emblasmatte

Två timmar var jag ute i skogen idag, två timmar av intensivt sökande i backen. Trots att jag brukar titta ömt på Kevin när han ammas, så gjorde böjningen av nacken för att se nedåt att jag till slut fick värk i nacken. Ett bevis på att jag inte ammar så länge (och därmed inte tränat upp musklerna)? Nåväl, fick en kasse full med trattisar. Hittade flera ställen där ingen uppenbarligen varit och där stora, feta svampar växte.


Fast här har som synes någon redan varit. Kakburk mitt i skogen...

Embla var med mig, men hon sket som vanligt i att leta svampar, hon roade sig med att möblera om lite i skogen i stället. Tack och lov inga stukade tassar denna gång, trots galopp i sporrsträck över stock och sten. Hon alltså, inte jag. Jag själv lunkade i sakta mak mellan tuvorna, lika långsamt som en mördarsnigel, för att inte missa några kantareller. Och varje gång jag hittade en klunga bamsingar sken jag upp som ett barn på julafton. Det krävs inte mycket för att göra en kvinna glad!



Nu när marknader hägrar, så tyckte jag det var bäst att få upp lite reklam på vagnen också, så det syns från långt håll vad vi säljer. Tillbringade timmar med att skriva ut bokstäver i perfekt storlek, klippa ut dem på papper och sedan tejpa upp dem på vagnen för att spreja. Givetvis kopplade jag som vanligt bara in hälften av hjärncellerna, så när jag stod därute i mörkret (fast jag hade tänkt på att det finns gatlyktor!), så insåg jag att det är fuktigt i luften på kvällen. Hela vagnen dröp av fukt och hur mycket jag än försökte torka bort det, så ville tejpfan inte klistra fast sig. Varken första eller andra rullen... Och givetvis blev hela pappret blött, som jag kämpat så mycket med, så att det skulle bli omöjligt att återanvända det, trots att jag behöver spreja alla vagnens sidor.

När allt så äntligen satt på plats, både snett och vint, knöligt och oproportionerligt, så började jag spreja vitt. Och shit vad jag flämtade! För att undvika att färgen skulle rinna, så var jag tvungen att se till att den torkade snabbare än blixten, så efter ett tags hyperventilerande bland friska färgångor var jag väldigt snurrig i huvudet. Perfekt att stå på en pall då, när man för bara ett år sedan bröt handen efter ett pall-fall. Då fullt normal i huvudet dessutom.



Efter att ha sprejat både vagnen och mig själv, och sniffat in åtskilliga liter, så var det dags att dra bort mallen och se ifall jag klarat mig från rinn. Och det hade jag - inte! Så klart. Det är ju mig vi pratar om... Men lite tursam var jag, så det gick ganska bra att skrapa bort en del innan det torkat ordentligt. På håll ser det rätt bra ut, faktiskt. På nära håll... Nåja, har kunderna kommit så nära, så ska väl doften av crêpesen locka dem kvar...

När man ska välja produkt, så går man oftast efter företagsnamnet, och inte sällan efter hur förpackningen ser ut. Det gjorde att Bens döttrar bestämt tyckte jag skulle köpa en rosa tvål och därmed går omkring och luktar smultron i ansiktet. Förlåt, skogssmultron är det ju. Fint ska det vara... Ben fick, vid inskrivningen hos Stockholmsgruppen, en hudlotion, som fullkomligt STINKER citron. Lite weird tycker jag. Tur i alla fall att deras modeller inte tar lukt-foton... Nu kan jag också matcha Ben med den nya, gröna duschcremen. Rea var det, och jag tog flera olika sorter. Varför begriper jag inte, för de är väl bäst att alltid lukta sin favoritdoft!? Nåväl, denna gröna visade sig lukta citrongräs. Så nu doftar jag mest fruktsallad, tycker jag.

Barn är inte bara bra på att övertala till att köpa saker man egentligen inte tänkt köpa. De har så härliga tankar också! Det är en av bonusarna med att jobba på högstadiet - alla roliga tankar eleverna har och vågar yttra. Bens flickor var här förra helgen och båda var helt övertygade om att Emblas fettknöl på bröstkorgen var en valp! Gissa om de blev besvikna när jag berättade att det bara var fett och att Embla aldrig kommer att kunna få valpar. Och att valparna brukar växa nere i magen, inte på bröstkorgen...


Nossebro Marknad en aprilmånad


Nu har jag bokat in en marknad i Nossebro (utanför Vara) på onsdag. Den börjar redan 7 på morgonen, så vi måste åka dagen innan och sova över på något vandrarhem. Det lär bli närmare 10.000 besökare och finns över 600 knalleplatser, så det ska bli spännnande. Det kostar ju en del med bensin och övernattning, så det gäller att sälja en del. ICA ligger dock bara några meter bort, så det är lätt att komplettera ifall det behövs och det är ju bra. Dagen efter är det marknad i Skövde och eventuellt tar vi den "på vägen hem". *Wish us luck!*

ÄNTLIGEN fick jag åka ner till syster och titta på nytillskottet, nu hela 8 dagar gammal! Helt sjukt så liten han var jämfört med Kevin! Fast det är klart, Kevin har aldrig varit så liten som Dexter är nu. För tillfället väger min son faktiskt dubbelt så mycket som kusinen, så det är ju inte konstigt att Kevin ser ut som en jätte bredvid Dexter... Det som förvånade mig mest var hur Kevin tittade fascinerat på kusinen en lång stund. Hur mycket förstår han egentligen? Han är ju bara tre månader.



Och som ni ser, så har Dexter lika mycket hår som svenska nyfödda bebisar brukar ha. Till skillnad från vår djungelpojke. Under multisporttävlingen såg Kevin ut så här (alldeles rakt pga mössan!):



Igår slet jag febrilt i mitt anletes svett (bokstavligen!) för att få upp den nya hoppgungan. Det krävdes en del geniknölsgnuggande och en sjujäkla armstyrka med att få loss ett par muttrar, men till slut kom den på plats: den alldeles tjejiga gungan! Kevin fick inviga den i typ två minuter, eftersom han egentligen är för liten för den (och det skriver jag bara för att slippa soc-anmälningar...) ;). Det var inga problem med att hålla huvudet stadigt, men armarna fick flaxa rätt ut, eftersom hans armhålor satt för långt ner (oj, det lät... Jag menar bara att han måste bli lite längre, så armhålorna matchar gungans öppning för armarna). Fötterna nådde bra ner i backen, men att fatta att man skulle studsa var ju överkurs. Nåja, det kommer en annan gång. Hoppas jag.



Nu ska jag göra sonen sällskap till John Blunds värld. Kvällens sockerchock med sockriga crepes och vaniljkakor har näst intill försatt mig i koma. Längtar efter en hel natts sömn...

När jag var fjortis, så gick jag på datorkurs. På den tiden var datorer nya och de fungerade verkligen inte som idag, med ikoner på skrivbord etc. Kursen var måttligt rolig och jag sysselsatte mig mest med att skriva "poke" och ett gäng siffror, och vips, så ändrades bakgrundsfärgen. Efter att ha sett att andra bloggare lyckats ändra både typsnitt, färger och bilder, ja till och med hela layouten, så tänkte jag också göra detsamma. Bara det att man måste kunna programmering! Nåväl, jag hittade ett par saker i texten, som fixade till färgerna, så nu får ni en ny, fräsch blogg att titta på! Visst, kanske jobbigare färger, men ombyte förnöjer för tusan! =)

Kevin är nu drygt tre månader och fortfarande njuter jag till 200% av att vara småbarnsmamma igen! Visserligen är kanske inte allt superduperkul, som när han, nyduschad och fin, i morse valde att dekorera sig med den traditionella vita sörjan över hela kroppen. Det var bara att tvätta av honom igen... Men någon gång ska han väl lära sig att sluta äta när han är mätt, eller fixa till den glappande magmunnen eller vad det nu är för fel...

I söndags berättade jag för Bens flickor att vi skulle hitta på något kul - gå ut och plocka svamp. 5-åringen tjoade till och tyckte det skulle bli himla skoj, medan 7-åringen himlade med ögonen och undrade över min definition av "kul". Hon trodde att vi minst skulle till ett Lekland eller badhuset eller något. Svamp!? Fnys! Men under turen tyckte hon faktiskt att det var jätteroligt en liten stund, eftersom vi hittade trattisar var och varannan meter. Men säg den glädje som varar -  sedan blev även det tråkigt. 5-åringen tyckte det var skoj hela tiden, men när jag sedan skulle rensa svampen insåg jag att hon rätt ofta bara fått med sig stjälkarna och tappat hattarna någonstans på vägen... Nåja, det viktigaste var att vi hade kul. Jeanette-kul, alltså.



Skogen bjuder även på blåa svampar!

Jag och Kevin har precis manglat ett avsnitt av True Talent och jag måste säga att det är lite läskigt. Deltagaren Dimitri har jag alltid tyckt ser ut som en zigenare (rom, jag vet). Vet inte varför, men jag tror det är en kombination av hur han har sitt skägg och hans keps. Och idag såg jag dem i publiken - hans närmast sörjande, som var klädda i zigenarkläder! Så trots att han inte har några avslöjande kläder (vilket en hel del av kill-zigenarna på min skola har), så kunde jag märka det. Show me your hat and I'll tell you who you are! ;)



Något annat som är riktigt spooky är Pampers blöjor. När jag byter på nätterna, i sängen, så låter jag oftast bli att tända lampan (såvida det inte är geggiga blöjor...). Och när man öppnar "flärpen", som ska häfta fast blöjan på vardera sida så - hör och häpna - blixtrar det till blått! Fråga mig inte hur det går till, och det är inte ens varje gång (man måste öppna snabbt och häftigt), men ballt är det. Brukar sitta och le för mig själv. Helt klart en bra anledning till att själv byta alla nattblöjor! Synd bara att jag bytt till Libero nu (klart mindre läckage). Deras blöjor blixtrar inte. :(

Tillbaka till True Talent, för där finns ännu något smått spooky att tala om. Paulina, som förvisso har en bra röst, är en planka med två spikar. Jag vet, man ska inte klanka ner på plattbröstade, men jag tycker hon/hennes stylist är ganska spooky när de väljer en sådan klänning som hon hade idag. Helt öppen framtill, utan axelband osv. Man gjorde ju inget annat än drogs till brösten (och jag är INTE gay!!), som ju inte fanns där. Flera tagningar av henne i profil gjorde henne så klart orättvisa. Nä, en sjysst styling hade inneburit något som inte automatiskt drar ögonen till det minst smickrande partiet. Tänk att man själv alltid måste tänka åt folk! Jag borde vara multijobbare. Ska något bli bra, så är det bäst att  jag fixar det själv! ;)

Igår var det multisporttävling. Ben och jag skuttade glatt *not* upp klockan 5 och var på plats strax före 7. Testkörde plattorna, som drar en jäkla massa ström, och det resulterade i att strömmen slog ifrån. Bara det att deras målgng var kopplat till samma uttag, så plötsligt hade den gigantiska målportalen, som var uppblåst, säckat ihop ända till marken. Oops, sorry... Så det slutade med att vi bara kunde ha en enda platta igång, men det var ju bättre än inget. Vi sålde hyfsat, men det tog verkligen på krafterna att gå upp tidigt och bära omkring på Kevin (som visserligen var tyst och snäll, vårt perfekta lilla barn!) och sälja mat. Så jag gick till sängs redan klockan 20. Bens barn tyckte det var himla konstigt och kul att jag lade mig före dem... :)

Till sist: En riktig true talent på andra sidan jordklotet! Det är så man blir tårögd! :')

När jag åt minipiller efter de förra graviditeterna, så hade jag mens varannan vecka. Verkligen inte roligt, men så var det. Denna gång har jag ingen alls, och min barnmorska försäkrade mig att med minipiller är allt möjligt när det gäller blödningen. Egentligen borde jag inte klaga, för visst är det skönt att slippa den månatliga syndafloden. Men man börjar ju smått undra ifall jag verkligen stoppat de små tabletterna i rätt hål. Kan det inte vara så, att när jag ska kasta in dem i munnen, slinter lite grann och i stället får in dem i näsan, så att det nu finns en hel drös piller i lungorna? En hel liten armé, som febrilt kämpar för att ta sig ner till äggstockarna, för att med sin barskaste röst beordra de busiga äggen att sitta på plats och inte olovandes bege sig iväg på små utflykter...


Andra som kan ha det tufft att hitta rätt i kroppen...

För visst är jag inte bara klumpig och skaffar mig en uppsjö blåmärken, jag är också klantig. Som när jag nu, när kylan satt sina klor i mitt ynka lilla hus, satt på luftvärmepumpen. Trots 27 (!) inställda grader så är det kallt. Idag upptäckte jag varför: jag hade ställt in fjärrisen på "cool"... Så nu, med "heat" i displayfönstret så lär det bli lite varmare om fossingarna. Skönt för en frusen afrikan och tunna tonåringar!

Fast  Andreas har ju försökt fixa till sin spensliga kropp. Visserligen var det ett tag sedan, då han under en intensiv (med extremt kort) period åkte till gymmet för att fixa sig ett sexpack på magen. Ganska snart insåg han dock att det fanns roligare sexpack och gymmet föll i glömska. Trodde jag. För av någon komisk anledning, så får jag sms och mail om erbjudanden från Gymgrossisten. Troligen har Andreas uppgivit mina uppgifter, eller så var det jag som tecknade hans abonnemang (minns ej), men att jag skulle shoppa från detta företag känns ju vida avlägset.

40 år har Gränby centrum (galleria) funnits. 40 år - det är ju lika länge som jag funnits! Fast Gränby har faktiskt lagt ut betydligt mer än jag under denna tid och gjort en massa renoveringar, som jag sluppit än så länge. Det känns ju alltid bra... Var dit idag för att träffa en gammal kompis, men av jubileumet syntes inte ett spår, så när som på ballonger utanför ICA:s och COOP:s entréer. Herregud, ska de inte slå på stora bongotrumman nu när de fyller jämnt? Har sett annons i tidningen, men centrumet kändes stendött. Boring!

Tidningar är alltid roliga, och nyligen syntes en underbar bostadsannons för en kåk i Stockholm. Som ni vet, så har ju stadsdelar olika namn, vissa mer flådiga än andra. Här kommer dock en del av staden, där jag helst inte vill bo...



"Och var bor du då, lilla vän?" -"Pungpinan" -"Ouch!"
Man undrar ju varför mäklaren valt att skriva det i rubriken. Och varför stadsdelskontoret (eller vilka det är) ens valt namnet!

I andra annonser får vi uppleva riktiga mirakel. Amnesty vill däremot ändra på detta, vilket verkar konstigt. Mirakel är väl häftigt? Jag menar, hur ofta kan man dö två gånger? Vissa kvinnor dör tydligen under graviditeten, återuppstår och dör under förlossningen igen. Skickligt! (Tänk vad ett litet ord på tre bokstäver kan betyda!)



Kevins framsteg fortsätter i lavinfart. Nu kör han in allt han kommer åt i munnen. Med andra ord finns risken att han blir dålig i magen av alla baskelusker han får i sig. Men vad spelar det för roll? Det går ju omöjligt att spy eller skita mer än vad han redan gör! Förresten hade han lite feber i går natt, när jag skulle lägga mig, som en följd av vaccinationen. Men jag tog inte tempen eller gav honom alvedon, för det är nog lika bra att han undviker att börja med värkmedicin (säger hon som är vis av erfarenhet!). Å andra sidan får han väl i sig två liter treo om dagen via mina tuttar...

Att man dricker för mycket treo är inte lätt för utomstående att se, förutom på ett område: alla blåmärken! I och med att blodet tunnas ut (mitt blod är nog numer ljusrosa...), så får man mycket lättare blåmärken, och kan inte förklara hur man fått dem. Med andra ord kan man uppmärksamma en blåslagen kvinna med orden: "Blir du misshandlad hemma eller missbrukar du treo?" Eller inte... (Får man skämta om sådant här!?)

Nu är det snart weeeeekend och det är fullspäckat på schemat. På lördag försäljning vid multisporttävling, på söndag svampplockardag med Bens flickor och förhoppningsvis tid till att baka biskvier. Eller så blir det hacka tänder i vagnen på lördag, ligga stelfrusen i sängen hela söndagen och säkert ett bilhaveri till följd av den tuffa backen med vagnen på lördagen. Med min tur, så är jag rädd att... *wish me luck!*

Idag var det så dags för sprutorna jag glömde bort för en vecka sedan. Kevin skulle få sin första vaccination och det visade sig vara ett helt batteri av sjukdomar som han ska slippa. När jag själv var liten var det difteri opch stelkramp. Punkt. Men dagens kids slipper även kikhosta, hemofilus (inte att förväxla med homofilus...), lunginflammation och hepatit B. Två sprutor, en i vardera låret, sköts in och Kevin tjöt till - i säkert fem-tio sekunder. Sedan kom han på att han är en MAN och slutade genast upp med sådant trams...



På förmiddagspromenaden upptäckte vi att älgjakten dragit igång. Bäst att prata högt och klä sig i grälla kläder, alltså. Men med tanke på skyltens utformning, betyder den inte att det är varning för själva älgen? "Se upp så du inte blir omkullsprungen av flyende älgar". Eller? Nåja, vi såg inga älgar eller andra djur heller för den delen. Inte ens rumpnissar.



Det är inte varje dag historiska händelser inträffar, men jag har lyckats få en sådan på bild. Andreas kompis Erik har motvilligt hållit i en bebis för första gången på... 14 år? Ska bli spännande att se hur han fixar en framtida egen bebis!

Och apropå bebisar, så har ännu ett litet knyte sett dagens ljus! Igår förlöstes syrran och en liten Dexter tittade ut. Barnen har nu ännu en kusin, och jag är favoritmoster åt ännu en Gramell:are (Tur syrran inte har fler systrar, så man slipper slåss om den titeln). Måste dit och klämma lite på den så snart som möjligt. Tur jag är mammledig och "helt sysslolös" varje dag!

Den stora frågan denna kväll är: pojke eller flicka? Dels för att syrran i morgon blir mamma igen. I det fallet har de tjuvkikat och sett att det blir en pojke, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Framför allt inte när ultraljudsteknikern inte såg NÅGONTING annat, så de fick göra om ultraljudet. Dels så är frågan: går man efter kläder, frisyr, utseende eller vad? när man bestämmer sig för att någon ser ut som en kille eller tjej. Med små barn är det ju riktigt svårt att avgöra det, och själv brukar jag gå efter klädernas färg. Men om ett barn ser ut så här:





Hur tänker man då? En pojke med tofsar? En flicka med blå kläder? Sug på den, ni!

I morgon gäller det att kliva upp i tid, så jag inte kommer för sent till promenaden. Eller så vi inte står i bara mässingen om det plingar på dörren... (Jag har aldrig sett Ben få på sig kläder så fort som sist, när jag missuppfattat tiden för promenaden). Annars är det lugnt på schemat i morgon. Måste skicka iväg papper, så jag får mitt plusgirokonto och bankkort till företaget. Valde att INTE få kreditkort, får då finns ju risken att jag shoppar loss alldeles för mycket. Inte för att risken är så stor bland grönsakshyllorna, kanske, men vem vet? "Åh, rea på gurkorna? Då tar jag 5 kartonger! Skit samma att vi bara behöver dem till tzatziki". Och sedan ska man förklara för Skatteverket hur man kan ha köpt sådana enorma mängder, när man bara säljer för en spottstyver...

Tjingeling, kära dagbok, nu måste jag lösa lite korsord inann jag stänger korpgluggarna. I morgon väntar en ny dag med min underbara Kevin (även om mina andra söner också är underbara), och jag ser med spänning fram mot att bli moster igen, någon gång runt lunchtid!

Bieffekter borde förbjudas. Varför har inget tänkt på det? Eller så borde det läggas ner lite energi på att utrota dem, för det är ingen som vill ha dem. Nu senast till exempel, så har jag, bara genom att äta ett pytte, pytteminipiller om dagen lyckats gå upp flera kilo i vikt. Herre tusan, jag tar ju pillret just för att inte bli fet om magen... Likadant var det när jag åt tabletter, som skulle öka ämnesomsättningen. Logiskt sett ska man gå ner i vikt när man bränner mera, men med piller blir det tvärtom - man GÅR UPP i vikt av dem! Åksjuketabletter är bra om man vill dölja att man lider av graviditetsillamående. Men hur bra är det när man samtidigt blir EXTREMT trött och somnar i lektionssalen (hände mig när jag väntade Andreas)? Och att sonen kan äta samma tabletter utan att bli det minsta trött känns ju orättvist, när jag ligger däckad i två dygn.

Jag har en jäkla förmåga att drabbas av alla möjliga och omöjliga bieffekter. Ni vet, det där man läser längst ner under rubriken "mycket ovanliga". Eller som inte ens noterats än... Jag börjar exempelvis blöda näsblod av vuxendosen nässpray. Gjorde i varje fall. Morfin och annat praktiskt gör mig vansinnigt spy-sjuk och vissa antiinflammatoriska ger mig enorma magsmärtor.

Men varför i hela friden finns det bara negativa bieffekter? När ska jag läsa bipacksedeln och upptäcka att just denna medicin brukar göra så man går ner i vikt, blir pigg eller får en ökad sexlust? That'll be the day!

Lördagar brukar vara roliga dagar, och jag såg fram emot skogspromenaden med Kevin och Embla. När sonen slocknat, så passade jag på att plocka lite trattisar nära grusvägen, där jag lämnade honom. Under tiden skulle Embla leka med en stock som vanligt, då hon plötsligt tjöt till. Hela vägen hem haltade hon sedan.

Efter vila, så fortsatte haltandet, så på kvällskvisten blev det till att åka in till Ultuna. Har mina hundar någon gång blivit sjuka på dagtid vardagar? Nä, alltid på helgen, då taxan är på max... Dessutom är det ju inte många som jobbar då, så vi fick vänta en timme innan vi kom in på rummet (för det var ju hela en patient före), och sedan ytterligare näsatn en timme innan veterinären hade tid med oss. Hur mycket hon än klämde och drog i Emblas tass och ben (och hon var inte nådig!), så vägrade Embla avslöja var det gjorde ont någonstans. Djur är ofta så, att de inte vill visa att de har ont, för det skulle göra dem till ett lätt byta ute i vilda världen. Men hon kunde i varje fall inte dölja haltandet när jag gick och sprang med henne. Så veterinären kunde inte göra så mycket annat än ge henne en smärtstillande spruta och ge recept på medicin. Om haltandet inte slutar så måste vi återkomma för röntgen etc (och kolla sprickor i skelett till exempel). Snällt i varje fall att inte tvinga på oss det nu när man inte kan direktreglera med försäkringsbolaget, utan måste punga ut med hela summan på en gång. Bara att få bli undersökt på helgen kostar 3 lax, och med sprutan slutade notan på 3343:-. Som om jag inte har annat att lägga pengarna på...

Jag minns när Embla bröt tån för några år sedan. Då var Jörgen och hon längst bort i skogen (liksom idag...) och trots att hon haltade och skelettet var helt av, så travade hon glatt iväg hemåt. De är nog lite mer smärttåliga än oss vanliga döliga. Jisses vad jag kved på akuten när jag bröt handleden förra sommaren. Doktorn fick knappt ens titta på mig utan att jag skrek...


Gipsad vovve när det begav sig.

På väg ut från Apoteket idag upptäckte jag och Embla några ovanliga invånare på väg mot kiosken: tre bruna höns! De var skygga och gömde sig snabbt i buskarna vid busshållsplatsen och jag insåg att deras äventyr på byn kunde bli ganska kortvarigt ifall de skrämdes ut på vägen. Ringde Farbror Blå, som artigt tog emot informationen och sade att om någon ringer om saknade höns, så vet han var de finns, men jag tror inte de orkade skicka ut någon viltvårdare som kunde fånga in flygfäna. Deras öde är i kväll en gåta för mig (men jag är nyfiken som fasiken!).


Kevin försöker själv få in nappen i munnen. Det lyckas ibland!

Kevin fortsätter att utvecklas med stormsteg. Igår lade jag honom på mage medan jag skulle sätta igång en tvättmaskin. Han blev ganska snabbt tyst som en mus, vilket är ovanligt, eftersom den gossen verkligen inte vill ligga på mage (och därför är lite klen i nackmusklerna, tycker hans mamma). När jag kom till honom, så fick jag svaret: han hade rullat över till rygg och låg nu skitnöjd och smaskade på hela näven.


"Skitkul, morsan!"

Idag har jag funderat på transvestiter, apropå alldeles ingenting. En man, som klär ut sig i kvinnokläder är ju inte helt vanligt men förekommer. Fast varför finns det inga kvinnliga transvestiter? Visst är det svårt för tjejer att klä sig killigt, eftersom byxor redan är det vanligaste klädesplagget även för oss tjejer. Men likväl som vissa karlar vill ha smink etc, så borde det ju finnas kvinnor som vill se manliga ut och ha lösskägg till exempel. Men några sådana har jag inte hört talas om. Så varför finns fenomenet transvetit bara bland män? (Ännu en av mina många, knäppa funderingar).

Jag kom, jag såg, jag segrade! 22 sköna hundralappar vilar nu tryggt på mitt bankkonto, i stället för på Miljökontorets. Efter mitt arga mail, som jag berättade om nyligen, så fick jag ett mycket oväntat svar: de makulerar räkningen! Hallelulja, det är så man kan bli religiös. MEN - alla kids out there - gör inte som jag gjorde. Man ska uppföra sig trevligt och artigt och acceptera när man gör fel. Så gör inte som jag gjorde! (Funkar säkert med en liten uppmaning...)

Men pengarna lär inte ligga och mögla. Behöver köpa en si så där 18 rör treo. Har varit utan i snart ett dygn, men den pulserande värken bara ökar, och det är svårt att ta hand om Kevin då. Måste krypa till korset och erkänna att jag behöver mina dagliga doser. All förlorad nattsömn gör det omöjligt att vänja mig av med skiten i nuläget.

Gårdagens crepes- och galettegräddning gick dessutom över förväntan. Trots att "smetskrapa" och "stekspade" glömts kvar i vagnen, så klarade jag mig galant på slickepott och kort stekspade. Eftersom kompisarna tyckte det var gott med glass till, så funderar jag ännu mer på att införskaffa en frys till vagnen. Frågade på Återvinningsstationen ifall man kan köpa hos dem, eftersom de har en speciell avdelning för fungerande vitvaror, men det fick man inte. Trots att jag var snäll och lämnade in en upphittad skruvmejsel. Osjysst, tycker jag...


Kanske en sådan här screwdriver hade kunnat bytas mot en frys då?

Alla människor är olika, därom råder det knappast något tvivel. Att barn och ungdomar är olika mogna är inte heller någon hemlighet. Vissa har som 12-åringar levt ett skyddat, oskyldigt liv, medan andra tagit del av livets törnar. Ofta självmant. SVT skriver idag på sin web om en 12-åring som brottats ner av två ordningsvakter. Anledningen var att pojken tillsammans med några kamrater "roat" sig med att åka mellan vagnarna på Saltsjöbanan, något som är förenat med livsfara. När ungdomarna ertappas, så blir det hätska ord och 12-åringen hålls fast med handbojor mot en vägg. När han sedan börjar sparka ena vakten (upprepat), så läggs han ner på golvet och hålls fast med ett knä mot backen. Det är nu reaktionerna blir så starka från vissa, bara för att pojken är så ung.

Hade det varit en 17-åring, så hade ingen höjt på ögonbrynen. Men varför ska vissa behandlas olika bara p.g.a åldern, när det är deras beteende vi ska se till? Mamman är upprörd över hur hennes son har behandlats och har lagt upp filmen på Youtube, i stället för att vara tacksam för att vissa vågar uppfostra hennes son. För ska vi verkligen acceptera att någon sparkar ordningsvakter när de själva gjort något fel, "bara för att de är 12"? Ska vi låta vissa få röka, "bara för att de är 12"? Hur mycket ska de få göra egentligen, "bara för att de är 12"? Hade jag haft en sådan uppkäftig och olydig son när han var 12, så hade jag i stället varit tacksam för att han 1) åkt fast när han pysslat med något olagligt och dödligt, 2) fått ta konsekvenserna av att sparka på vakter. Hur ska de annars bättra sig? Genom att vi säger "Fy"?

Att poliser och vakter håller nere folk mot golv/gata är en vanlig metod, som skyddar. Får det inte göras, så riskerar vi att stå utan ordningsmakt. Och det är givetvis omöjligt att vakterna först ska be om legitimation innan de brottar ned någon. Eller? Nä, fram för att vakter ska få tillämpa sina metoder även mot yngre människor! Det är ju inte precis någon tortyr de pysslar med och får ungdomarna aldrig några konskvenser av sitt felaktiga agerande, så har vi snart ett samhälle jag inte vill eller vågar leva i!



http://svt.se/2.22620/1.2556996/vakter_brottade_ned_12-aring

Hur kunde jag glömma? Det är den 4 oktober och det dröjde ända till eftermiddagen innan jag insåg att det är Kanelbullens dag! Då hade jag till och med fikat på stan på förmiddagen (och visserligen köpt en kanelbulle, bland annat) och ändå missat det. Dåligt annonserat av caféet, kanske? Nåja, detta åtgärdades illa kvickt på City Gross på eftermiddagen. En hel påse är inköpt och ligger och väntar på min mun i detta nu!

Vi var tvungna att shoppa lite efter att vi stängt "restaurangen", för det har gått bra idag. Och nu har jag fått besked om att vi ska få stå vid Sunnerstagropen när det är RAID Uppsala (SM tror jag, multisprot), så jag hoppas på lite försäljning då också. Snällt av dem att fixa plats åt oss! (Bullen är i munnen nu...)



Nu har jag också fått godkänt hos Miljökontoret i Uppsala - och samtidigt fått veta att Stockholm inte tänker låta mig slippa deras avgift, trots att jag felaktigt registrerade mig i deras län och nu måste betala ny registreringsavgift för Uppsala. Så jag blev rätt sur i mailet tillbaka till dem och berättade att Uppsalas timavgift är 300:- lägre och i Uppsala klarar de minsann av att registrera på en timme, medan de i Stockholm behöver två. Varför? Vem har bestämt det? Vänligen sätt mig i kontakt med beslutsfattarna, så andra stackars egna företagare ska slippa betala överpris (vilket 2200:- för några knapptryckningar är!). Tack. Jag vet, jag borde verkligen inte, och "man" gör inte så, men nu är jag inte som alla andra. Acceptera eller... dö? (Låter kanske lite väl drastiskt...) (Nu är bullen i magen. Himlars så god!!)

I morgon kommer ett gäng tjejer över till mig och jag har hämtat hit ena crêpesjärnet. Huga! Provade göra en galette i vagnen och den blev... let me put it this way: snyggare har man ju sett. Tjejerna får väl äta i mörker då. Synd bara att de kommer på lunch... Tog med mig lite ingredienser, så de kan få välja mellan ost + skinka (+ägg) och kyckling + mögeloströra eller tzatziki. Men kom just på att jag glömde ta med chokladsås till efterrätten (crêpes). Nåja, det får väl bli sylt eller socker då. Eller glass! Mums! (Shit, kan man ta en till bulle? Nu minns jag varför jag aldrig bakar bullar - jag skulle bli fet som en padda efter en månad och frysen skulle alltid stå tom...)



På torsdag ska jag på möte på banken. Mitt första företagare-bank-möte! Det handlar om att skaffa ett företagskonto, där alla miljoner rullar in när kunderna kan betala med kort. Visserligen är det en årsavgift och visserligen är det en avgift per transaktion och visserligen är det dyrt att hyra en terminal och visserligen... Hm, börjar undra ifall det verkligen är lönsamt att ta emot kort...

Nä, jag går och sussar i stället. I drömmarnas värld behöver man inte fundera över bankavgifter, dumma byråkrater eller missbildade galetter. Godnatt! (Det blev en till bulle! Nu måste jag säkert banta i ett halvår).

Fasiken! Mitt i skönhetssömnen på eftermiddagen ringer en kvinna från BVC och stör. Jag hade visst missat att Kevin skulle vaccineras idag. Klart man förtränger sådana elakheter mot sitt barn... Nu har vi fått en ny tid nästa vecka. Återstår att se om det selektiva minnet slår till igen.



The big bucks ska börja rulla in, så jag har kollat in alla marknader i Uppsalas och Stockholms län. Fast jag är visst sent ute. Man skulle visst ha anmält sig i somras (eller i vissa fall redan förra året) om man ville ha en plats. Hm, det är visst inte bara jag som vill betala räkningarna... Med andra ord är jag kanske till och med för sent ute när det gäller alla julmarknader - och jag som inte ens kollat in dem än! Fast jag undrar om man kan vara lika fräck som porrföretagen i Sthlm. Där har de ju kommit på den geniala idén att parkera bilar med enorm reklam för strippklubbarna, för då behöver de bara betala p-avgiften i stället för dyr annonskostnad annorstädes. Att småbarnsföräldrarna får gå med ena handen över ungarnas ögon eller att gamla tanter kan få hjärtsnörp bryr de sig inte om. Kanske kan även jag, alltså parkera och sälja crêpes från en parkering, typ på Gränby köpcentrum. Undrar ifall de kan köra iväg mig därifrån... Man kan ha gasplattor, så då behöver man ju ingen el. Hm, värt att fundera på!

Idag blev det sent öppnande på Crêperiet. Ben skulle åka från Sthlm i morse (han hade lämnat kidsen), men bara för att jag pratade med honom i telefon om att han glömt lämna husvagnsnyckeln till mig (så jag inte kunde köra den till stan), så råkade han glömma kliva av i Upplands Väsby. Plötsligt såg han att han var vid en okänd tågstation... Bara att åka hela vägen till Märsta och betala biljett för regionaltåget, som skulle stanna till i Uppsala. Detta hade ALDRIG hänt en tjej! ;)

Häromdagen, när jag shoppade loss till Kevin, så svängde jag in på Rackartyg. Har alltid gått förbi, eftersom jag tagit för givet att det är en dyr designbutik med konstiga kläder. Så fel jag hade! Hittade jättefina bodies och var bara tvungen att köpa en till Keivn, trots att han ingen behövde. Strumpor lyckades jag få tag på flera par av, trots att det i övriga affärer är rätt svårt att hitta varmare modeller. Såg också flera andra saker jag vill ha till honom, så nu vet jag vad Kevin önskar sig i julklapp. Ja, för han sade faktiskt till mig att han ville ha allt. Så det så.



Och apropå önskelista, så har jag redan börjat med min... Framåt december, när jag ska krysta ut önskningar både till min födelsedag och jul, så brukar man få hjärnsläpp. Så numer brukar jag börja skriva ner i god tid när jag kommer på något. Så nu står det prydligt på minneslappen: bakform i silikon. Snart lär lappen vara fulltecknad av livets alla små viktiga saker!

Idag har Ben fått jobba med båda plattorna. Det har inte behövts förutom på Kulturnatten, så som ni förstår, så blev det rekordkassa idag. Visserligen ingen förmögenhet, men när det kom två familjer på raken, så blev det intensivt gräddande en stund.



Själv lastade jag in vagn, 4 barn och hund i bilen och åkte in till stan. Vi skulle våldgästa pappa! Men först tog vi en promenad och jag hittade till min stora glädje någon som sålde brända mandlar - trots att det inte var  marknad elelr annat jippo! Och då insåg jag det - jag hade glömt plånboken i bilen! Nåja, vi fick strosa vidare utan sötsakerna i våra munnar, som sakta maldes sönder, sockret som löstes upp med saliven, den härliga mandelsmaken som.... *dregel* Någon annan som dreglade rätt vilt var Embla. Hon var tämligen stirrig så här i stadsmiljö, men var ändå glad, så vi gick på. Gick igenom ett köpcenter och det var ju kul, så vi tog oss in i ytterligare ett. Men där hann vi knappt komma innanför dörrarna innan en vakt kom och slängde ut oss. Jahapp, hundar var visst inte tillåtna överallt. Bara en stor överkryssad hund på entredörren, men har man en hispig hund och 4 kids att hålla reda på, så ser man inte sådana små detaljer.

Längs med ån träffade vi två damer och två herrar. De var mycket trevliga och pratade mer än gärna med oss. "Så fin hund", "Så fina barn", "Så fina skor", "Ha en trevlig helg". Ja, de var supertrevliga. Och alkisar. Såklart. Vanliga svenssons vågar ju inte säga flaskhals till främlingar. Visserligen kommenterade många Embla (det är ju inte varje dag man ser 64 kg muskelhund på gatan), men bara till sitt sällskap. De två grupper som pratade med mig var båda bestående av alkisar. Inte för att jag bryr mig. Jag tycker om trevliga människor. Punkt.


Hane eller hona? Denna and var en mix av båda, i varje fall av fjäderdräkten att döma. Tvåkönad eller transvestit...?

Och nu, efter godisfrossa, bitvis av en actionrulle och nattens treodos, så är det sängen som hägrar. Nya lakan ligger i, eftersom lilleman så trevligt sket ner min säng i morse (varför alltid MIN sida av sängen!?). Fast jag kanske borde tacka honom, för det är så skönt med nybäddat. Så tjingeling alla läsare där ute. Ta det lugnt denna lördagsnatt!

Torsdagen utlovade en rolig dag, på pappret i varje fall. Jobbets årliga (snarare: terminliga) bowlingrunda skulle gå av stapeln och denna gång hade jag inga förväntningar på att slåss om trofén. Själva bowlandet började knöligt och första serien fick jag rekordlåga 100 poäng, men jag hade kul i varje fall. Andra omgången gick det mycket bättre, men tyvärr rinner en timme undan så snabbt att serien inte hann avslutas. Ett par strikar till kunde dock läggas till meritlistan. Under tiden jag bowlade passade Ben Kevin, som var tyst som en mus i den nya miljön.

Efter bowlingtimmen och ett sträckt lår (trots att jag måste ha varit den som böjt minst på mig, av klotets dunkande mot golvet att döma), så gick några av oss ner i källaren för att tampas bakom ratten. 8 av oss tog plats i stolarna och med tre skärmar framför oss var började racet, först med tre minuters övningskörning. Redan efter första kurvan insåg jag hur det skulle sluta, för självfallet körde jag och mina kollegor alldeles för fort och dundrade in i muren omkring banan. Jag blev så illamående att jag var tvungen att blunda, men körde vidare. Efter sammanlagt nästan en kvarts körning, och tilltagande illamående för varje meter jag körde, så rejsade jag i mål som 4:a, knappt slagen av trean. Säkert vit i nyllet stapplade jag därifrån och beställde en läsk innan jag damp ner i soffan i skjutbanerummet.

Mina kollegor började med skjutandet, så jag hann amma och tro att jag skulle besegra åtminstone en del av illamåendet. Här skulle inte ont anande ripor knäppas på löpande band! Med varierat resultat från 2 till 12 knäppta fåglar (av 20) var det så min tur. "Pull" vrålade jag och knäppte den första av många stackars flygfän. Tyvärr missade jag några, enbart (hrm...) för att mina kollegor ropade "Bravo" och andra uppmuntrande ord, vilket gjorde att apparaten tyckte det lät som "pull" och släppte iväg fåglar lite när den ville (och inte när jag var beredd). Till slut var mina 20 skott avfyrade och 11 små stackare hade fått sätta livet till. Med det tog jag en hedrande andraplats och jag kunde åter vingla till fåtöljen för några minuters återhämtning innan hemfärd.

Idag mår jag bättre så klart, delvis tack vare åksjuktabletten jag fick ta i går kväll, men migränen gör ju sitt för att jävlas med mig. Och inte blev det bättre av att Ben ringde i morse, halvvägs till jobbet, och meddelade att moppen hade punka. Bara att åka dit och hiva in den i bilen, med bensinläckage och -stank i 30 minuter. Grrrrrreat, som Tony the Tiger skulle säga.

Nog för att en hel del av dagens kassörskor är rätt pantade. Numer behöver de ju inte räkna ut hur mycket kunden ska ha tillbaka, så när en kund väl "krånglar till det" med att lämna lite mynt också, efter att kassörskan slagit in att hon fått en hundring, då är det kört för vissa. Men att inkompetensen är stor även på viktigare håll förvånar mig. Som på Lönekontoret. Inte nog med att lönebeskeden är obegripliga (kan jämföra med dem jag fått från Uppsala Universitet), de är inte sällan felaktiga också.

Att jag i augusti råkade få lön, är inte så konstigt. Rektor och jag hade helt enkelt missat att fylla i att jag är mammaledig, och eftersom jag inte kan ha kravet att lönetanterna är tankeläsare, så accepterar jag storsint det misstaget. Denna månad skulle allt rättas till. De 8 första dagarna i augusti hade jag ferielön, och den var korrekt, men lönen för resten av månaden skulle betalas tillbaka. Bara det att summan jag krävs på är nästan 1000:- mer än vad jag fick ut i augusti - inklusive ferielönen! Inte en siffra var rätt på denna månads lönebesked. Tanten jag ringde upp kunde inte ge mig några svar, men sade att det skulle fixas till nästa månads utskick av lönebesked och att jag ska få en faktura då. Också rätt intressant - att det inte går att fixa felaktigheter med en gång, utan man måste vänta tills löneperioden är slut...

Idag på långpromenaden, som drogs upp i ett raskt tempo, så jag undrade ifall jag skulle orka mer än 350 meter, så mötte vi en ovanlig rackare. Helt plötsligt har jag nästan (?) kört över och nästan (?) trampat på en liten huggorm! Den var faktiskt bedårande vacker, och förvånansvärt alert trots kylan. Redo att anfalla, trots att vi och hunden var 1000 ggr större. Eller mer. I varje fall jag...



För en gångs skull hade jag glömt ta med nappen på promenaden, så efter incidenten med ormen, så vaknade alla bebisarna till, och Kevin märkte ganska snabbt att han var hungrig OCH napplös. Det slutade med ett styrkepass med bebis hängandes från tutte och hund och vagn med andra armen. Återigen: Kvinnor kan! ;)


Eftersom Kevin är vaken mer nu, så har jag hängt upp en mobil i vagnen. Uppskattat!

Idéerna är många och de är ju inte dåliga förrän de överbevisats vara det. Så därför tänkte vi sälja crêpes på lördagsnatten, eftersom en stor nattklubb håller till precis vid torget där vi står. Sagt och gjort, Ben jobbade först till 18, kom hem och åt och vilade och vid midnatt slog vi ånyo upp portarna. Lönehelg! Massor med glada (läs: fulla) människor, som garanterat skulle bli hungriga vid 3-tiden när klubben stängde. Trodde jag. Hoppades jag. Men ack, vad jag bedrog mig. Klockan 4 bommade vi igen och jag tror inte ens vi hade 10 kunder, så summa summarum så är det verkligen inte värt att förlora nattsömnen för de futtiga kronorna.

Men det var ändå fascinerande att se på folket i fyllan. Nästan alla tjejer var barbenta (eller hade tunna strumpbyxor), men jag antar att alkoholen ändå gjorde dem varma. Värre var det med de skyhöga klackarna vissa trippade omkring på. Dels var de ovana, vilket lätt syntes på hållningen. Flera av dem såg faktiskt ut att ha skitit på sig, och då undrar jag ifall det verkligen är snyggt att ta på sig de där höga skorna, ifall det är det intrycket man ger... Dels var så gott som alla runda under fötterna, så ett antal krälande fruntimmer fick man ju bevittna. Givetvis fanns det gott om gentlemän, som skulle hjälpa till, trots att deras fötter var än rundare. Men på något vis, så gick det hyfsat när de väl stod lutade emot varandra...

Slagsmål bjöds vi också på, så klart. Ingen krog utan knogar! Julio, som säljer mexikansk mat bredvid oss, lyckades få ett par uppstudsiga hingstar att duellera precis utanför honom. Han rusade dock inte ut med stekpannan i högsta hugg, men snart var de vänner igen. Fast DÅ kom polisen, som sett allt på håll, och skulle prompt förhöra hingstarna. Värre var det slagsmål som bröt ut efter stängningsdags, när polisen hade åkt. Det var nästan att jag dumpade Kevin till Ben och ilade dit för att gå emellan. För jag är så dum, så jag fattar inte att det är skillnad att gå emellan två gruffande fjortisar på skolan och mellan två 25-åriga, alkoholpåverkade illbattingar. Och jag kommer inte fatta det förrän den dag jag får på nosen. I min fantasi kommer jag i varje fall ridande på en vit hingst och med fredsduva på axeln och lyckas få alla kombatanter att genast sluta upp med det barnsliga tramset.

Ambulansen kom förbi ett par gånger också. Första gången var redan strax efetr midnatt, när någon som blödde från huvudet rullades ut på bår.

Besökarna till oss var roliga att diskutera med. När folk är fulla, så blir de väldigt talföra och allra oftast väldigt trevliga. En kille sade att han blivit av med sitt bankkort och att han var såååå hungrig, och om jag bara kunde ge honom något att äta, så skulle han handla massor av oss nästa helg, för han är där varje helg, och... Ja, ni vet ju hur de går på. Självklart skänkte jag min varma macka, trots att jag vet att han redan morgonen därpå inte kommer att minnas att han ens pratat med mig. Men det gör det samma, för charmförsök med hundögon måste ju belönas!