Midsommar
För en som varken tycker om sill eller att dansa kring en stång, så har midsommar varit en överreklamerad tradition. Nu när vi hade flickorna hos oss, så åkte vi i varje fall till Vattholma, där stort firande traditionsenligt gick av stapeln. Flickorna och Kevin fick rida på ponny. Sonen fick den allra minsta, som visade sig vara lika hög i mankhöjd som vår hund Embla. Jag är dock tveksam, hästen såg mindre ut... I början gick det bra och Kevin tyckte det var kul, men sedan hatade han den dumma hjälmen, som for på sniskan, och började tjuta. Så hans tur blev kortare, men nu har jag i varje fall introducerat honom i hästmänniskornas fantastiska värld...
Att socker får ett enormt överpris bara för att man fluffar till det, stoppar inte midsommarfirande människor. Kön till sockervadden ringlade lång och barnen fick givetvis mumsa i sig en var - även Kevin fick smaka.
Chokladhjul med jättevinster lockar många. Så gott som alla nummer spelades varje gång, vilket gjorde att mannen fick in 300:- per snurr och allra oftast fick ge bort en liten twistpåse. Schysst business! Vi brände en del slantar där med, men har uppenbarligen mer tur i kärlek. Vid lotteriet vann dock både Nova och jag minsta vinsten. Man fick välja bland en drös gosedjur och jag valde det som kommit att symbolisera mig: en flodhäst. Flickorna tycker jag är lika tjock som en sådan. Barn kan vara så brutalt ärliga ibland... ;)
Kvällen avslutades med att Nova, som så många gånger förr, fick snygga till mig lite. Hon blir bättre och bättre för varje gång! Det är en win-win-situation. Hon gör det hon tycker är kul och jag njuter av att bli ompysslad. Men jag ser alltid till att hon får hålla på när jag inte har några fler ärenden utomhus för kvällen... =)
Tallinn
För att få lite semester tillsammans denna sommar (Ben åker ju snart iväg till Skåne och jobbar i sju veckor), så tog vi en sista-minuten-kryssning till Tallinn. Ben hade varit där förr, men inte vi andra. Det är väldigt billigt att kryssa, men de tar igen det på maten. Bara frukosten kostar nästan en hundring per person!
Inför resan var vi tvungna att fixa ett provisoriskt pass till Kevin. Det står uttryckligen på deras hemsida och även på biljetterna att även barn måste ha pass med. Nu blev vi aldrig kontrollerade, så pengarna känns bortkastade, men å andra sidan hade man ju inte velat bli vägrad ombord bara för att ett pass saknades.
Kevin kläddes av Nova i lämplig klädsel inför turen till polishuset: fångrandigt!
Innan vi plockade upp Simon, så passade vi på att leka en stund i Vasaparken i Sthlm.
Båten visade sig vara lite av en besvikelse. Det fanns ett lekrum för barn, men det innehöll inte mycket. Kevin älskade dock både bollhavet och de mjuka kuddarna (och tapeten)! (Hittar ni Linn i bollhavet?)
Väl framme i Tallin började vi med en guidad busstur genom staden. Kevin var fullkomligt eld och lågor över att få sitta vid fönstret! Staden påminner en del om Visby, med ringmur, stenhus etc. Det finns inte så många höghus.
Det fanns också en massa annat fint:
Notera hur SuperAlko ligger mittemot Alkoparadiis och hur mer avslappnad Herr Gårman är på andra sidan Östersjön.
Det kändes också lite som att komma tillbaka till 80-talet när man såg denna reklam:
Efter en traditionsenlig lunch på Donken, där man fick betala extra för ketchup i hamburgaren (!) så slappade vi i en park.
På väg tillbaka till båten kunde jag bara inte motstå frestelsen att skjuta med pil och båge. Och vem satte den mitt i prick med första pilen!? *skryt* Ben och Simon sköt också, med varierat resultat...
Hemfärden blev ungefär som ditresan. Trång hytt (fast Kevin och jag hade lyxat till det med egen hytt) och disco hela kvällen (fast inte för mig och Kevin - åksjuketabletterna gör mig mastodont-trött!). Vi badade också i deras lilla pool. Kevin somnade snabbt efter alla äventyr!
In the jungle...
Svängde förbi gamla adressen för att hämta ett par saker. Det syns väl aldrig att det är obebott...?
Även om jag nu lyckats få huset sålt, och därmed äntligen kan pusta ut lite när det gäller ekonomin, så finns det andra som har det knapert. Såg nyligen denna talande annons i tidningen:
är i botten, ska det stå.
Annonsen efter, av samma man, visade på än mer desperation:
Jag vet inte om jag tycker det är komiskt att han vänder sig till en spådam (som inte bara ska sia om pengar, utan om ekonomin också!), eller om det bara är tragiskt.
I morgon bär det av till Tallinn i varje fall! Två hytter + guidad busstur i Tallinn kostar för oss sex bara 1200:-. Billigare än en dag på Gröna Lund, i varje fall (dit flickorna också vill). Det blir en del strul, eftersom vi först måste till Arlanda och fixa provisoriskt pass till Kevin och sedan till Tanzanias ambassad för att hämta flickornas pass. Men jag är van vid att det kör ihop sig...
Tyvärr (apropå pengar), så har semesterkassan radikalt försvunnit. Bilen var på verkstaden för att fixa de fyra bromsarna plus en styrled. Och så skulle oljan bytas. Tja, en sisådär tre lakan är väl rimligt, tänkte jag i förväg. HAHAHA! Snacka om att man är bortkollrad när det gäller bilar. Slutnotan hamnade på tre gånger så mycket! Va f... Lite metallskrot!? Nåja, jag har slirat runt med de obefintliga bromsarna rätt länge nu, så det kändes mäkta konstigt när jag bromsade utan att det gnisslade. Att jag lärt mig motorbromsa hela tiden är förvisso en bra effekt av hela den bistra historien, men frågan är om jag med min blyfot kommer fortsätta med det miljövänliga körandet nu när det inte är ett måste. (Shit, någon gång vill jag testa autobahn!).
Auf wiedersehen nu på ett par dagar då. Jag får återkomma med en uppdatering om resan senare. Klarade Jeanette sig ifrån sjösjuka? Hann vi få alla pass innan avresan? Gick Ben vilse i Tallinn? Och hann han i tid till avgången, han som kör afrikansk tid...? Vägrade Linn ta på sig de kläder Jeanette packat? Svar på det får ni bara ifall ni tittar in på bloggen snart igen! =)
Klipp, slisk och gos, och allt däremellan
Jag vet att jag har sagt det förr, och jag är väl tjatig då. Men det är såååå underbart att vara mammledig! Varje dag är jag så glad och lycklig. Kevin får mig alltid på bästa humör! Fortfarande kan jag få glädjetårar i ögonen när jag ser på honom...
Hans hår, det växer som ogräs, till skillnad från mitt. Jag kämpar för att få en decimeter till, men mina misshandlade strån protesterar ideligen och går av alldeles för tidigt. Tack och lov har Kevin en krullig kalufs, så det är bara att ta tag och klippa till. Inte en människa kan se hur ojämnt det faktiskt är. Man kanske skulle spara håret och skänka till mer skalliga? ;)
När vi sätter honom i trädgården, så är det tydligen inte skönt alls att åla på gräset, inte ens med kläderna på. Därför kryper han alltid när han är ute. Inne kryper han bara några steg när han är nära soffan etc och vill resa sig upp. Nåja, jag skiner som en sol varje gång han gör sina små framsteg!
Det skulle vara roligt ifall han lärde sig gå innan sin ettårsdag, men jag är skeptisk. Han tycker dock det är kul att gå längs med möblerna hela tiden, och han har sin alldeles egna gåstol (bokstavligen!). Köksstolarna är himla kul och puttas lagom snabbt. Lite hushållspapper får lift...
På IKEA har de massor med bra saker, både för stora och små. Sist jag var där (och bara skulle shoppa några glas, men ni vet hur det blir...), så fick Kevin sin allra första docka. Det blev en chokladbebis, som var gosig att krama om när man var trött i bilen. Den är väldigt snäll också och stänger inte ögonen när Kevin hela tiden vill peta och utforska dem. (Däremot har den ju inte hål i näsan och munnen, där det också är kul att stoppa in fingrarna...)
När vi var på pizzerian i Hökarängen, och jag och Nova tog oss genom ett skyfall för att hämta bilen, så passade pizzabagaren på att erbjuda Kevin en klubba. Så när jag kom, så satt han och frenetiskt sög på den. Saliven forsade värre än på en hund och det var ju bara att glömma att ta bort klubban förrän han efter en stund accepterade det.
Hans hår, det växer som ogräs, till skillnad från mitt. Jag kämpar för att få en decimeter till, men mina misshandlade strån protesterar ideligen och går av alldeles för tidigt. Tack och lov har Kevin en krullig kalufs, så det är bara att ta tag och klippa till. Inte en människa kan se hur ojämnt det faktiskt är. Man kanske skulle spara håret och skänka till mer skalliga? ;)
När vi sätter honom i trädgården, så är det tydligen inte skönt alls att åla på gräset, inte ens med kläderna på. Därför kryper han alltid när han är ute. Inne kryper han bara några steg när han är nära soffan etc och vill resa sig upp. Nåja, jag skiner som en sol varje gång han gör sina små framsteg!
Det skulle vara roligt ifall han lärde sig gå innan sin ettårsdag, men jag är skeptisk. Han tycker dock det är kul att gå längs med möblerna hela tiden, och han har sin alldeles egna gåstol (bokstavligen!). Köksstolarna är himla kul och puttas lagom snabbt. Lite hushållspapper får lift...
På IKEA har de massor med bra saker, både för stora och små. Sist jag var där (och bara skulle shoppa några glas, men ni vet hur det blir...), så fick Kevin sin allra första docka. Det blev en chokladbebis, som var gosig att krama om när man var trött i bilen. Den är väldigt snäll också och stänger inte ögonen när Kevin hela tiden vill peta och utforska dem. (Däremot har den ju inte hål i näsan och munnen, där det också är kul att stoppa in fingrarna...)
När vi var på pizzerian i Hökarängen, och jag och Nova tog oss genom ett skyfall för att hämta bilen, så passade pizzabagaren på att erbjuda Kevin en klubba. Så när jag kom, så satt han och frenetiskt sög på den. Saliven forsade värre än på en hund och det var ju bara att glömma att ta bort klubban förrän han efter en stund accepterade det.
Panikresa i 110
Jag och bonusflickorna skulle få oss en lugn tur på köpcentret, där vi skulle inhandla lite nytt åt dem. Åh, så fel jag hade! På motorvägen föll jag ganska snart ihop som en fällkniv. Med näsan över instrumentbrädan rattade jag försiktigt fram. Ska jag svänga in till kanten? Det medför ju onekligen stora risker att stanna vid vägrenen på motorvägen, men är det nödfall, så är det. Med svetten sipprande fram som små pärlor på pannan, fortfarande dubbelvikt, sneglade jag bakåt, men bestämde mig för att trots allt hålla ut till nästa avfart. Knappt hann jag köra av, innan jag stannade vid dikeskanten och flög ut ur bilen snabbare än en torped. Jag slet upp bakluckan och med en servett började frenetiskt att vifta, för att få ut inkräktaren. Han hade krupit längs med taket, gjort en paus över mitt huvud (därav hukandet) och hotat att med hjälp av sin silkestråd hissa sig ner och börja spatsera i min nacke. Fasiken, vad jag HATAR spindlar!!
Fobier
När jag var runt 25 (typ förra året, alltså), så var jag med i en undersökning om fobier. Svarade på en massa enkäter och så småningom ville de att jag skulle komma och undersökas hur mycket jag svettades när jag såg bilder på spindlar. Trots tjat, så tackade jag artigt men bestämt nej. Jag är ju kvinna, och jag svettas INTE! Nädå, men det kändes inte lockande att sitta med elektroder (?) i armhålorna och stirra på vidriga djur.
Gissa hur mycket jag rös och äcklades bara jag letade bild på spindlar...
Spindlar har alltid varit något hemskt. Kanske startade fobin när Bernt på Bergvägen i Kungsängen roade sig med att dra loss benen på krypen. Det var så fruktansvärt vidrigt! Än idag vill jag inte ens kliva på spindlar, för då går jag ju omkring med spindelmos under skorna.
Alla har vi ju olika fobier. När jag var nyopererad i handleden, så började jag strax efter sänggrannen att spy floder. Sköterskan trodde jag inte klarade av att höra andra spy, men faktum var att det var morfinet som jag inte tålde. Jag såg mig i spegeln och jag var verkligen grön i ansiktet. Trodde det bara var ett uttryck... Annars har jag inga problem med andras "pizzor". Jag kan sitta och äta gopdis medan ungarna spyr i hinkar bredvid mig. Nema problema. Och att prata bajsblöjor och annat otrevligt vid matbordet äcklar mig inte det minsta.
Många tycker det är vidrigt när de serveras mat och hittar ett hårstrå i. Inte jag, dock. Jag pillar bara bort det och fortsätter äta. Herregud, hårstrået är ju kokt och alla baciller döda... =)
Något jag däremot inte klarar av är mat & djur från havet. När barnen var mindre och vi var hos Linda i Lappland, så fiskade vi i en sjö. Tyvärr fick jag ro iland varje gång en fisk nappade, så Linda kunde haka loss kräket från kroken, för jag vägrar ens peta på den. Eller masken. Mycket motion fick jag...
När Kevin får en burk med fisk, så vägrar jag känna om maten är för varm med läpparna, såsom jag annars alltid gör. Ingen fisk i mitt ansikte, tack! Och skulle jag bli serverad ägghalvor och ombedd att skrapa bort kaviarn, så hade jag bara tittat snett. Jisses, tro att jag äter något, som fiskdelar nuddat!
Gissa hur mycket jag rös och äcklades bara jag letade bild på spindlar...
Spindlar har alltid varit något hemskt. Kanske startade fobin när Bernt på Bergvägen i Kungsängen roade sig med att dra loss benen på krypen. Det var så fruktansvärt vidrigt! Än idag vill jag inte ens kliva på spindlar, för då går jag ju omkring med spindelmos under skorna.
Alla har vi ju olika fobier. När jag var nyopererad i handleden, så började jag strax efter sänggrannen att spy floder. Sköterskan trodde jag inte klarade av att höra andra spy, men faktum var att det var morfinet som jag inte tålde. Jag såg mig i spegeln och jag var verkligen grön i ansiktet. Trodde det bara var ett uttryck... Annars har jag inga problem med andras "pizzor". Jag kan sitta och äta gopdis medan ungarna spyr i hinkar bredvid mig. Nema problema. Och att prata bajsblöjor och annat otrevligt vid matbordet äcklar mig inte det minsta.
Många tycker det är vidrigt när de serveras mat och hittar ett hårstrå i. Inte jag, dock. Jag pillar bara bort det och fortsätter äta. Herregud, hårstrået är ju kokt och alla baciller döda... =)
Något jag däremot inte klarar av är mat & djur från havet. När barnen var mindre och vi var hos Linda i Lappland, så fiskade vi i en sjö. Tyvärr fick jag ro iland varje gång en fisk nappade, så Linda kunde haka loss kräket från kroken, för jag vägrar ens peta på den. Eller masken. Mycket motion fick jag...
När Kevin får en burk med fisk, så vägrar jag känna om maten är för varm med läpparna, såsom jag annars alltid gör. Ingen fisk i mitt ansikte, tack! Och skulle jag bli serverad ägghalvor och ombedd att skrapa bort kaviarn, så hade jag bara tittat snett. Jisses, tro att jag äter något, som fiskdelar nuddat!
Hårfint
När jag var på Polarn & Pyret sist, så hade jag väldigt svårt att välja en body åt sonen. Valet föll efter många om och men på denna tjusiga, som fick mig att tänka på hans storebror!
Det börjar bli dags att klippa Kevin för tredje gången. Håret blir tovigt baktill. Men det är ju kul med frisyrer i badet i varje fall!
En tvättkorg kan vara bra till mycket. Att placera sonen i, till exempel, när man behöver ha honom ur vägen när man städar badrummet...
Idag är det Nationaldagen, men det enda festliga jag märkt av det är flaggor på bussarna. Det lockade inte att åka in till stan för att se ett klent firande, dessutom i ösregn. Nä, jag hade det bättre här hemma med en underbar vattenmelon, en kramgo´plutt och en kärleksfull man... Inte ens myggorna jävlades med mig i skogen, så det har varit en himla bra dag! ;)
En tvättkorg kan vara bra till mycket. Att placera sonen i, till exempel, när man behöver ha honom ur vägen när man städar badrummet...
Idag är det Nationaldagen, men det enda festliga jag märkt av det är flaggor på bussarna. Det lockade inte att åka in till stan för att se ett klent firande, dessutom i ösregn. Nä, jag hade det bättre här hemma med en underbar vattenmelon, en kramgo´plutt och en kärleksfull man... Inte ens myggorna jävlades med mig i skogen, så det har varit en himla bra dag! ;)
Vardagskul
Det behövs så lite för att roa så mycket! Ens spegelbild i ugnsluckan, en ny leksak eller bara en röd ballong... Ballongen viftade han både högt och lågt med, medan han satt i vagnen. Såpbubblor är en annan favorit. Tänk att så spännande bubblor plötsligt kan försvinna, precis när man ska få fatt på dem...
Det är verkligen nyttigt att skaffa barn. Man lever mycket längre, eftersom hela dagarna är fulla av skratt. Och behåller man barnasinnet även som vuxen, och skrattar hysteriskt åt kiss- och bajsskämt och annat fjantigt, då är ens lycka verkligen gjord! Däremot havererar ryggen av allt kånkande, men det är ju bara tills lillen lärt sig gå på egna ben. Hoppas jag...
Mitt vardagskul består i varje fall inte av att stå framför spisen. Visst kan jag krysta fram lite maträtter, men det är inte med glädje, och det är inte utan anledning som äldsta sonen säger att mormors mat är mycket godare... Därför var det ju lite fyndigt när jag fick med mig lite käk efter senaste tjejlunchen och Eva packade den i denna kasse:
Fast visst är det väl så - med ett gott självförtroende kommer man långt! ;)
Det är verkligen nyttigt att skaffa barn. Man lever mycket längre, eftersom hela dagarna är fulla av skratt. Och behåller man barnasinnet även som vuxen, och skrattar hysteriskt åt kiss- och bajsskämt och annat fjantigt, då är ens lycka verkligen gjord! Däremot havererar ryggen av allt kånkande, men det är ju bara tills lillen lärt sig gå på egna ben. Hoppas jag...
Mitt vardagskul består i varje fall inte av att stå framför spisen. Visst kan jag krysta fram lite maträtter, men det är inte med glädje, och det är inte utan anledning som äldsta sonen säger att mormors mat är mycket godare... Därför var det ju lite fyndigt när jag fick med mig lite käk efter senaste tjejlunchen och Eva packade den i denna kasse:
Fast visst är det väl så - med ett gott självförtroende kommer man långt! ;)
Älskade barn!
Jag älskar den här bilden. Kontrasterna i färg (i vanliga fall upplever jag inte Kevin som så här brun!), det stadiga taget om bröstet, blicken. Min superälskling!
Trots att han inte vill sluta amma, så gör sonen stora framsteg. Trappan har vi varit tvungna att förse med grind, eftersom junior upptäckt hur enkelt - och kul - det är att krypa upp för den. Det är också väldigt roligt att gå, men bara om någon håller honom i händerna. Han vill så gärna ta sig mellan möblerna, men vågar inte släppa taget innan han håller i något. Men snart kommer nog det där modiga, läskiga första steget!
Nu är det ju så att jag har två andra söner också, och de är så duktiga och snälla de med! På mors dag överraskade de med ett fång rosor och ett fint brev. Pussepojkarna! Tänk att de är så stora. Andreas har fyllt 21 och Johan ska gå ut nian om bara några dagar. Och jag inser precis att det betyder att jag är GAMMAL! Tur jag färgade håret häromdagen, fast jag tror nog ändå att Micke tror jag är 47... =)
Gammal är ju pappa, och när man är gammal, så har man krämpor. Det är liksom obligatotiskt och far är inget undantag. Därför har vi inte setts så ofta det senaste året (eller två åren), men för ett par veckor sedan kom vi i varje fall över och hälsade på, jag, Kevin och Andreas. Jag längtar mer och mer efter att bo i Stockholm, så jag kan träffa mina älskade släktingar betydligt oftare!
Gladare än gladast!
Kevin är allra oftast på ett sprudlande humör. Och tar jag fram kameran, så smilar han till sig direkt!
Fjärilshuset
I söndags var vi till Fjärilshuset och i Hagaparken i Stockholm. Strålande sol och glada barn!
Jag var modig och vågade peta på firrarna, men när barnen fegade och inte vågade hålla ner handen i vattnet, så fiskarna fick "pussa" på dem, så var ju jag tvungen att föregå med gott exempel. Ner med handen, blunda hårt med ögonen, och... plötsligt hände det! Reaktionen lät inte dröja på sig och med ett illvrål slet jag handen ur vattnet så det skvätte överallt. Det lockade knappast barnen till att våga försöka själva...
Jag var modig och vågade peta på firrarna, men när barnen fegade och inte vågade hålla ner handen i vattnet, så fiskarna fick "pussa" på dem, så var ju jag tvungen att föregå med gott exempel. Ner med handen, blunda hårt med ögonen, och... plötsligt hände det! Reaktionen lät inte dröja på sig och med ett illvrål slet jag handen ur vattnet så det skvätte överallt. Det lockade knappast barnen till att våga försöka själva...
