och lax, och därför hade vi en av laxgaletterna som erbjudande, åtminstone tills laxen tog slut... Tyvärr har ingen nappat på min copyright-crêpe med marsmallows. =( Den som är så god!!

Kollade på svenska miljonärer på TV idag. Det verkar så lätt att kunna göra sig en stor förmögenhet på nästan ingenting! En hade startat ett make-up-företag och en annan var multimiljonär tack vare att han sålt en massa skrot. "Vill också" tänkte jag titt som tätt, och undrade vilken idé jag ska kunna bli rik på. Har en uppfinning i huvudet, en tanke på en pedagogisk bok samt har en idé om att importera och sälja vidare pedagogiskt hjälpmedel till lärare. SKulle vilja satsa på alla tre men till det finns varken tid eller pengar (framför allt inte det sistnämnda). Det krävs liksom en massa pengar för att kunna göra sig pengar...

Då, plötsligt, så hände det bara! Mitt i affären, utan förvarning, så såg jag den - prylen som ska göra mig rik! Ni vet ju redan att feltryckta frimärken inbringar miljonbelopp på fina auktioner. Lite fel färg, och vips är det inte värt 6 pix längre utan har dubblat sitt värde typ en miljon ggr. Och nu kan jag meddela, att jag i min ägo har inget mindre än - ett unikt mjölkpaket!! Arlas apparat har helt enkelt missat att datumstämpla mitt exemplar och nu måste jag ta kontakt med Sothebys eller vart man nu vänder sig. Undra, sa flundra, ifall det måste vara oöppnat, eller ifall jag kan hiva i mig innehållet. Man vill ju inte råka auktionera ut mjölk för 7-8 kronor på köpet i onödan, menar jag.

Ibland undrar jag ifall jag har några hjärnceller alls. Som idag, när jag för första gången skulle träffa Carin, som vill starta en mammagrupp i Storvreta. Vi skulle ta en skogspromenad med barn och hund och jag begriper inte vad som fick mig att ta mina gympaskor, som jag inte använt på typ ett år. Det är ju jättebra att ta en långpromenad i nygamla skor... Att jag dessutom valde det par som stått hos Ben visar ju ännu mer på hur död i skallen jag var. Det bästa paret är ju de som stått hemma hela tiden! Just promenaden gick ju jättebra, trots stormbyar och regn. Vi traskade på i 90 minuter, men när vi kom till min bil och jag stannade upp, det var då de märktes. Vattenblåsorna. Sakta började de torna upp sig under tassarna på mig, den ena lika gigantisk som Mälaren själv. Ena knäet värkte också, så plötsligt är jag nu en stapplande, halt småbarnsmamma, som ser ut att var 70 bast. Minst. Intelligent, Jeanette!

Stressad som få var jag också. Hade kört Ben till stan, med restaurangvagn och allt, åkt till banken och satt in sköna slantar från Kulturnatten och shoppat på Biltema. Nu skulle jag "bara" kasta i mig något att äta, amma Kevin, packa in vagn & hund i bil etc. På 30 minuter. Tur att Kevin är en snabbätare! Man vill ju inte komma för sent första gången, men Kevin tyckte det var lämpligt att hinna lätta på trycket (både ettan och tvåan!) just när blöjan var av i tre sekunder. Blev till att skura tvättmaskin och golv... Kanske var det därför det blev tokiga skor också. Och så behövde jag en extratröja, eftersom det skulle börja regna. Grävde djupt i garderoben och lyckas givetvis ikläda mig en som legat sedan i vintras och luktar gammal malpåse. Himla bra intryck jag måste gjort... =)



Kevin har blivit riktigt långhårig nu. Kanske dags för klippning? Undrar vad frisören säger ifall jag kommer med honom och ber om toppning, när han inte ens kan sitta...

Något annat som gått och blivit långt är gräset i trädgården. Herretusan! Jag skulle hänga upp tvätt och det var verkligen en djungel. Trots att gräset ligger ner, så såg man bara övre kanten på 10-litershinken. Hm, kanske dags att införskaffa en lie?

Mirakelbaby. Finns det något annat sätt att beskriva Kevin efter Kulturnatten? Vi kom dit redan vid 9-tiden, för att iordningsställa allt. En hel del hade vi redan gjort hemma, som att förbereda smet. I början var det helt lugnt och jag var lite orolig över hur affärerna skulle gå. Vi har ju satsat en hel del i företaget, med att köpa plattor och annat (och de är dyra!). Vid 12-tiden drog kommersen igång och det fanns ingen tid till rast. En enda gång under dagen hann jag kissa, det tog ett par timmar att hinna iordningsställa treo osv. Och under hela tiden vi var där (9-01.30) sade Kevin knappt ett pip! Han sov massor och däremellan låg han i bilbarnstolen eller vagnen utan att säga ett knyst, bara låg och sög på nappen i en timme och tittade upp i sufletten. Helt sjukt! Jag fick givetvis väldigt dåligt samvete, men det var ju tur att han var en sådan ängel, eftersom vi hade att göra precis hela tiden.

När vi kom hem kunde jag inte hålla mig, utan jag räknade pengarna. En hel månadslön har vi sålt för! Givetvis blir förtjänsten inte så stor, när man räknar bort råvarorna och inköpet av utrustningen, men det är skönt att minuskontot numer är väldigt litet (och redan efter så kort tid). Vansinnigt egentligen att vi kan försörja oss på 3-4 sådana här dagar per månad. Vissa åker ju runt på bara sådana här events, och jobbar man en dag i veckan, så kan vi leva gott båda två på det. Visst, det är tufft med en arbetsdag på 16 timmar, men om resten av veckan är fri och man i slutändan har mer i plånboken än när man är lärare, så undrar man ånyo ifall vi inte är en väldigt underbetald grupp, framför allt när man tänker på den långa och dyra utbildningen.

Man ska lära sig något nytt varje dag, brukar jag säga till eleverna, och lördagen var inget undantag för mig. Jag gjorde mitt livs första crêpe! Den blev inte absolut rund och hade en del hål i sig, men helt klart dög den! Men sedan fanns ingen mer tid för mig att öva, så jag fick hålla mig till att göra varma mackor eller ta emot beställningar (jag och Bens son Simon skötte den delen medan han själv stod fjättrad vid plattorna).



Idag är det söndag och vi har varit rätt trötta... Men mest av allt är det musklerna som talat om vad vi gjorde igår. Kevin har gnällt en del, men det får han gärna göra. Han valde rättt dag att vara tyst på i varje fall! Nu tar vi nya tag, med ny meny (introducerar lax) och ny tur till grossisten (bland annat sålde vi slut på alla läsk). Förhoppningsvis har vi också nya kunder nu! =)

Efter två nätter med en massa vaken tid (det är svårt att sova med gruffande med nappen, sprattlande lemmar bajsblöjor i tid och otid mm även om han själv sover större delen av tiden), så fick jag äntligen en hyfsat bra natt igen. Men inte ens det är bra, hur konstigt det är nåter. För om Kevin inte äter på ett tag, så fortsätter ju brösten att växa, och efter ett tag börjar de läcka... När sonen väl bestämde sig för att äta, så var lättnaden stor. Efter första bröstet var han mätt och belåten och somnade om, men det kunde jag ju inte acceptera. Valet var inte svårt: en fotänspya av för mycket mat om en stund eller en droppande mjölkfontän hela natten? Det blev till att väcka honom och få honom att inse att han VISST var mer hungrig, det vara bara han som inte visste det...

Igår var det dags för Skatteverket igen, denna gång om bokföring. Framme vid katedern stod duktiga Elisa, som är namne med vår katt, och Leffe, som försöker vara rolig och har en tendens att babbla lite för mycket. Den information jag fått förut, som touchade bokföring väldigt lätt, hade gjort mig nyfiken och intresserad. Längtansfullt satte jag mig ner i stolen, men ganska snart fick jag en betonghammare i huvudet. Debet hit och kredit dit, som dessutom inte uttalas som jag är van att säga "kredit". I ena kolumnen är debet plus och i nästa minus. Momsen ska in och ut - håll reda på vilket! Efter ett tag hade jag lust att bara ställa mig upp och vråla: "Vad 17 är det för fel på plus och minus!?" För vid det laget hade katten förklarat att även debet- och kredit-kolumnerna ska ha en debet och kredtit-del. Snurrigt, även om jag förstod.

I morgon är det Kulturnatten i Uppsala, och jag hoppas innerligt att det kommer många kunder. Det behöver vi verkligen! Jag ska försöka vara med i vagnen så mycket som möjlligt, men det bestämmer givetvis Kevin. Keep your fingers crossed for us!


Kevin har fått en Alfons av mammas tjejkompisar. Han är så rolig att titta på när man sitter i bilen!

Nu är vi igång! Efter att ha brännt in crêpesjärnen och tryckt oss fulla med provsmaksexemplar, så satte vi upp vagnen på torget i lördags. Tyvärr kom vi inte dit förrän 13, så vi missade rusningen. Fast det är svårt i början, vi hade blivit förvarnade om att man bara säljer för 200 - 300 per dag i början och så blev det också för oss. 6 kunder gjorde ingen rusning precis...

Olyckligtvis har Ben blivit dunderförkyld och därför inte jobbat på två dagar, men i morgon kan han förhoppningsvis fortsätta. Igår sprayade jag vagnen, så den ser ut som franska flaggan, allt för att dölja klottret som fanns där. Det åtestår en hel del, som att spraya text på vagnen, men det får vi ta senare, när vi är kryare. Eftersom vi måste åka hem med vagnen varje dag, så tänkte jag att den kunde fungera som reklampelare.

Idag var det läkarbesök för lilleman! Givetvis var allt bara bra och han växer som han ska. Sköterskan märkte dessutom att han fått ännu längre hår och nu är det faktiskt ända ner till ögonen, om man "kammar ut" det. Däremot är han väldigt torr i hyn, vilket hälften av alla bebisar är, fick vi reda på, men det är bara att smörja honom, så blir det bra.

Nu är Bens lägenhet städad och "ihoppackad" och nycklarna överlämnade till hans kompis, som ska bo där medan han renoverar sin lägenhet. Det tog längre tid än väntat (så klart), vilket ledde till att jag fick ligga på gaspedalen till Uppsala i onsdags. Så mycket man nu kan köra med plattan i mattan när man har en husvagn på släp, som vinglar betänkligt vid 85...

Vi hann i varje fall nästan fram i tid, för att springa in till barnmorskan för en efterkontroll. Kissnödig ("Snälla, tryck inte på blåsan...") och svettig ("Du tänker väl inte krama om mig!?") avklarades besöket på knappt en timme. Jag fick veta allt om förlossningen (som jag redan visste) och fick veta att p-piller minsann inte är en bra p-metod för mig, eftersom jag lider av migrän (det var ju just därför jag ville ha pillrena - för hormonernas skull, eftersom det hjälper!).

Alldeles slut ställde jag in Saktteverkets föreläsning på kvällen, också eftersom jag skulle ha en personlig träff där på torsdagen. Hade visst inte så mycket frågor som jag först befarat, men fick i varje fall veta att jag inte får anställa Ben, eftersom han räknas som min "make". Däremot får han arbeta med mig, som "Hjälpande make" eller vad det nu hette. För oss gör det ingen skillnad, för han skulle ändå inte ha kunnat få lön... =) Nu slipper jag pappersarbetet bara, så det var ju egentligen bra.

Har gjort mitt första köp hos grossisten också. Allt verkar så billigt, men när det kommer till kritan, så måste man ju lägga på moms på allt man köper. Mina uppgifter blev felregistrerade också; dels blev det lite fel på företagsnamnet, dels stod det att jag bor på nummer 8 (fast jag bor på 4:an), bara för att jag pratade med henne medan hon utfärdade kortet på datorn och hon glatt proklamerade att hon bott på samma gata, fast nummer 8... Hoppas det inte gör något vid bokföringen. Om crêpesplattorna hinner komma idag, så ska vi ha en rejäl crêpes- och galette-middag och prova ut olika fyllningar. Stackars Johan, som inte ens tycker om pannkakor...

Kevin fortsätter vara snäll, god och glad. I natt spydde han inte ner sängen ens! Himla snällt av honom. Fast å andra sidan passade han på att kissa i sängen, vilket kanske inte är att föredra...

Bild 1: Kevin har inte full kontroll på fingrarna. Eller har han det..?
Bild 2: Rufsigt hår!
Bild 3: "O" är favoritbokstaven...
Bild 4: Nybadad!

Idag skulle jag besöka skolan och visa upp mitt tredje mirakel, så jag snyggade till mig med min nya tröja från BOOB. Skulle bara uträtta ett par ärenden först. Det slutade med: 1) läkarbesök (har fått hjärtmedicin som förebyggande mot migrän - håll tummarna!), 2) Nordea (tänk att alla köande alltid tittar surt och förvånat när jag använder mitt PRIO-kort och får gå före alla i kön!), 3) Plantagen (äntligen ska jag plantera om alla krukväxterna hemma!), 4) JYSK (hade inga passande utemöbler till restaurangserveringen kvar), 5) Elgiganten (smörgåsgrillen inhandlad, så nu kan vi servera varma mackor också), 6) Barnens Hus (Nä, babyboxen med blöjhinken har inte kommit än, den dröjer 1-2 veckor - har de sagt sedan i maj...), 7) Apoteket (hämtade ut medicinen), 8) Ica (köpte pastasallad till lunch). Varje gång släpade jag in och ut den förbannat otympliga bilbarnstolen och min läckra t-shirt hotade att få mörkare fläckar i armhålor och under brösten. Attans!!

På jobbet träffade jag en massa kollegor och fick berätta typ 20 gånger om hur fantastiskt det är att gå hemma och hur förlossningen var och hur krullig Kevin blir när han badat. Tänk om alla kunde komma samtidigt i stället! ;) Nej då, det var verkligen kul att träffa alla igen. Gick ut till 9C också och hälsade på dem och visade upp bebben. Alla stod i ring runt omkring och betraktade den som orsakat att de fått byta lärare nu till sista årskursen. Plötsligt fick han upp lunchen, och vips så var alla eleverna långt borta och jag gnuggade ihärdigt för att eliminera alla spår från min nya tröja...

Aaahhh, så härligt med sensommarvärme! Även Kevin tycker om solen, och störs inte alls av skenet på sitt lilla ansikte när han sover. Bra att jag kan fortsätta gå med linne, för det är lätt att slänga fram tuttarna vid amning då...

Men snart blir det kallare tider och linnena får förpassas till längst in i garderoben. Och hur lätt är det då att amma offentligt? Att kavla upp hela tröjan och visa den icke så vältränade magen (ännu skyller jag på att jag är nyförlöst, men i vinter lär det bli svårare att hitta ursäkter till bomullsmagen...) är inte ett alltför genomtänkt alternativ, så igår när jag och syrran var i Orminge (vilket namn!), så köpte jag en amningströja. Det är liksom en lucka vid tuttarna, för er som inte är insatta. Tyvärr är de alltid så dyra (denna var billigast och kostade 400 pix), men att själv sy en är helt uteslutet. Vill ju inte se ut som en clown i stora, sneda kläder....



Och visst är det svårt att motstå frestelser när bankkortet är späckat med sköna slantar. Just denna månad råkade lönekontoret tro att jag fortfarande jobbar, så jag fick 15.000 i lön, som jag inte skulle ha. Blir svårt att låta dem sitta alldeles orörda på kontot tills det är dags att betala tillbaka. Några plagg till Kevin unnade jag oss i varje fall. Det finns ju så mycket urgulligt!

Nästa vecka har jag sjuttioelva saker att fixa. Läkarbesök (tyvärr tror jag inte de tabletter jag ska få som förebygger migrän kommer att hjälpa - tror inte på någon lindring längre), barnmorskebesök (har glömt att kniiiipa och lär få höra det...), föreläsning på Skatteverket (ser jag fram emot!), besök på skolan (om allt går enligt planerna), träff med annan nybliven mamma (första steget till "mammagrupp"), starta restaurangverksamheten mm. Samtidigt ska Bens lägenhet tömmas på det mesta utom möblerna, eftersom han ska hyra ut den med start typ nästa vecka. Puh! Däremellan ska jag amma, byta blöjor och gosa, gosa, gosa med lillälsklingen. Och med Embla, som jag saknar!

Så varför sitter jag här och svamlar vid datorn!? Dags att packa lite prylar!

Näsplugg - perfekt till förkylda näsor! ;)

När Gud, eller evolutionen, beroende på vad man tror på, skapade människan, så kan man ju tycka att dagens tvåfoting borde vara perfekt gjord. Alla tusentals års anpassning till livet borde väl vara färdig nu? Nja, lite återstår nog. Varför har vi annars en blindtarm? Även gallblåsan kan vi leva utan, utan att ha några problem. Muslimerna tycker förhuden är ett Guds fiasko. Andra delar kanske är lite malplacerade. Som näsan. Varför placerar man luktorganet direkt över en av få delar på människokroppen som kan lukta illa? Dessutom är den i vägen i ett flertal situationer, som amning. Det kan bli jobbigt att behöva trycka undan bröstet, så sonen får syre. För att inte tala om kyssar! Ett så romantiskt och sensuellt tillfälle kan totalt spoileras av att man får en kran i vägen. Nej, jag röstar för att näsan byts ut mot två hål på armen. Var finns förslagslådan...?



Även om det ännu är varma dagar, så kommer det snart att bli lite kyligare. Därför har jag införskaffat ett par nya chica kläder åt mitt lilla troll:



Fast jag tror nog sonen har lite stora fötter, för tossorna är strl 0-6 månader och de är redan nu i minsta laget... Nåja, då står han väl stadigt på jorden sen!

Kevin är en liten kille, som inte har mindre än tre förnamn, ett mellannamn och ett efternamn. Som mormor kan det vara lite klurigt med afrikanska namn, som man aldrig hört förut. Därför kom hon inte riktigt ihåg vad Kevin hade för mer namn när en kollega fråga, men mindes att det var typ "Baloo". Inte illa, för det är Bailo. Men Baloo låter så gulligt, så det kallar famför allt Ben honom ofta!

Nu skrattar han en hel del och uppskattar att "prata" med oss. Det är så himla mysigt att sitta och konversera med honom...





Företaget "Blåa drömmen" blir mer och mer verklighet! Restaurangvagnen är redo för besiktning, Ben och hans kompis ska städa i ordning och fixa lite inne i den och jag har varit på information hos Skatteverket. Tyvärr fick jag ingen information alls om hur man lättast smiter undan alla avgifter och skatter, men har insett att bokföring verkar vara en himla rolig grej! Jag älskar siffror och ordning & reda - varför är jag då språklärare i en stökig högstadiemiljö!? Ser fram emot nästa Skatteverksträff om bokföring. Tredje träffen handlar om moms, men jag fick redan idag veta tillräckligt. (Säger jag kaxigt, trots att jag vet att jag är en urblåst nolla inom ekonomiavdelningen egentligen...)

Obegripligt. Hur kan rapar ställa till med så mycket bekymmer? Allt skulle flyta på så mycket smidigare ifall bebisarna bara kunde rapa normalt, utan att behöva slingra sig och gnälla. Undrar också när det onda försvinner. Linn (5 år) brukar ha ont i magen varje dag, men efter en rap, så blir det bättre. Och vilka rapar! De ger garanterat utslag på Richterskalan! Då kanske det inte är konstigt att det gör ont i magen...

Idag har vi spanat in Polismuseumet. Tjejerna var mest förtjusta i polisbilen, som man fick leka i. På utställningen med brottsspår var det en del blodiga bilder och "blodstänk" på handfat etc, men jag lyckades guida förbi dem utan att de märkte dessa. Nova är nämligen rätt känslig och var orolig att det skulle komma något läskigt. Lite konstigt att ha med sådant, tycker jag, samtidigt som jag förstår varför de har det. De kanske kunde ha en "barnfri" hörna, där just de blodiga bilderna mm fanns, så man kunde undvika det lättare.



När vi skulle åka dit, så var alla trafikljus på gult blink. Otroligt så smidigt trafiken flyter på trots det! Jag bara tutade och körde i varje fall, och ingen krockade med mig. Eller hamnade under hjulen. Imponerande!

Ni vet vad de säger - av barn och alkoholister får man veta sanningen. När jag var med Vincent häromdagen, så  tittade han och jag medan hans mamma och mormor kom gåendes mot oss. "Titta, här kommer tjockismamma, sade jag. "Ja, tjockismormor också" kommenterade han. "Nääää, så får man inte säga". Men snart fick jag det slängt i ansiktet: "Du är också tjock, fast du fått din bebis!" Thanks... Visserligen sant, men kanske inte det roligaste att höra.

På eftermiddagen åkte jag till ICA för att inhandla viktiga ting såsom sylt och tre (!) vattenmeloner. När jag stod och packade i kassan, så upptäckte jag att bredvid stod ingen mindre än Vanna Rosenberg! Oj, jag som har noll koll på svenska kändisar egentligen, men Kvarteret Skatan är ju ett sådat fantastiskt program, så de skådisarna kan jag minsann. Ville dock inte låtsas om att jag kände igen henne. Hon uppsakattar säkert mest om man gör det. Eller?

Aaahhhh, så härligt med sommarsoliga dagar, sena sovmornar och en kalender som är helt obokad! Just nu är jag och Kevin i Stockholm och latar oss. Vi brukar gå upp ungefär när pappa kommer hem vid lunchtid... Idag har vi (jag, Ben och Kevin) tagit en lång tur på Söder, mest till fots. När vi åt kebab (bara en och en halv jalapeño av fem möjliga), så ville jag plötsligt uppsöka mitt gamla jobb: Sparlivs. Mindes adressen (Folkungagatan 105) och efter att ha gett Kevin tutte (till kebaberians anställdas förtret, fast de vågade inte säga något) och avklarat en rejäl kaskadspya av lilleman, så traskade vi glada i hågen iväg till nummer 105. Till min stora besvikelse (men inte förvåning), så finns butiken inte kvar. I stället var där en pub, men jag kikade in och fick flashbacks av hur jag, Johnnie och de andra skötte affären exemplariskt, trots att vi bara var tonåringar. Kanske de vuxna inte var av samma åsikt, men nog tyckte jag att vi var duktiga i varje fall, trots att vi alla tyckte att hela personalstyrkan behövde stå och snacka skit (samtidigt som vi jobbade) i mjölkkylen varma dagar. När vi satt i kassorna, så hade vi värsta tävlingarna. Vem knappade snabbast in varorna? Jo, duktiga var vi faktiskt, för vi knappade i princip aldrig fel (på den tiden fanns inga streckkods-maskiner) och man var tvungen att kunna räkna ut växeln i huvudet. Med andra ord behövde man skills förr i tiden om man ville sitta i kassan! Idag kan man sätt vilken bimbo som helst bakom apparaten... Ja, det var tider, det! Undrar vad Johhnie gör idag. En annan kollega, Uffe,  blev gitarrist i ett rätt stort hårdrocksband, som jag tror turnerat världen runt: Entombed. Trots att han uttalade oregano fel. Och trots att vi försökte intala honom att hans bands musik, som han spelade upp för oss, lät mycket illa.



Kevin har gjort framsteg och har nu börjat "prata" en massa! Det är så himla mysigt! Några leenden har han pressat fram också och jag längtar tills han kommer att ha ett smil klistrat på läpparna. Hans små, gulliga skrattgropar är så söta!

Igår fick jag träffa min systerson också, och han är liksom Kervin jättego! Vi shoppade bland annat på IKEA (syrran och mamma var också med) och Vincent var en fena på att hitta där inne! Och inte ledsnade han på att gå runt där heller, till skillnad från alla vuxna killar, som får andnöd bara man nämner ordet "IKEA". Billigt fika har de i Kungens kurva också. På barnavdelningen kostar ALLT 5:- styck. Sockerchock blev det!!